Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Därpå frågade Joan, hvarför Dorothy slutat upp att
skrifva, och Dorothy bevisade, att det var Joan, som
var den brefskyldiga, och därpå slogs en bro öfver
de förflutna åren, och de voro än en gång vänner.
»Du ämnar verkligen påstå», yttrade Joan, då
de tillsamman passerade genom gatan Korte
Voor-hout mot kanalen och skogen, »att du ej har något
intresse för malagamitsaken?»
»Ja, det gör jag», svarade Dorothy. »Jag är
trött på att höra den nämnas.»
»Men du har också alltid varit — hur skall jag
säga — tämligen ytlig, eller hur?»
»Jag tog kanske inte läxorna lika allvarligt
som du, om du menar det», medgaf Dorothy.
Och Joan, som kommit öfver till Holland i
djupaste känsla af filantropi och lika allvarlig som
drottning Margareta, då hon begaf sig till det
heliga landet, gick vidare under tystnad. Träden
började just spricka ut, och hela luften doftade vår.
Det var en helt annan atmosfär än Londons, mera
lugnande och renare samt helt visst hälsosammare
och mera tankeväckande. Och barmhärtigheten
måste framför alla andra dygder utöfvas utan allför
mycken eftertanke. Den, som låter för mycket
förståndet leda sin frikostighet, kommer att sluta med
att gifva ingenting.
»I alla fall», sade Joan, »är det storartadt af mr
Roden, att arbeta så allvarligt för saken och gå
upp i den, såsom han gör.»
»Ja —a.»
Joan vände sig hastigt mot sin följeslagarinna
och såg på henne. Men det var ej så lätt att tyda
Dorothy Rodens ansiktsuttryck, isynnerhet som hon
mötte den frågande blicken med ett obesväradt
leende.
»Jag känner till så många af Percys planer»,
förklarade hon, »att du ej får vänta att finna mig
alltför entusiastisk i fråga om denna.»
»Men denna måste lyckas, huru det än gått
med de andra», utropade Joan. »Det är en så god
sak. Man kan ej föresätta sig ett högre mål än att
hjälpa sådana stackars människor, som ej kunna
hjälpa sig själfva, Dorothy. Och det hela är så
utmärkt väl organiseradt. Mr Johnson,
arbetarrörelsens förste man, du vet — han med slokhatt
som aldrig begagnar krage — säger, att det ej
kunde vara bättre organiseradt, om det vore en
sträjk. Och en biskop — en präktig gubbe, med
ben som på ett biljardbord — sade, att det påminde
honom om de första kristnes esprit de corps, eller
något dylikt. Därför om din bror tror, att det hela
kommer att misslyckas, så bedrager han sig», sade
hon förtroendefullt. »För öfrigt», tillade hon i
bestämd ton, »har han Tony, som kan hjälpa honom,
som du vet.»
»Ja visst», sade Dorothy och såg rakt framför
sig, »han har ju mr Cornish.»
»Och Tony», fortfor Joan ifrigt, »lyckas alltid.
Det är någonting hos honom — jag vet icke
hvad.»
Dorothy erinrade sig, att mrs Vansittart yttrat
något liknande om Tony Cornish. Hon hade sagt,
att han ägde förmågan att kunna hålla på sina
kort och endast spela ut dem i rätta ögonblicket.
Det är kanske hemligheten af framgång i lifvet,
att kunna hålla på sina kort — och aldrig spela ut
dem, om rätta ögonblicket icke skulle komma, utan
vara nöjd med medvetandet att hafva kunnat göra
ett fint spel, om det varit värdt mödan.
»Det fins folk», sade Joan allvarsamt, »som
tro, att om de lyckas försäkra sig om Tony till en
utfärd, så blir det vackert väder.»
»Och vet han om det själf?» frågade Dorothy
kort.
»Tony?» skrattade Joan. »Naturligtvis inte.
Han tänker aldrig på något sådant.»
Elfte Kapitlet.
"En klok man förstår halfkväden visa."
I—’ortiern i hotellet på Toornoifeld njöt af sin
morgoncigarrett, då hans medfödda höflighet
tvang honom att gå ur vägen för en af hotellets
gäster.
»Ah!» sade han. Herrn ämnar sig ut på en
promenad så tidigt?
»Ja», svarade Cornish i munter ton, »jag skall
ut på en promenad så tidigt »
’»Herrn har väl druckit kaffe?» frågade
portiern . . . »Det är inte hälsosamt att gå nära
kanalerna på fastande mage.»
Cornish stannade ett ögonblick och lugnade
mannen. Många människor hafva en lycklig
förmåga att kunna skaffa sig en hel del upplysningar
om saker och ting utan att göra en enda fråga,
då däremot andra — isynnerhet fruntimmer — som
fråga mycket, blott få osanningar till svar. Tony
Cornish hade ett vänligt och gladt sätt, som gjorde
folk meddelsamma. Han var också lika snabb i
uppfattningen som en kvinna.
Klockorna slogo 7, när han gick tvärs öfver
Toornoifeld. Den stora platsen var nästan folktom.
Park Straat var nästan öde, då Cornish raskt
promenerade ned för densamma i riktning mot Willems
Park och Scheveningen. Några gatsopare skötte
makligt sitt arbete, några mjölkkärror åkte från
dörr till dörr, men husen lågo tillbommade och
tysta.
Cornish gick på högra sidan om gatan,
hvarför mrs Vansittart lätt fick se honom fran sitt
sängkammarfönster, då han passerade Oranje Straat.
»Aha», sade hon och ringde på sin
kammarjungfru samt förklarade, att hon fått en plötslig
önskan att taga en promenad denna vackra morgon.
Tony Cornish gick ned för den breda,
träd-planterade Oude Weg, medan mrs Vansittart i
sakta mak följde honom i en af sidoalléerna, hvilken
låg högre än vägen, och tillät henne att behålla
engelsmannen inom synhåll. När han kom i sikte
af den breda väg, som delar Scheveningerskogen
midt itu och som för från de östra till de västra
dynerna — med ett ord från malgamitverken till
kyrkogården — slog han sig ned på en bänk, som
var undangömd af träden. Och mrs Vansittart satte
sig på ett annat lika väl doldt säte, hundra alnar
närmare staden.
De sutto där en god stund till stor nyfikenhet
för fiskarena, som med sin vara passerade vägen
fram från Scheveningen till Haag. Men plötsligt
tycktes Tony Cornish få syn på något på vägen
nedåt sjön, hvilket intresserade honom. Mrs
Vansittart reste sig och gick ned i midtelalléen, från
hvilken man hade en bättre utsikt. Hvad som
ådragit sig Cornish’s uppmärksamhet var ett liktåg,
fattigt, eländigt och dystert, hvilket sakta åkte
framåt på vägen, som vinkelrät skär Oude Weg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
