Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS PERSONNE.
Jramatiska teaterns nuvarande egentlige
styresman fyller den 15 dennes 50 år och
kommer med anledning däraf att hyllas af vänner och
kamrater. De som lärt sig uppskatta den
betydande insats den nu på lifvets höjdpunkt stående
konstnären gjort i vårt sceniska lif vilja gärna
deltaga i hyllningen. I denna afsikt ha ock dessa
rader tillkommit.
Nils Personne har
ej hört till dem, som
genast i början af sin
bana likasom på lek
spelat sig in i
allmänhetens gunst. Den
unge Upsalastudentens
sceniska anlag hade
väckt mindre vanlig
uppmärksamhet på
na-tionssalarna och
amatörsspektaklen —- ej
underligt då, att han
tog steget fullt ut, och
i likhet med berömda
förebilder, en Johan
Jolin, Svante Hedin,
Knut Almlöf, Gustaf
Fredrikson, på allvar
beträdde »de bräder,
som föreställa världen».
Men att den banan,
hvars rosenskimmer
öfvar så stark lockelse
på den unges fantasi,
kan ha sina hvasst
stingande törnen, fick
äfven han erfara. Den
säkerhet, som redan
från början präglade
hans uppträdande,
vittnade mer, tyckte man,
om själfförtroende än om ursprunglig begåfning — i
själfva verket var också Personne under sin första
tid alltför bunden af en viss öfverlägsen
skådespelares manér för att på något starkare sätt
kunna göra sin egen talang gällande. Småningom
lyckades det honom dock att allt mera frigöra sitt
spelsätt och att förläna de unga eleganter, han
fortfor att framställa, drag af en komisk fantasi,
som var hans egen. Vägen till denna
själfständig-het gick från Fredriksons område öfver Svante
Hedins, med hvilken senare han i själfva verket
har långt mer andlig slägtskap. Hans Duval i
»Duvals skilsmessa» kan gälla för hans mest
typiska och lyckade uppgift inom denna sfer.
Men samtidigt försiggick hos honom en
djupare utveckling. Framställaren af de unga
snob-barne och de ytliga salongskavaljererna vardt en
karaktärsskddespelare af rang. Redan hans Arv i
»Henrik och Pernilla»
var i detta afseende
en anmärkningsvärd
prestation; och i
skapelser sådana som
narren i »Konung Lear»,
Joseph Surface i
»Skandalskolan» m. fl. tog
han än mer afgjordt
ut steget. De senare
åren ha lämnat oss allt
flera prof på en i denna
riktning allt mer
utpräglad och
djupgående förmåga. Hans
bydomare Adam i Kleists
ypperliga, af honom
själf öfversatta komedi
»Den sönderslagna
krukan» var sålunda
en i allo präktigt
utdanad . karaktärsbild,
och hans drastiska
Malvolio i
»Trettondagsafton» och hans
lika öfverdådigt
komiske som fint utmejslade
grefve Skytt i »Gurli»
har ju allmänheten
ännu i friskt mifme. Flere
andra roller, som ej
stanna långt bakom
dessa, skulle här kunna
nämnas. Varmt nitälskande för ett värdigt
upprätthållande af den scen han tillhör har Personne
därtill bidragit med förträffliga öfversättningar från,
förutom Kleist, Schiller (»Kabal och kärlek») och
Lessing (»Emilia Galotti» — ännu ej uppförd).
Hans egen intendentstid har likväl hittills ej lämnat
de goda resultat, hvarpå man ansett sig kunna
hoppas — beror månne detta, förutom af afgjordt
ogynnsamma konjunkturer, på att han ej eger
fullt fria händer?
J. A. R—m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
