Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KYSS.
Af J. H. Rosny.
Frän franskan för HVAE8DAG.
Det var en förtjusande vacker plats, rik på
grönska och vällukt. Vid hafskanten vuxo
smäckra furor, i hvilka solen stänkte darrande
silfver. Längre upp stodo alm och ask och långa
rader af asp. Och lik Eden, en stor, härlig park,
ur hvilken ett gammalt mossbevuxet hus, som låg
doldt bland vildvin och murgröna, tittade fram.
Jag hoppade af min bicvkel och satte mig vid
trädgårdsmuren. Jag betraktade tankfull den vackra
hösthimlen, då en port i muren öppnades. Ett
ögonblick förut hade jag hört ett skrapande och
ett knarrande och sett mig om. Jag fick se det
mest hänförande en mänsklig varelse öfverhufvud
kan se: en skön, ung kvinna, med ljust, glänsande hår
och klädd i lätt, hvitt tyg, hvilket likt sjöskum föll
i vågor kring henne.
Med rytmiska steg gick hon till min bicykel,
stannade och betraktade den med en i ögonen
fallande noggrannhet. Hennes vackra ögon lyste
alltmer af förtjusning.
Hennes närvaro försatte mig i en darrande oro.
Var det platsen, den gåtfulla uppenbarelsen eller
denna hemlighetsfulla känsla, som gör oss
mottagligare för det sköna och för kärlekens fröjder? Jag
var ovanligt upprörd. Aldrig hade en
kvinnogestalt gjort ett sådant intryck på mig. Jag
betraktade henne under tystnad, ur stånd att säga ett ord.
Det var hon som talade först Hon fäste sin
leende blick på mig och sade:
»Anser ni det omöjligt, att maskinerna till slut
få en själ? Jag kan ej värja mig för den tron att
människan med tiden skall gjuta lif i de föremål
hvaraf hon begagnar sig. I det att hon gör dem
allt fullkomligare och finare, förlänar hon dem till
slut något af sitt eget väsen.»
Jag hörde förvånad på henne, förtrollad af
hennes röst, som var så älsklig som sorlet af
vattnet frän gletscherna, hvilket är så fint och rent
som intet annat.
Hon skrattade och fortfor:
»Ni tycker troligen, att jag talar något
metafysiskt. Men hela min familj har anlag åt det
hållet. Min far undervisar i College de France och
alla mina bröder äro idealister.»
Plötsligt blef hon allvarsam. Hennes glänsande,
hafsgröna ögon fördunklades af den djupaste
melankoli. Och hon suckade:
»Jag har tråkigt. I detta gamla hus går tiden
förfärligt långsamt. Mina sällskapskamrater äro
fjollor, husfrun är sträng och dum. Jag skulle vilja
flyga därifrån på er stålhäst, långt bott — ända
till horizonten, till Ardennerna, där jag är född.»
Hon talade som i en dröm. En mystisk värme
fydlde min själ. Plötsligt fick jag denna intensiva
förnimmelse af lifvets förgänglighet, som emellanåt
kan gripa oss. Allt syntes mig fåfänglighet, utom
denna lilla purpurröda mun, denna förtrollande röst
och dessa ögon, hvilka voro fyllda af det gångnas,
det närvarandes och framtidens skönhet.
»Låt mig ett ögonblick njuta af den glädjen
att lätta min tryckande tillvaro», sade hon.
Hennes lilla nervösa hand hade fattat
styrstången. Utan att svara, lydig som en riddare sitt
hjärtas drottning, reste jag upp maskinen och hjälpte
den lilla fén att flyga därifrån. Med en djup och
glad suck for hon sin väg och om fem minuter
var den sköna gestalten försvunnen vid
horisonten.
Hur länge satt jag orörlig och väntade på
henne? En timma? Två timmar? — Jag vet inte!
Solen hade sjunkit ned i oceanen som ett stort
rödt världsklot — —
Emellertid hade det blifvit oroligt i huset bland
vildvinet och murgrönorna. Folk sprungo under
höga rop omkring i trädgården. Plötsligt kommo
två män ut genom porten, två resliga karlar med
tjocka nackar och jättenäfvar. Den ene sade
till mig:
»Herrn har väl inte sett en ung, hvitklädd
flicka passera förbi?»
»Det är en svagsint, som rymt ur asylen»,
tillade den andre.
»Hon må vara svagsint eller ej», tänkte jag,
»jag förråder henne icke.»
Och jag svarade: »Jag har inte sett någon.»
De båda männen aflägsnade sig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
