Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Gornish, en
modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish,
major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.
I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.
I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.
Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.
I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget, med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker
utleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans
dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen.
Marguerite ordnade omsorgsfullt tömmarne och
höll piskan i en passande båge omedelbart framför
ansiktet på sin följeslagare.
»Jag håller på att lära mig köra», sade hon
och lutade sig förtjust ned från sin höga plats.
»Och pappa inbillar sig, att eftersom den här unge
herrn är något groft byggd, är han också stadig,
men det är ett fullkomligt misstag. Se så ja!
Förbjudet att gå i gräset. Körande anmodas att hålla
sig till — — Så där ja —» hon halade tills hon
lyckades få ponyn från dikesrenen upp på vägen igen.
De hade nu höga gärdesgårdar å ömse sidor
om vägen och voro tvungna att åka något lugnare.
»Jag är mycket glad, att du kommit, kan du
förstå», passade Marguerite på tillfället att försäkra
sin gäst. »Här är gräsligt långsamt emellanåt, det
skall jag säga dig, och så skall ditt besök muntra
upp pappa litet. Han är inte lätt att handskas
med. Jag hade göra en hel vecka, innan jag
lyckades få den här hästen. Hans stora vurm är att få
tag i någon att gifta bort mig med. Han betraktar
mig som någon sorts kapital, som skall placeras
eller anbringas, eller hvad det kallas, någonstädes.
Det var en ung skotte här för ett par veckor
sedan. Jag har glömt hans namn redan. John —
eller något dylikt — Fairly. Ja, så var det. John
Fairly af Auchen — eller hvad det var. Att vara
John Fairly af Auchen, etcetera — tycks vara för
mer än den styfvaste grefvetitel.»
»Sade John det själf?» frågade Tony.
»Ja, och han borde väl veta det bäst, eller
hur? Men det var det som gjorde, att jag höll
mig på min vakt. När en skotte börjar tala om,
hvem han är, så lyd mitt råd och drag öronen
åt dig».
»Det skall jag», sade Tony.
»Och när en skotte börjar tala om, hvad han
har, så kan du vara säker på att han vill ha något
mera. Jag vädrade genast ugglor i mossen. Jag
talade sedan inte till honom på hela aftonen, och
om jag sade ett ord, var det med skotsk dialekt
— bara den minsta lilla brytning, förstår du —
(Forts från n:o 15).
ingenting riktigt, bara lagom för att låta honom
veta, att hans Auchen, etcetera, inte gick i mig».
Hon tycktes ej ännu hafva kommit till klarhet
med frågan, huruvida lifvet är en munter fars eller
det fruktansvärdaste allvar. Och när man betänker,
att äldre hufvuden än hennes äro lika kloka, vill
väl ingen klandra henne härför!
Då de på inkörsvägen nalkades den röda
villan, fingo de se mr Wade promenera i trädgården.
Gula sandgångar och prydliga gräsplaner utgjorde
hufvudpartierna i densamma. April var nu nära
sitt slut, och smala lister med röda tulpaner stodo
på »gif akt» längs blomsterrabatterna. Icke en
stjälk, som ej var på sin plats. Man kunde nästan
misstänka, att de blifvit exercerade af en strängt
pedantisk trädgårdsmästare. Åsynen af ett
hederligt ogrässtrå skulle nästan ha varit en lisa för
ögat Öfver det hela hvilade förbannelsen af för
mycket trädgårdsmästeri och för litet natur.
»Åh», sade mr Wade och räckte fram en stor
hvit hand. »Jag inspekterar min trädgård, som du
ser, och om du tittar bortåt MacPhersons, skall
du få se, hur han noga ger akt på mig. Jag
betalar honom ett hundra tjugu pund, och han vet
mycket väl, att det är för högt tilltaget».
»A propos», sade Marguerite allvarsamt, »vill
du säga MacPherson, att vi ffytta om en månad,
ifall han räknar persikorna i år, som han gjorde
i fjor».
Mr Wade skrattade och lofvade henne friare
händer i detta afseende. De promenerade omkring
i den prydliga trädgården, tills det var tid att kläda
sig till middagen, och Cornish såg tillräckligt för
att känna sig öfvertygad, att mr Wade mellan
banktimmarne hade full sysselsättning i egenskap
af Marguerites far.
Denna unga dam kom ned, när middagsklockan
ringde, i en hvit; klädning lika fraiche och flickaktig
som hon själf, och under den ganska långa och
litet ceremoniösa middagen underhöll hon sm gäst
ganska lifligt. Först när hon lämnat herrarne vid
deras vinglas, vid hvilka mr Wade på gammaldags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
