- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
273

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GULDTÖRSTENS OFFER.

*



Af S. H. Merriman.

Öfversättning för Hvar 8 Dag.

I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.

I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en
modäm man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish,
major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.

T fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Koden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.

Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.

I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.

Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.

I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker
utleta hans’ hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans
dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå
mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget.

— (Forts från n:o 16)^?

»Det rör ej oss», fortsatte mr Wade, »om
somliga skänka sina bidrag för att få se sina namn
skylta i tryck under de kungligas och förnämas,
om andra göra det af idel fåfänga att få gälla som
lifsvillkoret för det nya företaget, om åter andra
anse sina namn böra stå främst på listan från den
trakt de representera i parlamentet — eller om
det stora flertalet gifver af sitt öfverflöd, emedan
de hafva en otydlig förnimmelse af att de ej äro
alldeles, hvad de borde vara, och därför önska
försäkra sig om aktier i ett företag, som kommer att
gifva utdelning i en annan värld. De veta, att de
ej kunna taga sina pänningar med sig dit och finna
det därför med sin fördel förenligt att placera en
del däraf i hvad de föreställa sig vara ett
aktiebolag med begränsad ansvarighet, i hvilket
biskoparne äro styrelseledamöter och Vår Herre själf
— med all vördnad — är verkställande direktör.
Jag skulle ej säga det här till den förste bäste,
emedan jag vet, att det ej skulle blifva väl
upptaget och goda tonen ej tillåter, att man betraktar
välgörenheten ur praktiskt förnuftig synpunkt. Det
anses comme il fant att skicka en.bankanvisning
till det eller det välgörenhetsföretaget — eftersom
det nu en gång kallas välgörenhet och därför ju
måste vara riktigt och växeln därför helt visst
kommer att skrifvas på trassentens kreditsida i
hufvudboken i himmelen, huru dåraktigt den än
blifvit utställd och för hvilka bedrägliga ändamål
växelhafvaren än användt den på jorden. Ett halft
dussin af våra moderna barmhärtighetsföretag äro
ruttna, men någon riktig ärkesvindel hafva vi ej
haft förrän nu. Vi hafva länge väntat på den . . .
i Lombard Street. Här ha vi den . . .»

Han tystnade och pekade med sitt feta och
obevekliga pekfinger på den ofvan omtalade
spalten i Times. Man måste komma ihåg, att han blott,
var en bankman, en person från City, där man
ställer ärlighet öfver de finare och elegantare
egenskaperna barmhärtighet och välgörenhet, och där
man så föga förstår sig på själens och hjärtats
kraf, att man anser den, som i sin barmhärtighet

skänker bort andras pänningar, ansvarig för sitt
sätt att utgifva dem.

»Här är den, och du har äran att vara
invecklad i den», sade mr Wade.

Cornish tog tidningen och såg på de tryckta
orden med en obestämd känsla af förvåning.

»Ingen kan veta, huru världen kommer att
upptaga det här. Det är just en af våra största
finansiella svårigheter, att man aldrig kan på
förhand beräkna, huru världen kommer att taga en
sak. Vi citymänniskor äro rättframma, enkla
människor, som blott äga våra ärliga namn, och dem ha
vi ej råd att blanda in i sådana företag som er
malgamitaffär.»

Mr Wade tystnade ett ögonblick och såg på
Cornish. Han var en trög engelsman, som själf
fått känna på aga i sina dagar och som kunde slå
till hårdt, när han ansåg detta lämpligt.

»Det har länge varit en blott tidsfråga. Folks
lättrogenhet är så stor, att det var att med visshet
förutse, att bedrägliga välgörenhetsföretag förr eller
senare skulle komma att följa i kölvattnet på de
tusentals svindlarebolagsföretag, som existera i våra
dagar. Jag är endast förvånad, ätt detta ej
inträffat långt förut. Du och Ferriby — och
naturligtvis fruntimmerna — ha blifvit lurade, min kära
Tony, det är nu slutsumman af alltsammans.»

Cornish skrattade muntert.

»Jag är verkligen rädd, att det förhåller sig
så», medgaf han. »Men fördöme mig, om jag
begriper meningen i alla fall.»

* »Meningen är tydligen den, att de, som hafva
något att förlora, helt enkelt bli ruinerade»,
förklarade mr Wade lugnt. »Det är mycket skickligt
uppgjordt, något af det sinnrikaste, som förekommit
på många år, och den, som uttänkt det hela, skulle
vara skapt till en stor finansman. Hvad han
åsyftade var att slå under sig hela malgainitindustrien.
Om han då öppet och ärligt bildat ett bolag, skulle
pappersfabrikanterna öfver hela världen rest sig
som en man och totalt krossat honom. Därför
handlade han på ett helt annat sätt, begagnade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free