Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OKENPOESI.
För HVAR 8 DAG af RAD SCH A.
(Eftertryck förbjudes).
apten de Fevrel såg tankfull ut. Nyss hade
en af messkamraterna läst upp en bit ur
tidningen, en liten episod från Habilatöknen, skil-
Turcos.
drad i tjugofem rader, men förtäljande om fransk
tapperhet och en oförskräckt fransk officers död.
Pontan svor till och ruskade på axlarne.
Kvällen började lagom roligt, och dock var det
den angenämaste tiden af dagen, då man efter
slutade öfningar fick i lugn och ro sitta i sitt hörn
i det lilla kaféet. Du Ferrol och Benoit spelade
domino, tröga naturer, hvilka under uppläsandet
om den förolyckade expeditionen endast ett
ögonblick afbrutit spelet för att sedan med förnyad
fart återtaga detsamma.
Nu reste de Fevrel sig upp och närmade sig
fönstret, genom hvilket han skådade ut på gatan
med förströdd min. Den lilla småstaden hade
dock intet tilldragande att bjuda på,
och det lönade ej mödan att anstränga
sina ögon för att se på skrikande
barnungar, grälande kvinnor och
cigarettrökande dagdrifvare.
Plötsligt vänder sig de Fevrel om
och säger omotiveradt:
»Vill ni höra en historia, gamla
gossar?»
Pontan nickade och
dominospe-larne, som just afslutade sitt parti,
vända sig om.
»Som nyblifven underlöjtnant
beordrades jag, som ni kanske vet, till
2:a Turcos-regementet nere i Oran.
Det var ett folk, må ni tro. Svarta,
bruna och hvita blandade med
hvarandra, alla orädda, äfventyrsälskande
krabater, som föredrogo ett nappatag
med ökenröfvarne framför allt annat.
En vacker dag kallade
kompanichefen, kapten Bourdage, upp mig på
sitt rum och säger med allvarlig röst:
»I morgon skall kompaniet begifva
sig söderut för att indrifva skatter från
Beni-Smir-stammen, hvilken behagat förklara sig oafhängig.
Ni gör er i ordning, men jag vill fästa er
uppmärksamhet på, att det inte blir
någon lustpromenad».
Jag var utom mig af glädje. Ma
foi, det var annat än att sitta som
ett ostra i sitt skal i staden.
Dagen därpå marscherade vi i väg
med musiken i téten. Det sista jag
såg, var en liten näsduk, som vinkade
ett sista farväl, och jag tyckte, att det
doftade viol, där jag traskade på den
dammiga landsvägen.
Marschen tog veckor i anspråk.
Vi både hungrade och törstade, men
voro vid godt mod. En dag föll det
snö där uppe på högslätten. Snö i
Sahara!
Omsider bar det af utför igen,
och solen blef allt mer brännande
Redan sedan några dagar hade vi
sett enstaka araber på sina hvita
hästar, men de höllo sig på
aktnings-värdt afstånd. Nu ökades dock deras
antal, och de blefvo allt mer närgångna.
Vi aflossade dock icke ett skott, utan
skredo framåt lugnt och obevekligt.
Större försiktighet blef dock nödig, och en
dag fick jag order att sätta ut fältvakt. Jag valde
en plats med stora, dystra stenblock och saknande
all vegetation. Då voro vi ungefär en half
dagsmarsch från målet för vår marsch.
Under nattens lopp fick jag det infallet att
ströfva omkring framför postlinien. Jag laddade
för säkerhets skull min revolver och begaf mig
åstad. Efter några minuter anropades jag af en
dubbelpost och befann mig snart därefter ett godt
stycke från fältvaktens slutna led.
Med en cigarett i munnen njöt jag oerhördt.
Det var spännande, var något obestämdt, en aning
om fara, som tjusade. Många gånger hade jag i
Fältvakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
