Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. II. Mekkiman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
/ h varje nummer lamnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken lian köper för tusen gulden ett
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major Wliite och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en
modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görcnbctsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at hoine», hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish,
major White, upphofsmannen till projektet inr Percy Roden och professor von Holzen.
I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.
1 sjunde kapitlet läses en interiör af malgainitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.
Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.
I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker
utleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans
dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå
mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget.
Fjortonde Kapitlet.
»Var klokare än andra om du kan,
men låtsa ej om det.u
( lm major White ej var utrustad med någon
skarpare uppfattningsförmåga, var han dock
i all sin enfald en hederlig karl. Han sade aldrig
att han begrep en sak, när han ej gjorde det.
När han i baracken i Dover mottog ett telegram,
som bad honom möta Cornish i dennes klubb i
London nästa dag klockan ett, förklarade majoren
därför endast, att han befann sig i ett tillstånd af
fördömelse, satte bättre fast monokeln i sitt mest
förvånade öga och studerade ännu en gång
omsorgsfullt det tunna ljusröda papperet, som om
detta utgjorde ett allenastående intressant prof på
mänsklighetens framåtskridande. Major White
af-sände aldrig telegram och mottog sällan några.
Han blåste upp kinderna och påstod för andra
gången, att han vore fördömd. Därpå kastade han
papperet i en papperskorg.
Han hade tydligen för afsikt att ej alls besvara
Cornish’s telegram, utan han resonnerade helt
filosofiskt så, att, om han kunde, skulle han fara, och
om han ej kunde, så betydde det ingenting. Ett
lifsåskådningssätt, hvilket högeligen är att
rekommendera för sådana fjäskiga människor, som bruka
låta en hel hop onödiga meddelanden föregå sina
obetydliga personers minsta handlingar.
Utan att bry sig om en gissning angående
anledningen till kallelsen for White med morgontåget
in till London och anmälde sig ceremoniöst för
vaktmästaren i Cornish’s klubb i St. James’ Street, just
då folket i helgdagsklädda skaror strömmade ut ur
kyrkorna.
»Mr Cornish har bedt mig äta lunch med
honom», sade han på sitt vanliga torra sätt.’
En betjäntpojke, som med hufvudet nätt och
(Forts från n:o 17).
jämt nådde upp till majorens nedersta västknapp,
tog hand om majorens hatt och käpp och tillsade
honom helt praktiskt att tvätta händerna, hvilket
allt han underkastade sig under tyst protest.
Han fördes därpå uppför trappan.
»Ja», sade majoren, sedan han tvärs öfver
bordet åhört Cornish’s berättelse allt under
inmundigandet af en förvånansvärdt stadig lunch —
»ja hälften af allt bråk här i världen kommer
sig af att folk aldrig kan låta bli att lägga sig i
andras affärer.»
Sedan han mycket tankfullt skurit sig en skifva
läcker Camembert-ost, fortsatte han: »Jag skulle
bra gärna vilja veta, hvad ett par sådana idioter
som du och jag egentligen skulle med i den där
fördömda malgamitaffären för? Vi ha ju ej en aning
om industri eller arbetareförhållanden — eller ens
om arbete, hvad den saken beträffar» ■— här gjorde
han ett uppehåll och såg allvarsamt tvärs öfver
bordet på Cornish — »isynnerhet du», tillade han.
Detta var fullkomligt sant, ty Cornish var och
hade alltid varit en dagdrifvare af det angenäma
slaget. Och Tony Cornish, som aldrig företagit
sig något här i lifvet utan gått i obestämd väntan
på att någonting skulle komma, som det kunde
löna sig att kasta sig öfver, hade intet att svara
härpå utan skrattade endast muntert sin vän midt
i ansiktet.
»Det första vi måste göra», sade han och
lämnade klokt nog det förflutna åt dess värde, »är att
få gamle Ferriby ut ur det här.»
»För det han är en lord?
»Till en del.»
»För det han är ett nöt?»
»Till en del, men mest därför att han ej är den
man, vi behöfva, om det skulle komma till strid.»
En hastig blixt syntes i majorens ögon, men
lämnade snart rum för ett lugnt intresse för
Ca-membert-osten.
»Om det blir strid», sade han, »så är jag med.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
