Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNET.
EN SMEKMÅNADSHISTORIA.
H gentligen hade hon velat taga lärarinneexamen.
^ J Men när han friade till den vackra
sjutton-åringen, kastade hon böckerna och gaf honom ja.
Han hade kunnat vara hennes far, så stor var
skilnaden i ålder dem emellan. När hennes
väninnor skämtade med henne därom, svarade hon
stolt:
»Just det imponerar på mig, och en man måste
imponera- på mig. De unga spolingarne virar man
ju om fingret».
Hon gjorde en piruett med fingret i luften.
Det måtte bli ett komiskt hushåll hos er,
direkt från skolbänken till husmoderns sysslor!»
»Ah, jag är inte rädd! Den Gud ger ett
ämbete ger han också förstånd att sköta det. Med
förstånd och behag kan en ung fru reda sig alldeles
utmärkt. För resten vet han om, att jag inte kan
spinna eller tvinna, tvätta kläder, plocka fjäder»,
trallade hon efter melodien ur »Martha».
Och så foro de sin väg på en lång, underbar
bröllopsresa.
Nu voro de hemma, och nu skulle det nya
hushåjlet börja.
»Äh, hvad jag gläder mig vid tanken på din
första middag i morgon», sade han lycklig.
»Gläd dig bara inte för tidigt», skrattade hon,
icke utan vissa aningar.
»Får jag kalfstek, en benig och god kalfstek,
det är min älsklingsrätt!»
Försiktigtvis hade hon fått med sig en stor
kokbok af sin mor.
»Kalfstek — ingenting är lättare än det!»
utropade hon i triumferande ton, slog igen boken och
försvann i köket för att ge den unga tjänsteanden
nödiga instruktioner.
»Aldrig har en stek smakat så godt!» sade han
strålande.
»Ja, där ser du, huru enkel kokkonsten är!
Men säg mig nu, älskade gubbe, något annat som
du tycker mycket om».
»Ja, jo — riktigt goda potatisbullar».
»Ack, det har jag ofta —»
»Lagat till?»
»Nej, ätit! Det skola vi ha.»
Hon satte sig i hans knä, drog honom i skägget
och hindrade honom i hans arbete, hvilket han
förklarade vara mycket viktigt.
Då försvann hon.
Men hennes trallande på glada operettmelodier
i rummet intill störde honom oupphörligt.
»Snälla, lilla du, vill du inte gå ut och gå, tills
jag blir färdig med mitt arbete».
»Ensam, utan dig — nej!»
»Men du stör mig. Tag en bok och läs, är
du snäll, eller se här äro tidningarne».
Nu blef det verkligen tyst en stund. Man hörde
endast rasslet från tidningarne.
Han fann henne ifrigt läsande, med alla
tidningarne strödda omkring i genialisk oordning.
Han, som var så ordentlig med den minsta
papperslapp, utbrast förfärad:
»Men hur i all världen läser du tidningar?»
»Ack, förlåt, de ha visst kommit lite’ i
oordning».
»Lite’ i oordning, ja, sidorna passa inte alls
ihop».
»Herregud, så farligt! Hjälp mig du hällre
att lägga dem i ordning! Jag skall tala om, att
jag visst inte är ordentlig, i skolan var det alltid
så brådtom, och så alla läxorna sedan. Det var
alltid mamma, som gjorde i ordning —»
»Men nu ber jag, att du ville åtaga dig den
saken».
»Herregud, ja, naturligtvis, men man måste väl
först vänja sig».
Han suckade
»Hvad var det för en suck?»
»Jag blir först tvungen att uppfostra dig till
husmor».
»Du, en bokmal!» skrattade hon, »som om du
begrepe mer af den saken än jag!»
Han blickade bort på henne öfver glasögonen.
Hon såg så lycklig ut, emedan han inte kunde bli
ond, ehuru han redan erfarit mången missräkning i
sitt unga äktenskap.
Hon var verkligen alldeles för ung, alldeles
för oförberedd för äktenskapet. Hennes hjärna var
full af lösa idéer utan någon reda. Hon skakade
det vackra hufvudet, så att det krusiga håret flög
rundt. Hon var förtjusande i den klädsamma, lilla
»morgonmössan», som han hälst såg henne i.
»Jag är ju inte någon mormor», skrattade hon.
»Du är ett barn!»
»Men du älskar mig ändå», sade hon med
eftertryck.
»Och du — älskar du mig?>
»Ack, prata — det talar jag inte om».
Hon gjorde sig fri från honom och sprang
rundt det stora matsalsbordet.
Ett förfärligt klirrande, och om hvartannat lågo
duk, kaffeservis, kaffe och grädde på den nya
mattan . . .
Naturligtvis var det hans skuld, som velat taga
fatt i henne !
»Det var då väl, att det inte var bläck, det
hade varit värre», sade hon skrattande, i det hon
plockade upp härligheten. »Eller vinbärssylt, som
alltid lämnar så svåra fläckar!»
Dagen därpå stod han just på väg till
skolan och tiden var ytterst knapp, då hon drog honom
vid rockuppslaget in i köket. Han måste först
smaka på en sas, innan han finge gå.
Han stretade emot.
»Jag har inte en sekund på mig».
»Jo, jo —»
Krasch, ritsch, ratsch!
Hon hade slitit sönder uppslaget.
Båda betraktade hvarandra i stum förfäran.
»Min enda öfverrock!»
»Tag din kappa — hvarför stretade du också
emot så hårdt?»
Nu blef han verkligen ond. Han hade därtill
försummat tiden.
»Skamligt, att du kan vara så dum!»
»Dum?»
»Ja, värre än det — jag saknar uttryck för att
beteckna ett sådant uppförande».
Han gick sin väg i hast.
Han hade begått en dårskap, en stor dårskap!
Han hade tagit ett barn i stället för en kvinna till
hustru. Att uppfostra henne hade han ju funnit
så angenämt, men på henne bet ingen
uppfostringsmetod. Hon var som ungt, jäsande vin. Men
det skulle bli annat af.
Nästa middag stod hans favoriträtt på bordet —
potatisbullar, delikata potatisbullar! Han lyste upp.
Hennes första försök att laga sådana hade
misslyckats. Det blef potatisgröt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
