Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»De ville inte hålla ihop» — tillstod hon
half-högt.
Men i dag stod hon stolt vid sitt verk.
»Se bara, så sköna de äro! Ja ja, jag har
inte sparat på ägg må du tro. Ett helt halft tjog,
jag ville också hafva något riktigt godt åt dig».
»Nå?» frågade hon.
»Hårda som sten — omöjliga att förtära!»
»Det tycker jag visst inte», sade hon och åt
med god aptit.
»Ät inte mer, för Guds skull, sådana där stenar
kunna döda en människa».
»Mig smaka de utmärkt!»
Nu tog han bort tallriken.
»I morgon skaffar jag en kokerska, så att vi
kunna få ordentlig mat».
»Och jag som haft ett sådant besvär —»
»Ja visst, att göra allt galet. Du är ju bara
ett barn — —!»
»Var så god och säg inte alltid, att jag är ett
barn!» utropade hon och rusade förtörnad upp från
stolen. »Jag är snart aderton år, jag är din hustru
och intet något barn — det undanber jag mig en
gång för alla».
Vreden och den sårade stoltheten klädde henne
förtjusande.
Han log. Där såg han spår af äkta
kvinnlighet. »Hon blir nog bra,» tänkte han — och hon
gick gråtande sin väg.
Om en stund gick han in och tröstade henne.
»Det går ju inte an längre».
»Nej, nej, det går irite längre», snyftade hon,
och de klara tårarne rullade nedför de mjuka
kinderna.
Han kysste bort tårarne, men hon gjorde en
afvärjande gest.
»Jag visste det förut, men du trodde att lite’
hushåil vore väl inte hela världen att lära sig.»
Hon svarade endast med en suck. Nu visste
hon, hur svårt allting var och hvad man fordrade
af en duglig husmor.
»Jag går nu upp på biblioteket, och seda»
ställer jag om kokerskan. -
»Ja, gå — gå bara!»
»När du kommer, — då, då —»
Han kysste henne hastigt och gick. Hon
måste gråta ut först.
När han kom tillbaka, fann han ett bref på
sitt skrifbord Ett bref från henne, hans fru. »Hvad
vill det säga?»
Ȁlskade!
Jag återvänder till min mor. I ditt hus ställfer
jag bara till förtret. Du skall nog inte sakna mig,
när kokerskan kommer. När jag lärt mig att
laga mat och inte är något barn längre, kommer
jag tillbaka — kanhända — om du då ännu vill
ha mig. Först som en annan skall du återse mig.
Din djupt bedröfvade hustru.»
Han föll ihop af förskräckelse. Hon var borta!
Alldeles blek sjönk han ner i skrifbordsstolen
Hur kär han hade henne, trots alla hennes fel,
det kände han nu.
Hur tom och ödslig var icke våningen utan
henne!
Han saknade hennes leende ansikte hvart han
såg. Hennes glada prat och skämt var ett behof
för honom. Det flödade som en frisk källa från
hennes läppar.
»Ätt lefva utan dig är omöjligt!» utropade han
högt. Därpå kastade han sig åter ned på stolen,
begrof ansiktet i händerna och brast ut i högljudda
snyftningar . . .
Då smög hon fram från den höga skärmen,
lade armarne om hans hals och kysste honom.
Han höll henne kvar:
»Du är min sol, min lycka», stammade han.
»Jag ville veta, om jag är oumbärlig för dig.
Det skulle aldrig falla mig in att resa. Laga mat
och dylikt kan jag lära mig lika bra här. Tålamod
bara, mycket tålamod måste du ha med mig, min
älskade, älskade skatt!» Violet.
PARIS-UTSTÄLLNINGENS STORA NUMMER.
J-J undratals förslag, det ena mera fantastiskt än
det andra, hade, som bekant, framlagts till
den stora clou, som för årets stora exposition i
Paris skulle blifva hvad Eiffeltornet var för den
senaste. Bland dessa är »Mareoramat» det
märkligaste af de få projekt, som blifva verklighet.
»Mareoramat» är en ångbåt på land. Medels
ett ofantligt, underjordiskt maskineri sättes det
stora fartyget i samma rörelse som ett skepp på
hafvet vid jämn sjögång. Röken bolmar upp ur
skorstenen, maskinen stönar, flaggorna smälla och
vågorna plaska mot fartygets sidor. Den ena
gången går ångaren uppför Rhen, nästa gång
vaggas vi på Neapels azurblå golf. - Eller också kan
man fara längs Rivieran, göra en tur på
Bosporen och vid »Det gyllene hornet» eller resa från
Calais till Dover.
Inne i land rullas panoramat upp för
passagerarne — de gamla röfvar- och riddarborgarne vid
Rhen, Vesuvius’ kägla, Capri och Neapel,
Konstan-tinopels minareter och torn eller de engelska och
franska kanalkustpartierna. Det är naturligtvis
målningar på tyg som dragas förbi, men teatermålarens
pänsel har gjort underverk. Allt är framställdt så
noggrannt efter naturen, att »turisten» kan med
Bædeker i handen sitta under suntältet och följa
med hvarje parti, som långsamt glider förbi och
försvinner. Illusionen blir fullständig. Man är till
och med rädd för, att den skall blifva så
fullständig, att folk bli — sjösjuka.
Man kan äfven göra andra resor på
»Mareoramat». Man far till Neapel för fem francs, men
när man vänder om hörnet kommer man till
Venedig för ännu lägre betalning, Här har trollats
fram ett helt venetianskt kvarter, vattnet från Seine
har ledts in i en mängd kanaler, och ur kanalernas
mörka vatten resa sig dogstadens palats. Här är
en flygel af Markuskyrkan, och där är dogens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
