Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KÄRLEKSHISTORIA.
För HVAR 8 DAG.
let var notarien Maxime Brandts sista dag som
medlem af det fria ungkarlsståndet. Redan
dagen därpå skulle han inträda i det heliga äkta.
Han hade haft tur, som han för öfrigt alltid haft
hos det täcka könet — tack vare lätthet att
uttrycka sig, hans smidiga figur, vackert mejslade
profil och, »last but not least», en fyllig
basbaryton som fångade lättrörliga hjärtan. Hans
brud var en särdeles söt flicka med ljust hår, milda
bruna ögon och dessutom ansenligt förmögen.
Det var ej utan, att notarien Brandt denna dag
tyckte sig se en flik af himmelen öppen, och hans
hjärta var lätt som i hans grönaste ungdom: han
hade genom svärfaderns välvillighet kunnat
honorera sina skulder. Och ett fint bo var satt och ett
årligt understöd var öfverenskommet. Nå, nå,
gubben hade ju ingen mer än enda barnet att gifva
till, och allt sedan hans hustru dog hade ju hon
varit hans allt.
Notariens kamrater i verket gåfvo i kväll en
svensexa för honom på Grand, och innan han klädde
sig, samlade han ihop alla småsaker och
prydnads-artiklar, som voro hans tillhörigheter i det annars
förhyrda möblemanget. De skulle skickas till hans
nya hem för att vara på sin plats i morgon. Där
var en hel del cigarretuier, en revolver i sitt
eleganta fordral, kam- och borstuppsättning i silfver
och sköldpadd, skrifmaterialer af ljust, doftande
cederträ, mjuka portföljer af ryskt läder, en del
böcker samt mest notor, kvartetter, duetter, dock
öfvervägande solosaker, ty notarien Brandt tyckte
mest om att briljera ensam.
När han fått ner allt i en koffert, återstod
honom ännu en låda att undersöka. Här lågo
huller om buller bref, vissnade blommor, tunna,
broderade näsdukar, som ännu doftade svagt af
parfym, ett och annat kvinnligt porträtt med
dedikation på baksidan, smala remsor af spetsar, som
rifvits sönder i dansens hetta och som gömts med
ridderligt galanteri.
Han log — segrarens löje vid minnet af alla
vunna bataljer — drog ut lådan helt och hållet,
satte den på en stol och började göra en liten
brasa af samtliga souvenirerna. Det var allt säkrast,
• att ej ha någon hemlig smygvrå i sitt blifvande
hem ... man vet aldrig, hvad en sådan där liten
ung fru, som intet har att beställa, kan hitta på
att snoka upp .. . Bäst att ha sopat rent hus ...
i synnerhet som han, den aftonen han friat, i sin
förtjusning öfver /a-ordet bedyrat, att han aldrig
älskat någon annan än henne, att hon var hans
första, verkliga kärlek.
Han skämdes efteråt — det var sannerligen
ej med berådt mod, han ljugit. Men han hade ej
hunnit sansa sig, när den unga varelsen med
bedjande ögon frågat om han älskat någon annan.
Men för öfrigt — med henne så tryckt intill sig,
att han kände det unga hjärtat slå hastigt och
oroligt — hur skulle han väl kunnat säga, att så
långt tillbaka, som han kunde minnas, han aldrig
gjort annat än älskat ?
De voro också bra naiva de små flickorna!
Men därför måste alla dessa troféer offras åt
lågorna.
I kakelugnen flammade de lusteliga — nu
återstod endast en liten packe bref som låg allra
nederst i lådan, omsorgsfullt ombunden af ett smalt,
blekgult sidenband. Han hade nästan fått bemöda
sig för att erinra sig från hvilka tidpunkter i hans
lif de andra souvenirerna stammade, men dessa
bref, som han nu varligt löste upp bandet till,
kunde han aldrig glömma från hvem de voro.
Det var en flicka hela dagen, som skrifvit dem —
den enda kvinna, som haft hans odelade beundran
och som han vissa ögonblick af sitt lif, då
egenkärleken blundade litet, måste erkänna varit för
god för honom.
Han glömde, att han hade brådtom och
började läsa ett och annat af brefven samt unnade
dem ej ännu åt lågorna utan lade dem aktsamt
på bordet bredvid sig. På tjockt, halmfärgadt
papper voro de skrifna, med en behaglig men
dock karaktäristisk stil. Han tog det understa i
packen, hvilket var det första han emottagit från
henne:
»Måndagen den 22 April.
• Hvarför jag skrifver, när jag ändå träffar dig
i afton? Jo dagen synes mig lång och det finnes
inom mig ett tack, som vill fram så fort som
möjligt, som vill möta dig vid hemkomsten — — —
ett tack för dagen i går! När jag kom hem,
lade jag mig på soffan i mitt rum och gaf
mig hän åt vårtröttheten och den känsla af lycka,
som uppfyllde mig. Jag såg människorna drifva
fram och tillbaka på Kungsholmsbron, flickorna
kommo in och pratade en stund, innan de gingo
på teatern, men allt var mig som i en dröm. Jag
lefde i de timmar, som redan flytt: jag såg dig
vid min sida, där vi gingo^ och gingo tills vi voro
förbi Haga grindar och du sansade dig först, såg
på klockan och fann det vara middagstid och kom
så på den förtjusande idén, att vi skulle äta
middag på den gamla, gemytliga Stallmästaregården.
Där sutto vi så snart på den glastäckta verandan,
som solstrålarna ännu belyste, och åto — hvad —
det vet jag ej i denna stund ... ty jag njöt mest
af att se din vackra profil, att möta dina ögon och
taga emot din hyllning. Jag är fullt öfvertygad
om att du är ej så litet egenkär — — men jag
kan ej låta bli att säga, att när man ser dig med
kärlekens ögon, är du bra intagande — — undrar
om det är ett arf af din franska moder––––-
»Men klockan slår och jag har att gifva en
engelsk lektion.
»Alltså, farväl och tack. Vi ses igen i afton
- - hvad lycka för
Detta bref var skrifvet dagen efter, sedan han
gjort henne sin kärleksförklaring. Sällan hade han
sett henne mera förtjusande än just den dagen. Det
hade hvilat något betagande öfver henne: ögonen
hade liknat ett haf i ro med blå himmel och sol
öfver sig, håret burrigt och litet ostyrigt under
den lilla sjömanshatten hade sett så smektäckt ut
och figuren var oklanderlig i den halfkorta
vår-jaquetten.
Han vecklar upp nästa bref, som var skrifvet
några dagar senare:
»Dear!
»Att veta, att den man jag älskar, är min —
åtminstone i det ögonblick, som flyr — är lycka.
Jag känner och erkänner det. Jag har förut ej
trott, att kärlek var så mycket, och jag har ofta
gjort narr af förälskade tokor. Men nu måste jag
medgifva, att kärlek är något säreget, något^ som
lyfter en upp i lyckans himmel — men som också kan
försätta en i kvalets afgrund. I går t. ex., när jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
