Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ackompanjerade dig, fattades jag af en så obehaglig
känsla, när jag kom att märka huru alla
kvinnornas blickar liksom sögos fast vid dig, när du sjöng.
Jag skulle önskat att vi båda suttit på en häst
tillsammans och farit bort från alla dessa ögon,
som hyllade den vackre sångaren. Jag kände ett
sting af smärta, af rädsla — dock — det var ju
barnsligt, ditt öga sökte ju endast
din egen
Aina. >
Hon hade varit olik alla andra. Det var en
lång tid efter brytningen, som han aldrig kunde
låta bli att ställa jämförelse mellan henne och de
andra unga flickorna, han umgicks med. Hvem
gick väl som hon kamratlikt med på offentliga
nöjen utan tanter eller något annat slags
»förkläde» med sig i hälarna. Och så öppen och fri
hon än var, var hon alltid så mån om sin
kvin-liga värdighet, att ingen kom henne närmare än
hon själf ville. Det som gjorde, att man ej
tröttnade på henne, var troligtvis ej så mycket hennes
behagliga utseende och intelligenta, vinnande väsen,
som detta, att man så att säga måste vinna henne
för hvarje gång. Hon satte aldrig sin älskade på
någon piedestal, utan han måste alltid vara på sin
vakt så att intet stötte henne för hufvudet. Han
kunde aldrig i hennes sällskap uppträda så att säga
nonchalant i nattrock och vid tråkigt lynne.
Ovilkorligen tänkte han på sin nuvarande
fästmö, sin blifvande brud. Hvilken skilnad! När han
bland varit vid dåligt lynne — hvilket han
sannerligen ej brytt sig om att dölja för henne — hade hon
kelat med honom som med ett sjukt barn. Afven
sitt utseende hade han aldrig varit mera mån om
än då, ty han kände på sig, att fastän Aina varit
så litet ytlig som möjligt — och i synnerhet
sträf-vade att ej vara det — hade den kärlek, hon hyste
för honom, mycket sin grund i det intryck hans
vackra yttre gjorde på henne så väl som de flesta
kvinnor, han kom i beröring med.
Han tog åter fatt i ett bref. Det var skrifvet
en julafton, då han varit borta för att fira helgen
hos en bror, som var bosatt på en större egendom,
belägen några mil från Stockholm.
»Julafton.
»Herr notarie Maxime Brandt.
Smedhamra.
»Se så där ja! Nu, min Maxime, är jag tout
å toi efter en dag med mycket spring och bråk.
Det fins alltid något att uträtta i sista minuten,
något att köpa, att lägga ner och lacka. Men nu
är allt färdigt. Till och med hatt och kappa och
handskar ligga redo tills jag skall i kyrkan, så att
jag kan skrifva in i sista minuten. Jag har stängt
min dörr, och man tror mig ännu halla på med
att lägga in »klappar».
»Det förefaller mig, som om jag aldrig varit
så lycklig någon jul som denna. Är det måntro
den smakfulla jardiniérens skuld, hvilkens blommor
berätta mig om en fin profil, som lutats öfver den
och ett par finskurna läppar, som förklarat att de,
just dessa blommor, skulle skickas till Vasagatan 24?
Du måtro, det har förefallit mig lustigt dessa dagar,
du varit borta: öfverallt tycker jag mig hafva sett dig.
På Drottninggatan i dag t. ex. klack det till i mig
af glädje, jag tyckte, att det var du, som kom där
på motsatta trottoaren i din bruna rock och käcka
pelsmössa . . . Hvad kan ej inbillningen göra.
»Som alltid har Stockholm varit liflig vid
juletid. Och bjällerklang och stjärnljus och nyfallen
snö hvarje dag.
»Jaså, din kära bror och svägerska föra ett
sådant godt bord! Då mår väl gunstig herrn bra,
kan jag tro.
»Nu ropar man på mig ... och jag vill ej gärna
försumma den gamla minnesrika vanan att höra
julbönen i gamla Adolf Fredrik — — kan du
förstå, hvad det är, jag så tycker om hos den gamle
klumpen — — bara jag ser ljuset från urtaflorna
blicka ned på mig som två stora ögon, blir jag
glad. Barndomsminnen troligtvis, som gör den
mig så kär. Vi bodde ju i många, långa tider på
Adolf Fredriks kyrkogata
»Nu adjö. En lycklig jul, en glad jul önskar dig
Aina“.
Se där endast några rader på ett visitkort.
Han ögnar igenom dem:
»Hurra! Du kommer således i morgon.
Händelsen kan ju göra, att jag är nere vid centralen,
när tåget rullar in. Men då är det också endast
händelsen, som gör detta, förstår du ..>
Han log — — naturligtvis var Aina det första
han såg, när tåget rullade in på perrongen.
Han tog nästa bref:
»Dear!
»Jaså — du tyckte rent ut sagdt, att jag var
tråkig i går. Det är sällan, jag är vid dåligt lynne,
men jag var det verkligen i går afton — hvarför
skall jag kanske icke så noga kunna definiera.
Det är för lustigt, ni män tåla aldrig, att vi kvinnor
äro det. När ni behaga vara i ert esse, skola vi
vara som solsken, annars så ... .
»Du kan aldrig tro, hvad jag tyckte det var
dumt det hela ... att »fästa» tillsammans med folk,
som man ej har det bittersta gemensamt med.
Att den gamle narren B. är kär öfver öronen i
denna glada ungdom Selma Erikson, hade vi att
tacka all denna välfägnad för, som i går kom på
vår lott. Det var andra gången, jag var med, men
blir också sista. Det ligger något af köpare och
säljare i dessa tillställningar, som berör mig så
pinsamt, att jag kan ej finna något nöje uti dem.
B. känner Selmas svaga sida, nöjen, och lägger
an därpå. Och hon går med och blundar för att
det är ensamt henne det gäller, när hon ser alla
dessa andra människor, som också äro inbjudna.
Han har ju råd att bjuda så många han lyster,
men han frågar lika mycket efter oss andra som
— Selma efter honom. Hvad allas skratt, leenden
och ord föreföllo mig ihåliga! Det var ingen, som
var förtjust i värden och ändå hölls det tal för
honom och alla sade honom söta artigheter. Han
var dock kanske den ende verkligt lycklige, ty
han hade ju sin idol vid sin sida och fick servera
henne allt, hvad hon kunde hitta på att ha smak
för. Ingen af oss andra kände sig vara på sin
plats. Och ändå — jag kan slå vad om att i dag
berätta alla deltagarne i fästen, att de hade
»förtjusande roligt» och göra andra stackars dödliga
sjuka af afund genom skildrandet af alla fina rätter
och alla delikata viner, som förtärdes. I själfva verket
voro dock kanske dessa afundsjukas enkla tébord
mycket mera värda att afundas.
»Så kan det vara. din Aina,_
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
