Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMARENS FRUKOST.
Af André Theuriet. Från franskan för HVAR 8 DAG.
» ^cholastika!»
»Herr Sourdat!»
»Jag lägger er särskildt forellen på hjärtat.
Koka den i kort spad. Glöm inte hvitt vin,
persilja, timjan, lagerbärsblad och framför allt inte
löken.»
»Herrn kan lita på mig. Allt skall bli efter
önskan.»
»Men tag ingen ättika, bara en liten skifva
citron .. . Klockan half elfva dukar ni bordet och
har frukosten färdig precis klockan elfva, ipte fem
minuter öfver, utan på slaget elfva ... Förstår ni?»
Sedan herr Sourdat, undersökningsdomaren i
Marville, gifvit sin kokerska dessa sista
instruktioner, lämnade han sin bostad och begaf sig till
den bakom prefekturen liggande
domstolsbygg-naden. Herr Sourdat var en ungkarl på fyrtiofem
år och trots sin börjande embonpoint rask på
benen. Han var en bredaxlad kraftigt byggd man,
med kortklippt hår, stränga ögon och grof
basröst — kort och godt en person om hvilken folk
säger att han »inte är god att tagas med». Nej,
han var just inte så fin herr Sourdat, och det var
han själf stolt öfver.
Han var despotisk och ofta vid dåligt lynne
samt mycket tvär mot sin omgifning. Emot de
anklagade var han hård som sten, vittnena
ansatte han på det obevekligaste och med
advokaterna låg han ständigt i strid. Han var med ett
ord en riktig tistel; den som kom i beröring med
honom stack sig riktigt på fingrarne.
Och dock hade denne man en svaghet: han
var en raffinerad finsmakare. Hans öfverdrifna
»dyrkan af buken» hade formligen urartat till en
mani. I den lilla vid den belgiska
ardennergrän-sen belägna staden, där bordets nöjen utgjorde
den välmående bourgeoisiens enda förströelse, voro
fredsdomarens kulinariska njutningar bekanta på
tio mils omkrets. Man berättade, att han blott åt
fisk som var fångad före daggryningen, enär
han inbillade sig att nattens stillhet och frånvaron
af hvarje störande element gjorde fisken mjukare
och smakligare. Han lät äfven koka sina kräftor
i mjölk, innan de bereddes på vanligt sätt. Det
gjorde dem, påstod han, synnerligen saftiga och
läckra.
Men när han en dag omtalade detta
tillag-ningssätt för sin vän mären, kunde denne ej längre
hålla tillbaka harmen, utan höjde sina tjocka
händer mot himlen och utbrast:
»Det är för mycket, det går för långt, herr
Sourdat! Visserligen är det människan tillåtet att
med måtta förtära mat och dryck och njuta däraf,
men för en så öfverdrifven dyrkan af jordiska ting
måste ni en gång aflägga räkenskap för den gode
Guden...»
På märens samvetsbetänkligheter svarade
domaren blott med ett mefistofeliskt leende. Det
var hans största skadeglädje att inleda sin
ärevördige granne i frestelse — och just i dag väntade
han honom jämte aktuarien till frukost. Han hade
kvällen förut kommit öfver en präktig laxforell.
Forell var hans älsklingsfiskrätt och tillagningen
af denna fina läckerbit hade tagit hans tid i
anspråk hela morgonen.
Forellen skulle serveras kall och en lång stund
var han upptagen med att för kokerskan förklara
hvarför sauce hollandaise ej var den lämpligaste.
Hans tankar voro hos forellen ännu när han satt
på sitt ämbetsrum för att åter taga itu med den
senaste undersökningen. Det rörde denna gång
en stor affär, som satt hela domstolen i rörelse
och hvars högdramatiska detaljer stodo i sällsam
kontrast till undersökningsdomarens kulinariska
funderingar.
Veckan förut hade man vid soluppgången å
en glesning i skogen funnit liket af en skogvaktare,
som tydligen Ölifvit skjuten och gömd under en
buske. Man antog att brottet blifvit begånget af
en på bar gärning ertappad tjufskytt, men hittills
hade man ej kunnat utröna något närmare, och de
vittnen som hörts hade endast gjort saken ännu
mer invecklad. Mordet hade föröfvats i närheten
af en kolmila och detta väckte domarens
misstankar. Men vid förhöret erfor han att kolarne
just den natten varit borta och att milorna
bevakats af kolarens unga dotter. Likväl hade herr
Sourdat gifvit befallning om att uppspåra en af
kolarnes medhjälpare, en ung man på omkring
tjugufem år, hvilken enligt hvad som var allmänt
bekant hade stått på allt annat än god fot med den
mördade skogvaktaren. Dessutom hade han kallat
kolarens dotter till förhör.
Så stod saken nu. Men den lilla hade ej
kunnat anträffats, utan höll sig dold någonstädes.
Domaren hade skickat ut gendarmerna och väntade
nu resultatet af sina befallningar. Framemot
io-tiden öppnades dörren till rummet och
öfvergen-darmen inträdde.
»Nå?» brummade herr Sourdat otåligt.
»Jo, herr domare, vi ha inte funnit något...
Vi ha sökt igenom hela hela skogen . .. Den lilla
är försvunnen . .. Inte ens kolarfolket veta något
och äro mycket bekymrade för henne.»
»Bara komedi!» ropade herr Sourdat otåligt.
»De vilja göra sig lustiga på vår bekostnad.. .
Ni äro odugliga ... Ni skulle ha häktat
allesammans ... Försvinn!»
Domaren såg på klockan. En kvart öfver tio.
Timman för förhöret var gången. Han ville ändå
ännu en gång före gästernas ankomst kasta en
blick på forellen, aflade högtidligt sin ämbetsrock
och återvände hem ... Matsalen såg så inbjudande
ut med sin hvita panelning, sin höga fayenceugn
och det med en bländande hvit duk betäckta runda
bordet, på hvilket voro framsatta tre artistiskt
arrangerade kuvert med små hvita bröd i
servi-etterna. Rödvinet gnistrade i flaskorna, till höger
lyste en med alla slags grönsaker garnerad sallad,
till venster låg på en med persilja och kräftstjertar
kransad tallrik den berömda forellen. Bredvid
stod den utsökta såsen i en liten terrin och från
det hela utströmmade en doft som kom en
gourmands hjärta att slå fortare.
Åsynen af frukostbordet verkade lugnande på
undersökningsdomarens dåliga humör. Han
betraktade just med innerligt behag en dammig
vinflaska, då dörren plötsligt slets upp och han hörde
en kvinnoröst utanför utropa:
»Jag säger er, att jag måste tala med domaren.
Han väntar mig.»
»Du har helt hastigt fått mycket brådtom»,
halfröt en manlig röst, »sedan du låtit vänta på
dig i tre dagar. Hvarföre har du inte visat dig förr?»
Det var en ung flicka, nästan ännu ett barn,
han tilltalade — en liten mager gestalt med håret
i oordning och vildt blixtrande ögon. Hennes
fötter voro nedstuckna i tunga mansstöflar, en grå
blus och en kjol af kattun höljde de späda
jungfruliga lemmarne. Hettan och den långa vägen
hade drifvit upp rodnaden på hennes kinder.
Ögonen lyste, munnen och de fina näsborrarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
