Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
darrade af rörelse, det kastanjbruna håret föll ned
i oordnade lockar öfver nacken.
Aktuarien Troucheboeuf, som gått emot
flickan, tumlade förvånad tillbaka och den
besynnerliga gästen steg in.
»Hvad skall detta betyda?», utropade domaren
i vredgad ton.
»Det är den lilla kolardottern», svarade
aktuarien, »hon vill inte låta afvisa sig utan yrkar på
att bli mottagen.»
»Jag hade mina skäl», sade hon, kastande en
skygg blick på det dukade bordet och de båda
männen.
»Dina skäl skola vi snart leta fram», ropade
domaren i raseri, »det här skall stå dig dyrt!» ...
Han drog upp klockan: »Tre kvart på elfva . . .
Vi ha ännu tid, Troucheboeuf, sätt ni er vid
protokollet! N Vi hinna förhöra henne».
Aktuarien hade slagit sig ned med sina
papper och sitt skriftyg vid ett hörn af bordet och
intog en afvaktande hållning med pennan bakom
örat. Domaren hade satt sig i en länstol och
genomborrade den unga flickan, som stod lutande
sig mot ugnen, med sina blickar.
»Ert namn?» frågade han kort.
»Maline Sacael!»
»Alder och hemvist?»
»Sexton år ... Jag bor hos min far, kolaren
vid Ouze-Fontaines.»
»Svär att säga sanningen!»
»Det är ju därför jag kommit hit!»
»Lyft handen. .. Godt! Ni befann er natten
mellan den andre och tredje vid milan. Helt nära
er bostad fann man skogvaktaren Seurret mördad . ..
Berätta hvad ni vet härom.»
»Jag vill omtala hvad jag vet!. .. Vårt folk
var på väg till Stenay med kol och jag var
ensam i milan. Klockan två — månen höll just på
att gå ned — kom Mauchin, vedhuggaren från
Iré, gående förbi vår koja. ’Ni är tidigt på er
post’, sade jag till honom, ’nå, allt godt och väl
hemma?’ — ’Nej’, svarade han, ’min hustru
ligger i feber och mina barn dö af hunger. Inte
en bit bröd i huset. Jag ämnar skjuta en hare
och sälja den i morgon i Marville’. Med dessa
ord gick han vidare mot Ouze-Fontaines. Jag
förlorade honom snart ur sikte, men tidigt på
morgonen hörde jag ett skott och därpå kom någon
häftigt springande mot vårt hus. Jag hörde
högljudda röster. ’Din kanalje’, ropade skogvaktaren,
’gif dig!’ — ’Seurret’, återtog den andre, ’gif mig
åtminstone haren, mina barn dö af hunger!’ — ’Dra
för knäfveln!’ Därmed rusade de pa hvarandra
med hugg och slag. Plötsligt utstötte
skogvaktaren ett skri och föll till marken. Jag hade
förskräckt skyndat in i vår koja. Under tiden sprang
Mauchin sin väg genom skogen och nu är han
lyckligt och väl i Belgien... Det är allt!»
»Hm!» hostade domaren. »Hvarför har ni ej
genast omtalat detta för domstolen?»
»Det var inte min skyldighet. .. och så tyckte
jag det vara synd om Mauchin •..»
»Jaså. .. men nu har ni kommit på andra
tankar?»
»Därför att jag fått veta att Gustin blifvit
misstänkt?»
»Gustin, hvem är det?».
Den lilla mumlade rodnande: »Det är en af
våra kolargossar... han skulle inte göra en fluga
något för när ...»
»Ser ni», fortfor hon häftigt upprörd, »när jag
hörde att man ville göra honom ansvarig för den
andres brott, kände jag som ett stygn i hjärtat. ..
och jag har sprungit allt hvad jag förmått! Jag
kände ingen trötthet. . . Om det varit nödvändigt,
skulle jag ha sprungit till i morgon bittida, ty min
Gustin är oskyldig så sannt som himlen är öfver
oss! Det kan jag svära.] Därpå vill jag sticka
min hand i elden!»
Hon talade så väl, att hon formligen blef
vacker där hon stod i sina trasor. Hennes eldiga
språk bar vittne om en så djup uppriktighet, att
tillochmed undersökningsdomaren kände sig gripen
af den energi, med hvilken detta barn försvarade
sin Gustin.
»Hvad nu?» utropade han plötsligt, när han
såg henne skifta färg och famla med händerna i
luften, »hur är det fatt?»
Hon bleknade och kallsvetten perlade fram på
hennes ansikte.
»Mitt hufvud går rundt, jag orkar inte mera.»
Domaren slog i ett glas vin åt henne. »Se
här, drick fort!»
Den gamle gossen råkade formligen i exstas
när han såg den unga flickan nästan i vanmakt.
Sin hushållerska kunde han nu inte besvära, ty
hon hade fullt upp att göra i köket. Förskräckt
tittade han upp på aktuarien, som lugnt tuggade
på sin penna och i likgiltig ton anmärkte:
»Det är en svimning, hon har kanske inte
ätit något.»
»Är ni hungrig?» frågade domaren.
Hon nickade jakande och fortfor med svag röst:
»Förlåt, men jag har inte ätit något sedan
i går morgse .. . därför är jag så klen. ..
Herr Sourdat darrade. För första gången på
många år kände han sig åter rörd, och med vekt
sinne tänkte han på huru detta barn sprungit tre hela
mil för att rädda sin skatt undan rättvisans
misstag ... Tre mil i sommarhettan och utan att ha
ätit någonting .. . Det var det hjältemodiga. Med
tom mage! I sin förlägenhet kastade han en
för-tviflad blick på bordet: »Sallad? Kräftor? ... ja,
det kunde nog vara bra för dem som redan ätit...»
Så — ett hjältemodigt beslut — ryckte han till sig
fatet med forellen, skar af ett stort stycke, lade
det på en tallrik och skjöt den åt kolarflickän med
de i majestätisk ton uttalade orden:
»Se här! Ät!»
Han behöfde inte säga det två gånger.
Hon åt med rent välsignad aptit. Efter några
minuter var tallriken tom, men herr Sourdat fyllde
den hjältemodigt än en gång.
Aktuarien Troucheboeuf gjorde stora ögon.
Han kände inte igen sin chef Icke utan en
känsla af beklagande beundrade han den friska
aptiten hos den lilla kolarflickan, som satte i sig
läckerheten som om hon slukat en sill, och han
mumlade för sig: »Det är synd, verkligen synd!»
Dörren öppnades. Den tredje gästen, mären
i ny ämbetsdräkt, steg in i rummet med den
trekantiga hatten i handen, men blef förbluffad
stående vid dörren vid den sällsamma syn som tedde
sig för hans ögon.
»För sent, min vän», brummade Sourdat,
»forellen är slut!»... Därpå omtalade han
kolar-flickans historia.
Mären utstötte en djup suck — han insåg
hvilken stor uppoffring hans kollega gjort. Därpå,
utbrast han halft rörd, halft skämtsamt, i det han
slog domaren på axeln:
»Herr Nemorin Sourdat, ni är bättre än ert
rykte!., . Ja, edra synder skola en gång bli eder
förlåtna — tack vare denna forell som vi inte ätit!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
