Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mjölktillbringare och er lilla" smörklick till vårt
bord.»
»Ja, jag förstod.»
»Ah! Ni kan tyska?» frågade Marguerite med
ännu en undrande blick.
»Jag får femton öre extra betaldt om dagen
för att jag talar tyska.»
Marguerite tvärstannade midt i sin viktiga
sysselsättning att välja sitt frukostbröd från en
silfverkorg, som innehöll kontinentens vanliga
sorter kuvertbröd, hvilka se så olika ut men alla
smaka så enahanda.
»Det tycks», sade hon förtroendefullt, »som om
ni visste mycket mer, än ni ser ut att göra.»
»Icke fullt så dum, som jag ser ut.»
»Just det», medgaf Marguerite allvarsamt.
»Tony säger alltid, att världen ser mera, än man
anar. Kanske han har rätt.»
Båda råkade att samtidigt se upp, och deras
blickar möttes tvärs öfver bordet.
»Tony har ofta rätt», sade major White.j
Det uppstod en paus, under hvilken
Marguerite ägnade sig åt de två små kaffekannorna, för
hvilka hon hyste ett så ungdomligt och så
oför-ställdt förakt. Hennes köns företrädesrättigheter
voro ännu nog nya och lockande för henne, för
att hon skulle erfara ett visst nöje i att skänka i
-drycker åt annat folk att förtära.
»Hvarför är Tony så förtjust i Haag? Hvem
är mrs Vansittart?» frågade hon utan att se upp.
Major White stirrade ett par minuter enfaldigt
ut genom det öppna fönstret, innan han svarade.
»På två frågor kan man inte gifva ett svar.»
»Inte ens pa dessa två?» sporde Marguerite
skrattande.
»Nej. Mrs Vansittart är änka, ung och hvad
man brukar kalla ’förtjusande’, efter hvad jag tror.
Hon är begåfvad, ja, mycket begåfvad och hon
var kär i sin Vansittart, förmodar jag. Det är
antagligen alltsammans.»
»Inte någon särdeles muntrande historia.»
»Det äro icke sanna historier», svarade majoren
allvarsamt.
Men Marguerite skakade på hufvudet. I sin
vishet — den rika lefnadsvishet, som man äger, då
man står på tröskeln till lifvet — trodde hon ej på
mrs Vansittarts historia.
»Nej, men romanförfattare och folk i allmänhet
bruka taga de sanna historierna och bättra på dem
mot slutet. Kanske göra de flesta så med sitt lif.
Mrs Vansittart kanhända också...»
»Det gör hon inte», sade majoren och stirrade
enfaldigt ut genom fönstret med sina närsynta
ögon. »Inte ens om Tony Cornish föreslog det —
hvilket han icke skall göra.»
»Ni menar, att Tony Cornish icke duger att
bättra på salig Vansittart med — det är just, hvad
ni menar», sade Marguerite nedlåtande. »Nå,
hvarför stannar han då här i Haag?»
Major White höjde på axlarne och försjönk
åter i sin vanliga slöa tystnad, hvilken endast
af-bröts af en begäran af Marguerite till uppassaren
om mera smör och bröd. Hon såg på sitt sällskap
en eller två gånger, och möjligen torde det
förefalla ursäktligt, om hon ånyo kom till den slutsats,
att han verkligen måste vara lika träaktig, som
han såg ut. Det är ett misstag, hvilket hennes
kön ofta gör i fråga om männen.
»Känner ni miss Roden?» frågade hon
plötsligt. »Jag har hört Joan tala om henne ganska
mycket.»
»Ja».
»Är hon vacker?»
»Ja.»
»Mycket vacker?» envisades Marguerite.
»Ja», svarade majoren.
Därpå fortsatte de sin frukost under tystnad.
Marguerite syntes ha fått något att tänka på.
Major White brukade säga, att han aldrig tänkte,
och i själfva verket såg det inte bättre ut.
»Er far är sen», anmärkte han slutligen.
»Ja», svarade Marguerite med ett muntert
skratt. »Därför att han var rädd att ringa på
varmt vatten. Pappa har en inrotad engelsk
öfver-tygelse om att, ifall man i ett hotell på kontinenten
trycker på ringledningen, så störtar en uppasserska
genast in i rummet, vare sig dörren är riglad eller
ej. Ingen kan vara mera respektabel än min
stackars gamle raring — skulle vara ett mönster för
hvilken biskop som helst.»
Under det hon talade, steg hennes far in i
salen och såg, som hans dotter anmärkt,
genomgående brittisk och respektabel ut. Han skakade
hand med major White och tycktes glad att se
honom. Han såg i majoren en man efter sitt
sinne och en person, som han ansåg såsom solid.
Ty mr Wade tillhörde en solid generation och
ville, att lifvets andante skulle spelas i tunga,
fylliga ackord samt betraktade med misstroende hvad
som kallas lätt anslag och glänsande föredrag.
»Jag har fått en biljett från Cornish», sade
han, »som föreslår ett sammanträde i eftermiddag
här i hotellet för att öfverlägga om de mått och
steg, som böra vidtagas. De andra ha, efter hvad
det tycks, å sin sida anmodat lord Ferriby att
komma öfver till Haag.»
I mr Wades lif hade vanligen alltid funnits
en ’motpart’, hvilken han bemött med all aktning,
så länge man visat sig densamma värdig, men som
han krossat, så snart man glömde sig. »Mötet
blir klockan tre», sade han och lyfte locket af ett
silfverfat, hvilket Marguerite nyss skickat ut till
köket tills fadern kom. »Och hvad tänker du roa
dig med under tiden, mitt kära barn?» sade han,
vändande sig till Marguerite
»Jag?» svarade Marguerite, som alltid visste,
hvad hon ville. »Jag tager en vagn och åker ut
till Villa des Dunes och hälsar på Dorothy Roden.
Jag har ett bref till henne från Joan.»
Och mr Wade vände sig till sin frukost med
en aptit, som på intet sätt minskats af
medvetandet, att »de andra» stodo i begrepp att skrida till
handling.
Klockan tre väntade vagnen utanför hotellets
port, men af en eller annan anledning stöd
Marguerite alltjämt kvar i portgången och vägrade
absolut att åka till Scheveningen längs
»Drottningkanalen». När hon slutligen beslöt sig för att stiga
upp i vagnen, kom Tony Cornish just gående
under träden tvärs öfver Toornoifeld, ty Haag är
den skuggigaste stad i hela världen, med stora
skogsträd midt inne bland de höga stenhusen.
»Äh!» sade Marguerite och räckte honom
handen. »Som du ser, har jag kommit hit för att
sätta fart i er. Och jag tycker, det ser ut att bli
väldigt lustigt här!»
»Det lustiga», svarade Cornish med sitt lätta
skratt, »har redan börjat.»
Marguerite åkte bort i riktning mot skogen
och där försvann hon snart bland trädens skuggor.
Kusken hade blifvit tillsagd att köra Leyden-vägen
till Villa des Dunes, hvarigenom Marguerite skulle
komma i tillfälle att göra en tur genom skogen.
Då de kommit till ett ställe nära dennas yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
