Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
rand, fick Marguerite plötsligt se en man, som
satt på en bänk nära vägen och läste på ett
pappersark.
»Det är», sade hon för sig själf, »ju herr
professor .. . ack, att jag inte kan komma ihåg hans
namn.»
Marguerite var af naturen sällskaplig. Och i
allmänhet stanna kvinnor gärna för att upplifva
gamla och halfförgätna bekantskaper, medan
männen vanligen lämna det förflutna åt dess värde.
Hon sade åt kusken att köra ett slag i skogen
och sedan komma tillbaka och hämta henne.
Mannen på bänken hade knappast tittat upp, när hon
for förbi. Han föreföll som en tysk och detta i
ännu högre grad på grund af den ensliga och
poetiska hviloplats, han utvalt. En tysk —• det
erkännandet måste man gifva honom — har en
liflig känsla för naturens skönhet och dricker hellre
sitt öl på en vacker utsiktspunkt än i den
bekvämaste länstol inomhus. Då Marguerite återvände
till fots, såg mannen upp med tankspridd min,
som om han höll på att upprepa för sig själf
någonting. som han ville lära sig. När han såg, att
hon tydligen kom rakt emot honom, reste han sig
upp och lyfte på hatten. Han var liten och
un-dersätsig med rätt uppstående gråsprängdt hår
samt ett lugnt, tankfullt och slätrakadt ansikte.
Hans hållning och hela gestalt påminde något om
ett och annat porträtt af den store Napoleon.
Hans forskande blick, hvilken liksom tycktes mäta
den person, han betraktade, erinrade tydligt om
denna stora förebild.
»Ni kommer icke ihåg mig, herr professor»,
sade Marguerite och räckte fram handen med ett
frimodigt skratt. »Har ni glömt Dresden och
kemilektionerna hos Fräulein Weber?»
»Nej, Fräulein; jag kommer ihåg dessa
lektioner», sade professorn med en allvarlig bugning.
»Och kommer ni också ihåg en flicka, som
spillde svafvelsyra i någon sorts kalilösning? Jag
var nära att göra en stor upptäckt den gången,
min herre.»
»Ja, ni var nära att göra den’ allra största
upptäckt, Fräulein. Ja, jag erinrar , mig nu —
Fräulein Wade.»
»Ja, jag är Marguerite Wade», svarade hon
och såg på honom med en rynkning på pannan.
»Men jag kan omöjligt komma ihåg ert namn. Vi
kallade er alltid herr professor. Och i kemiklassen
kallade man aldrig något vid dess rätta namn, kan
ni väl förstå, det ingick i knepen. Vatten kallade
vi H20 eller något sådant. Och er kallade vi
AIK, herr professor.»
»Och hvad betyder det, Fräulein?»
»Alltid i knipa», svarade Marguerite med ett
muntert skratt, hvilket med förvånande hast
lämnade plats för allvarlig förtrolighet. »Ni var fattig
på den tiden.»
»Jag har alltid varit fattig, Fräulein,’ ända
tills nu.»
Men Marguerites tankar voro redan på annat
håll. Hon såg åter på honom med synbar
ansträngning att koncentrera hela sin tankeförmåga.
»Jag börjar att svagt erinra mig ert namn»,
sade hon. »Det är underbart, huru namnet
kommer åter för en, när man får se ett ansikte. Och
jag hade alldeles glömt bort både ert ansikte ocb
ert namn, herr . . . herr . . . von Holz . . . »hon
tvär-stannade och tog ett steg tillbaka . . . »von Holzen»,
sade hon långsamt. »Ni är således
malgamit-mannen.»
»Ja, Fräulein , svarade han med sitt allvarliga,
leende. »Jag är malgamitmannen.»
Marguerite såg på honom med ett slags
häpnad, ty hon visste tillräckligt om malgamitaffären
för att känna till, att denne man var en person,
som behärskade alla, hvilka kommo i beröring med
honom, en person, gent emot hvilken hennes egen
far och Tony Cornish och major White och mrs
Vansittart ej kunnat uträtta någonting — som midt
i ansiktet på dem lugnt fortsatte att tillverka sin
malgamit och dagligen sålde den med orimlig
vinst öfver hela världen — ensamt på bekostnad
af många människolif.
»Och ni, Fräulein, är dotter till bankiren Wade.»
»Ja», svarade hon med en plötslig känsla afjatt
åter vara en skolflicka, som stod inför sin lärare.
»Och hvarför har ni kommit till Haag?»
»Ah, svarade Marguerite tvekande, kanske för
första gången i sitt lif, »för att vidga våra vyer,
mein Herr.»
Hon såg på papperet, han höll i sin hand, och
han märkte hennes blick. Till svar skrattade han
lugnt och räckte det åt henne.
“Jag lär mig beskrifningen utantill.11
»Ja», sade han, »ni har gissat rätt. Det är die
Vorschrift — beskrifningen på malgamitens
tillverkning.»
Hon tog papperet och vände nyfiket på det.
Därpå öppnade hon det med sin vanliga djärfhet
och började läsa.
»Ah», sade hon, »det är på hebreiska.»
Holzen nickade och räckte åter ut handen
efter papperet, hvilket hon också lämnade honom.
Hon var ej rädd för mannen — men det var icke
långt ifrån.
»Och jag sitter här helt lugnt under träden,
Fräulein», sade han, »och lär mig beskrifningen
utantill.»
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
