Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN LILLA KOLFLlCKAN
»Verkligen, du!» stammade den lilla och knäppte
ihop händerna som till bön. »O, så vacker!»
fortfor hon. »Du ger mig den verkligen? Får jag
verkligen taga den med mig hem.»
»Ja, visst!»
»Ah, hvad jag är glad!» Hon gaf Pietro en
hjärtlig kyss och sprang därpå till vagnen,
hvar-ifrån hon snart kom tillbaka: »Jag har också
tänkt på dig! Tycker du om kastanjer?»
Utan att vänta på något svar, stoppade hon
hans fickor fulla. Men så fick hon se onkel
Anselm komma, och med ett »Adjö tills i morgon!»
skyndade hon sin väg.
Men från och med denna stund var Pietro ej
längre ensam. Och köld och hunger plågade
honom ej mera. Mathurine kom hvarje morgon
till honom med hälften af sin frukost, hon stickade
halsdukar och strumpor åt honom och var på alla
sätt god och vänlig mot honom.
Den lilla flickan från landet, hvilken ock af
ödet förts till jättestaden, fann i sitt barnahjärta
tröstande ord som uppehöllo den stackars gossens
mod och stödde honom i hans drömmar om
ryktbarhet samt i hans sträfvan att bli« en konstnär.
»Vänta, Pierrot», så hade hon döpt om
honom — brukade hon säga, »vänta, Pierrot, tills jag
blir stor och vi bli man och hustru. Då skall jag
förtjena pengar för oss båda på kolhandeln, och
du kan hela dagen hålla på med dina figurer!»
Och i sin beundran för den blifvande
konstnären ansåg hon denna arbetets fördelning vara
fullkomligt naturlig och riktig.
Till en del skulle de rosenfärgade planerna i
alla fall bli realiserade.
En morgon — Mathurine hade då blifvit
fjorton år gammal - träffade hon sin »Pierrot» utan
hans figurer och med mycket bedröfvad uppsyn.
Mäster Gillseppe hade vid ett slagsmål på
värdshuset blifvit svårt sårad och transporterad till
sjukhuset och hans lärlingar hade spridts åt alla håll.
Pietro visste sig i sin sorg ingen råd.
»Du gode Gud! Det är inte så illa som du
tror, kom till oss!» förklarade Mathurine helt
tvärsäkert. »Du kan få kusin Antons rum, för han
skall ut som soldat».
Onkeln brummade visserligen öfver att han
under sitt tak, vid sitt bord skulle på sin sons
plats upptaga denne »store slyngel» med de hvita
händerna, hvilken åte för två och icke gjorde
någon nytta. Men Mathurine var å andra sidan från
bittida till sent i verksamhet, skötte hushåll och
affär och pysslade så kärleksfullt om den
giktbrutne gamle, att han inte ville knorra förihögt
och vara för envis.
Den »dumme» Anton, som blott såg allting
med kusinens ögon, hade för öfrigt varit den för«
ste att prisa Mathurines plan och hade gifvit sig
i väg efter att varmt ha tryckt sin
ställföreträdares hand och hjärtligt omfamnat Mathurine.
Mathurine, den unga flickan, märkte knappt
att han var borta, så mycket hade hon att göra.
Så farligt med Pietros lätja som onkeln jämrade
sig var det visserligen inte; han ville ju så gärna
hjälpa till. Men han saknade totalt anlag för den
sortens arbete — man kan väl inte allt!
Mathurine tillät ej heller, att Pietro använde
sin tid att hugga ved eller bära kol. Han måste
arbeta, bli en stor konstnär, icke tänka på något
annat. Pietro sade inte heller emot, utan lydde
den milda härrskarinnan som så fullkomligt delade
hans böjelser.
I grunden voro de ännu två barn i den
lyckliga ålder, då begreppen »mitt» och »ditt» äro
relativa. Att taga är lika så naturligt som att
gifva, och när Mathurine i arla morgonstund for
ut med sin kolvagn och hennes klara, hurtiga röst
»Kol, köp kol!» i regn som i solsken hördes ända
in i Pietros kammare, då tänkte väl denne, i det
han vände sig på sitt läger: Den goda Mathurine,
när jag en gång blir en stor konstnär skall hon
få det riktigt bra.
.1 Pietro hade blifvit en smärt, något vek ung
man, med stora svarta sammetsögon hvilka i följd
af de långa ögonkransarne syntes ännu större,
med långt svart hår och smala hvita händer.
Mathurine hade trots lifvet i storstaden förblifvit ett
äkta barn från landet. Öfver det af godhet och
vänlighet strålande ansiktet, hvilket icke visade
några spår af skönhet, låg en frisk rodnad. Röda
och grofva voro händerna, som kunde arbeta så
duktigt, hela gestalten käck och kraftig. Pietro
gick i konstskolan och var en af de bästa eleverna.
Hon for alltjämt med sina kol genom förstadens
gator.
Endast om aftonen sågo de båda hvarandra
vid den gemensamma måltiden, då Pietro
muntrade onkel med sina lustiga atelierhistorier under
det att Mathurine ryckte på axlarne åt dem
Med åren hade hennes böjelse för Pietro fått
något moderligt hos sig, och som sträng, kvinnlig
mentor fann hon det icke passande att »hennes»
konstnär icke helt och hållet egnade sig åt sin
uppgift liksom hon åt sin.
Han lydde, men mången gång med ett tyst
försök till protest . . . han var 20 år!
Emellertid gällde det att sträfva, arbeta, vinna
det stora priset för Rom!
I hvilken spänning, ja ängslan, gick ej den
snälla unga varelsen under det »hennes Pietro»
var i examen.
I sin barnslighet höll hon fast vid den tron,
att en bön till den heliga jungfrun i en kyrka,
som man går in uti första gången, skall gå i
uppfyllelse. Mången omväg gjorde Mathurine under
dagens lopp. med sin kolvagn, och under det åsnan
tåligt väntade, låg den unga flickan på knä i någon
kyrka och bad för »>sin» konstnär.
Mathurines bön gick i uppfyllelse: Pietro fick
priset
»Jaså, och nu reser pojken till Rom», sade fader
Anselm med illa dold tillfredsställelse, under det
hans brorsdotter drunknade i tårar alldeles tokig
af glädje
Det var således sannt! Han skulle bort från
henne på tre år . . . kanske ännu längre!
»Det är bra att Anton kommer igen», sade
onkel och gnuggade förnöjd händerna, »då är
huset icke tomt .
Men ack! Det var långt ifrån detsamma.
Mathurine märkte på den djupa sorg, som fyllde
hennes hjärta, trots all naivitet att hennes böjelse
för Pietro var något annat än för Anton. Behjärtad
som alltid dolde hon emellertid sin sorg för att
ej kasta någon ledsam skugga öfver den glada
tilldragelsen och störå Pietros lycka. Han var så
lycklig, så stolt, så tacksam! När han fattade
hennes händer och af allt sitt hjärta sade: Ma-
thurine, min kära Mathurine, dig ensam har jag att
tacka för det, och jag skall aldrig glömma det»,
då ansåg hon sig mer än nog belönad för all sin möda.
Och stunden för skilsmessan kom. Mathurine
ville gärna ha uppskjutit den till dess hon kunde
följa honom till bangarden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
