Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var omöjligt! De unga kamraterna hade
en afskedstillställning för honom och från den
kunde han ju icke draga sig undan! Rörd tryckte
Pietro onkel Anselms händer och omfamnade den
gråtande Mathurine.
»Du skrifver väl till oss, Pietro?»
»Ja visst! Tror du kanske att jag är
otacksam?»
Men när han med sina kamrater kom till
bangården och såg den blyga kolförsäljerskan, som
med sin vagn gjort en stor omväg för att än en
gång få se honom, då var han rädd för
kamraternas hån Han skämdes för henne, som utjämnat
alla hans vägar, och vände sig bort.
Mathurine skulle aldrig återse honom.
Först skref han hem regelbundet och insöfde
sin väninna i ljusa framtidsdrömmar . . sedan
kommo brefven mera sparsamt, blefvo flyktiga
be-skrifningar, som i en resehandbok, och när han
skref om Canova och Michel-Angelo tillade han
ironiskt: »Men jag glömmer att du icke känner
till de där herrarne.»
»Hvarför skrifver han då om dem till dig?»
frågade fader Anselm, icke utan logik.
Dessa voro de sista bladen pa minnets träd.
När våren kom bar Pietros hjärta ej mer några
friska blommor, och när Mathurine förstod att
allt var slut fogade hon sig däri med resignation,
utan förebråelser . . . men icke utan förstulna
tårar . . . och två år därefter gick hon in på onkelns
önskan och blef kusin Antons maka .. . men
glömma den som glömt henne kunde hon icke.
Och äfven han skulle minnas. Senare . . .
för sent. Till åren kommen, ensam, trött till och
med på den ryktbarhet, dit han hunnit, dök minnet
af hans beskyddarinna från barndomstiden åter
fram. Då kommo ånger och samvetsförebråelser,
och trots de många åren, trots sitt hvita hår hade
han gått till den välbekannta lilla gatan för att
bedja om förlåtelse, ro och frid.
Men ack! En stor modärn byggnad hade
undanträngt det lilla bristfälliga huset. Af
Mathu-rine var ej möjligt att finna ett spår . . . kanske
var hon död.
Men för honom lefde hon, allt erinrade In mom
om henne, och då hvarken arbete eller sällskapslif
kunde fördrifva dessa tankar, beslöt han att
förhärliga den enkla flickan af folket i ett
mästerverk.
Men för första gången kunde han ej skapa
hvad han ville. Hans hand blef lam I ett slags
vidskeplig fruktan sade han: »Hon har ej förlåtit mig!»
Mera modlös och sorgsen än någonsin gick
den store konstnären en dag till sitt hem, då han
framför dörren fick se en gosse ungefär lika
gammal som han själf kunde ha varit, då han blef
bekant med Mathurine. För att göra likheten ännu
fullständigare hade barnet på trappan bredvid sig
ställt mer eller mindre vällyckade gipsfigurer, som
han mönstrade med kännarblick.
»Hvad gör du där, min lilla vän?» frågade
bildhuggaren leende vid tanken på det förflutna.
Gossen “vände sig om, hälsade förläget och
sade: »Jag väntar på herrn, som gått bort.»
»Har du gjort dockorna?» frågade konstnären,
som tilltalades af gossens ärliga ansikte, »när jag
var så ung som du kunde jag inte göra det bättre,
- och» —
Plötsligt föll hans blickar på en Venus med
puckel och krokig näsa och krokiga ben
»Hvad? Har du gjort den?»
»A! Nej!» sade barnet, »det har herrn, som
bor däruppe.»
»Känner du honom?»
»Inte jag. . . men mormor: hon gaf mig den,
då jag var liten».
»Heter din mormor Mathurine?» stammade
bildhuggaren med hes röst.
»Ja, herrn».
Lidelsefullt tryckte den gamle mannen barnet
intill sig, hans ansikte lyste upp . . .
»Ja, du är lik henne! Ack, jag har icke glömt
henne! Hur länge har jag ej sökt henne. Hon
gjorde rätt i att skicka dig till mig. Kom, vi
skola gå till henne, hvar är hon? . . .»
Det ryckte till i barnets ansikte. Gossens
ögon fylldes af tårar:
»På kyrkogården. Mormor dog förra
månaden . . .»
Hon var död! Han skulle aldrig återse henne.
Men i sin trogna kärlek sände den gamla kvinnan
sitt barnbarn med den lilla gipsfiguren, som ett
bevis på att hon förlåtit. Hon gaf honom ännu
mer, ty gossen, som bar Mathurines anletsdrag,
ägde Pietros konstnärssjäl. Och bildhuggaren tog
gossen till sig och återgäldade på honom hvad
som i ungdomen kommit honom själf till del.
Gossen blef hans son, hans lärjunge, hans
stolthet och hans ålderdoms glädje.
I Pietros sista konstnärsverk, statyetten
»Kolflickan» framträdde än en gång hans konstnärliga
inspiration i all sin kraft Sedan skapade Pietro ej
något mera. Mathurine hade förlåtit honom.________
-1
LANDSKRONA BLIFVANDE
TEATER.
andskrona teateraktiebolag beslöt nyligen att
låta uppföra det Thaliatempel, af, hvilket
vi här återgifva en ritning.j Densamma är
uppgjord af artitekterna A. Arwidius i Malmö och
Fr. Sundbärg i Jönköping.
Att döma af ritningen kommer teatern att
förete ett ganska storslaget yttre.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
