Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
någon roll i hans lif, icke på något sätt var
föremål för hans planer eller ärelystnad. I sin
egenskap af kvinna borde hon afsky och förakta
honom härför. I själfva verket väckte detta
förhållande hennes aktning.
Hon visste, att hennes bror icke var invigd i
Holzens förtroende. Det är ej troligt, att någon
människa på jorden kommit denne så nära att
han kunde skryta däraf. Efter all sannolikhet
skulle hennes bror aldrig få höra något om
mordförsöket mot Cornish, och denne skulle säkerligen
själf vara den siste att tala därom. Ty hon visste,
att hennes älskade var Holzen fullt vuxen och
mera ändå. Hon hade aldrig betviflat detta. Denna
tro var liksom en del af hennes väsen. En kvinna
älskar ej verkligt en man, om han ej blifvit
föremål för hennes obegränsade tro. Och endast
mannen själf kan — och i längden .gör han det
vanligen också — göra det omöjligt för henne att
fasthålla vid denna tro.
Hon satt ännu och tittade tankfullt in i elden,
när hennes bror inträdde.
»Ah!» sade han, när han fick se brasan, samt
kom fram och räckte ut sina händer mot lågan.
Han såg på sin syster med oroliga och glänsande
ögon. Han var vid en farlig sinnesstämning —
benägen till bekännelser och förklaringar — såsom
svaga naturer stundom äro. Och om man lugnt
och praktiskt ser på saken, är det bäst att lämna
alla förklaringar och bekännelser — till en tid efter
denna. Holzen räddade honom emellertid genom
att i samma ögonblick ringa på portklockan.
Nästa minut inträdde professorn. Han
stannade i dörren med en stel tysk bugning för
Dorothy och växlade en kort nick med Roden.
Håret var fastklibbadt vid tinningarna af rägnet,
som äfven glänste i hans ansikte.
»Det är ett afskyvärdt väder», sade han och
steg fram. »Ack, Fräulein, lämna icke oss — och
brasan», tillade han. ty Dorothy hade rest sig upp.
»Jag kom blott för att förvissa mig om att Roden
kommit lyckligt hem. >
Han tog den stol, Roden bjöd
honom, och satte sig utan att draga
den fram till elden. Han hade
endast föga af den själfsäkerhet, som
i våra dagar ofta utvecklas i så
hög grad, att den blir förolämpande.
»Jag har naturligtvis affärssaker
att afhandla, men de kunna vänta
till i morgon. I afton är ni trött.»
Han såg på Roden, som en läkare
ser på sin patient. »Är det icke
så, Fräulelin?» frågade han,
vändande sig till Dorothy.
»Jo».
»Endast om ett par saker måste
vi räsonnera nu.»
Dorothy vände sig om och
såg på honom. Han såg äfven på
henne, och deras blickar möttes för
några sekunder. Han tycktes se
någonting i hennes ansikte, som
gjorde honom tanklull, ty han teg
en stund, medan han med
näsduken torkade rägnet från sin
panna. Hans ansikte var blekt
men beslutsamt och måste på alla,
som kommo i beröring med
honom, göra intryck af att tillhöra
en stark man.
»Lord Ferriby har varit i
fabriken i dag», sade han, hvarpå han med en
axelryckning och en rörelse med handen antydde,
att personen i fråga ju vore en nolla. »Han gick
igenom fabriken och såg öfver edra böcker. Jag
skref ut ett slags intyg om hans belåtenhet med
båda delarne samt lät honom underteckna det.»
Roden lutade sig framåt mot elden med en
cigarrett mellan läpparne. Han nickade helt kort.
»Godt», sade han.
»I går», fortsatte Holzen, »mötte jag en
gammal bekant — en miss Wade — en ung dam, som
jag en gång gaf lektioner i en pension i Dresden
Hon är dotter till bankiren Wade och berättade
mig ’litet motvilligt, att hon kommit till Haag med
sin far, som är en af Cornish’s vänner. I morse
tog jag en promenad på stranden vid Scheveningen.
Vid norra hafsbadet fick jag då bland de badande
se en storväxt fet herre. Det var major White.
Här tyckas alla samlas. Jag såg en tysk
pappers-fabrikant — en storman inom denna industri — på
badhusterrassen i morse. Det kan ha varit en
slump, men möjligen icke.»
Medan han talade, hade han tagit upp ett
hopviket papper ur fickan, hvilket han nu
tankfullt vände mellan fingrarna. Dorothy, som visste,
att hon mot sin vilja varnat honom med sin blick,
gjorde nu ingen min af att lämna dem. Han
skulle nu ingenting annat säga, än hvad han
ämnade för hennns öron såväl som för hennes brors.
Holzen’ öppnade papperet långsamt och såg på
det, som om hvarje rad vore honom välbekant.
Det var ett ark vanligt skrifpapper, fullskrifvet med
ord och siffror.
»Det är die Vorschrift» — hvad kallar ni den?
— beskrifningen på malgamit, och i denna stund
finnas i Haag åtskilliga personer, hvilka gärna skulle
vilja äga den i sina händer, och icke skulle vara
alltför nogräknade med medlen, om de blott kunde
komma öfver den. Det är helt enkelt därför de
samlats här i Haag.»
Roden vände sig långsamt och såg öfver
axeln på papperet. Holzen kastade en blick på
»Än en gäng förvaradt i en mans hjärna - .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
