Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Dorothy vände sig om och såg på honom.
Blicken var stadig, men all färg hade lämnat
hennes kinder, som om hon vore rädd för hvad hon
ville säga.
»Ja», sade hon, »det gör jag».
»Och du skulle utan ett ögonblicks tvekan»,
fortsatte Roden hastigt, »vilja offra allt för en man,
som du icke sett för sex månader sedan?»
»Ja».
»Till och med din egen broder».
»Ja», svarade Dorothy.
Tjugosjätte Kapitlet.
Ett ultimatum.
»| J m du tror, att herr von Holzen är en
filan-trop, kära du», sade Marguerite Wade
uttrycksfullt, »så tager du betänkligt fel.»
Denna anmärkning ställde hon till Joan
Fer-riby, som likt alla godhjärtade människor gärna
såg andras fel och svagheter genom
barmhärtighetens slöja. De båda flickorna sutto tillsammans
i hotellets gammalmodiga, tysta trädgård, under
trädens skugga och hörde dufvornas kutter från
tegeltaket. Major White satt inom hörhåll för dem och
såg klumpigt högtidlig ut i sin ljusa
sommarkostym och sin filthatt. Majoren hade för
längesedan lämnat å sido det yttre skenet, men ingen
kunde öfverträffa honom i renlighet och detta
städade utseende, som utmärker män af hans stånd.
Han läste i en tidning och kastade emellanåt en
blick på de båda unga flickorna, eller kanske,
rättare sagdt, på Joan.
»Major White», sade Marguerite.
»Ja».
»Litet reines claudes, om jag får be».
Plommonen stodo på ett litet bord alldeles
bredvid majoren, där kyparen satt dem på
Marguerites uttryckliga befallning. White gjorde sig i
ordning att räcka henne frukttallriken.
»Fingrarne!» sade Marguerite. »Kasta hit en!»
Majoren utvalde med en min af högtidlig
un-dergifvenhet ett plommon, hvilket Marguerite
uppfångade lika nätt som det kastades.
»Hvad tror ni om herr von Holzen?»
frågade hon.
»För att tro något, fordras vissaförutsättningar»,
svarade White.
»Hm-m».
»Jag känner inte herr von Holzen, och jag har
ingenting att tro», förklarade han allvarsamt.
»Nåväl, ni kommer snart att få lära känna
honom, och jag är säker på att, om ni endast
bjöde till, skulle ni nog finna, att ni icke är så dum,
som ni ger er ut för att vara. Ni skall åka ut
till fabriken nu på förmiddagen med pappa och
Tony Cornish. Det har pappa berättat för mig».
Majoren såg på henne med en min af
filosofisk förvåning. Hon höll upp handen till en ny
»lyra», och han kastade helt undergifvet ännu ett
plommon.
»Tony kommer och hämtar er med vagn
klockan tio, och ni tre äldre herrar skola åka: i en
öppen droska med tända cigarrer, som på fäst,
ut till malgamitfabriken.»
»Beskrifningen är helt träffande», medgaf
majoren utan att se upp från sin tidning. «
»Och då föreställer jag mig, att ni komma att
stämma upp — Hell, Columbia!»
Han såg strängt på henne genom sin monokel,
men sade ingenting. Hon nickade vänligt och
uppmuntrande liksom för att antyda, att han hade’
hennes fulla bifall.
»Tro mig på mitt ord», fortsatte hon, vänd
till Joan, »att herr von Holzen blir svår att tagas
med. Jag känner igen en sådan där på långt
håll. Jag hade aldrig någon hög tanke om hela
den där malgamitaffären, förstår du, men
olyckligtvis var det ingen, som frågade om min åsikt i
saken. Jag undrar . . . .»
Hon tystnade och såg eftertänksamt på
major White, som genast mötte hennes blick med
ett enfaldigt stirrande.
»Naturligtvis inte!» sade hon slutligen. »Jag
glömde det. Ni tänker ju aldrig. Ni kan visst
inte. Nej då!»
»Det är så lätt att döma fel om folk», invände
Joan allvarligt.
»Det är mycket lättare att se tvärt igenom
dem med en blink», försäkrade Marguerite. »Du
skall få se, att herr von Holzen har orätt och Tony
rätt. Och Tony kommer att krossa honom. Det
skall du få se. Tony», fortsatte hon och tittade
upp på de kuttrande dufvorna, »Tony förstår
alltid att klara saken».
Major White reste sig upp och lade undan
sin tidning. Mr Wade kom just ned för den lilla
järntrappan, som ledde från verandan ned i
trädgården. Bankiren snoppade sin cigarr och såg
lugn och belåten ut, som om han ätit en god
frukost. Till och med i fråga om njure och skinka
på ett utländskt hotell gäller det, att ingenting är
omöjligt för en god vilja, och Marguerite kunde
språket.
»Jag skall vända upp och ned på hela
hotellet, om det gäller, för att skaffa lille gubben allt,
hvad han vill hafva», hade hon sagt. Och därmed
anföll hon kyparen på flytande tyska.
Marguerite såg sin far komma och anlade sin
beskyddande min. »Där har du det solida,
praktiska förståndet», sade hon i låg ton till Joan med
ganska tydlig hänsyftning på hans omfångsrika
figur.
Endast i ett afseende var hon emellertid illa .
underrättad beträffande anordningarna för
morgonens utfärd. Tony Cornish skulle icke komma till
hotellet för att hämta mr Wade och major White,
utan de tre herrarne skulle mötas på den
skuggigaste af alla kanalgator, Koninginne Gracht, där
träden äro så lummiga, att dagsljuset knappt midt
på dagen förmår genomtränga löfverket och där
båtarne smyga af och an som tysta vålnader.
Denna förändring i planen hade vidtagits med
hänsyn till det förhållande, att lord Ferriby befann sig
i hotellet, där han just i detta ögonbliik
högtidligen intog sin frukost i sina enskilda rum, hvilka
hade utsikt åt Toornoifeld.
Lorden kunde således icke se de brittiska
konstitutionens båda fasta stödjepelare, mr Wade och
major White, då de promenerade öfver Korte
Vor-hout med cigarr i munnen, försjunkna i en trygg
tystnad, som kanske framkallades af medvetandet
om att vara situationen fullt vuxna, ifall något
oförutsedt skulle inträffa.
Cornish väntade dem på kanalbanken. Han
satt just och betraktade en båt, som långsamt
arbetade sig fram förbi honom. Det var en af dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
