Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILS K Y.
tt par ord till Carl Snoilskys bild»
begärde utgifvaren. De äro både lätta
och vanskliga att lämna. Lätta därför, att
man gärna skrifver om det man med sin
sympati omfattat sedan ungdomsåren, vanskliga
därför att ett närmare ingående på detta ämne
skulle kräfva ett utrymme som icke »Hvar 8
Dag» kan ställa till förfogande. Det blir att
upprepa det som ofta sagts om den man
inom Sveriges diktkonst, hvilken vid sin
femtioårsdag af sin skaldebroder Viktor Rydberg
hälsades med tillropet Princeps poetarum
— skaldernes furste — och det är icke mycket
frestande.
Men eftersom jag kommit att nämna
skaldens femtioårsdag och den hyllning, han då
mottog från Sveriges hela litterära värld, lockas
jag att i »Hvar 8 Dags» spalter begära rum
för några rader, med hvilka jag i min ringa
mån sökte bidraga till denna hyllning, låt vara
att de redan förut kommit en eller annan för
ögonen. De afsågo att lämna en skildring
af det intryck Carl Snoilskys Dikter — den
samling, som nu bär ordningsnumren I* —
gjorde på det släkte som var ungt, när de
sågo dagen:
Vi voro en krets Upsalaungdomar, som blifvit
studenter år 1870 eller åren närmast förut, och
som egde en smula vittra intressen.
Alla hade vi på vår bokhylla — vid sidan af
Lunings Edda, Ribbings Grundlinier och Naumans
Statsförfattningshistoria — en liten volym, som
plägade skänka oss mången kär stund emellan
ten-tamensläsningen. Det var en oktav, i gredelin klot,
som utkommit julen förut.
Hvarje ungt släktled har nu en gång sin
favoritskald, hvars dikter det lär sig utantill. Och
vi lärde oss snart de två hundrade sidorna; —
mycket fortare än det vi egentligen skulle lära oss.
»I moget kloke, I öfversluge
Er har jag föga att bjuda på!
Du varma hjärta på tre och tjuge,
Du vet jag säkert skall mig förstå.»
Om vi förstodo honom!
Enhvar fann där något för sig. Min
romantiske kontubernal, Byronssvärmaren, föredrog hälst:
»Det är så mörkt och si öde
I Mocenigos palats,
Det är som om idel döde
Där hade sin boningsplats.»
Den erotiskt lagde bland kamraterna
gnolade sitt:
»Vackra Giacinta, jag håller vid trappan,
Plaskar i gränden med sluten gondol»
fastän det hvarken fanns gondoler i gränderna vid
Fyris eller goda råd på »persikor» och »grekiska
viner».
Och en fanns där också, som företrädesvis bar
på läpparna slutstroferna i »Neros gyllene hus»
med deras frihetsentusiastiska utrop:
»Ställ upp på pelarn en annan
En genius som blickar fritt
Med flygande lockar kring pannan
Och mössa af frygisk snitt.»
Det är nu mäkta länge sedan.
Två eller tre gånger ha vi redan sen dess
måst ändra första siffran i vårt ålderstal. — Döda
äro nu både »romantikern» och »erotikern». Och
splittrade vida omkring och i skilda fylkingar de
andre kamraterna i vår vittra junta.
Men på bokhyllan bakom mig står ännu boken
från 1869, mäkta sliten i ryggen och med osäkra
segelgarnsfogar.
Aldrig kommer jag mig för att låta binda om
den i samma slags band som dess yngre syskon.
Ty just vid boken sådan den nu en gång står där,
just vid detta gamla slitna band med dess violetta
klot, äro så många vemodsdigra och ungdomsfagra
minnen knutna, minnen från den tid, »då man var
ung och var student, och ingen annan sorg försökt
än att mustachen växte trögt».
Den är, om någon, min »ungdomsbok».
Och den var f. ö. hela det släktes, som under
1860-talets senare hälft och i början af
1870-talet sökte poetiska uttryck för
ungdomshjär-tats fröjder och ve.
Tiderna hafva sedan dess skiftat, men Carl
Snoilskys dikter äro oss alltjämt lika kära,
äfven de hvilka i st. f. ungdomsrosornas
blodfulla rödt, bära färg af alpblommans
»Edel-weiss» eller som ha något af de svenska
ängsblommornas blått och gult i sin ton och
stämning.
* Det är för öfrigt ej skaldens första samling. Därförinnan hade han utgifvit »Smådikter» och
»Orchidéer» af Sven Tröst. Men det var den första, som bar Carl Snoilskys namn på titelbladet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
