Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSK1.
Det låg en årtolft mellan diktsamlingen
från 1869 och 1881 års »Nya dikter». Den
mellanliggande tiden hade mest varit ett »noli
me tangere». Snoilsky var diplomat och
an-stäld i »kabinettet» och det tycktes nästan som
hade hans sångmö häraf tagit intryck. Hon
höll sig något försiktigt tillbaka, hon ville ej
»torgföra sitt hjärtas kval och ve», ej
skrynklas ned af obekanta händer. Det hon bjöd
var mest små kabinettstycken och nog tänkte
skalden på sin egen sångmö, när han i
sonetten »Strandvrak» sjöng om gallionsbilden
— den gyllene sångmön — som en gång
prydde ett skepp, rikt på segerlöften och som
nu tjänade som material, till att skära
leksaks-båtar. — »Själf gör jag sonetter».
Men när med 1880-talet en ny källa
sprungit upp i hans diktning, uppenbarade den
knappt anade ådror. De »nya dikterna»,
tillkomna på utländsk, botten, började med
den kärnsvenska »gamla kung Gösta» — den
första i raden af dessa »svenska bilder», som
nu utgöra en kär läsning för ung och
gammal ; och vid sidan däraf mötte man så många
intima, äktlyriska dikter, som utan att äga
ungdomsstyckenas öfver alla bräddar
svallande kraft voro ej mindre innerliga i känsla
och djup, stycken som »Edelweiss»,
»Telegrafen och fåglarne», »Svarta Svanor».
Ar 1883 utkom hans tredje samling.
Vid sidan af nya »Svenska bilder» —
exempelvis »Olof Rudbeck» och »Skogsvandringen» —
och intagande florentinerpoem, var det en
följd tidsdikter som skänkte den sin särskilda
prägel: dikter i hvilka skalden gifvit poetisk
tolkning åt samtidens stora strömningar,
framför allt visat samkänsla med den då
frambrytande sociala rörelsen, poem som »I
porslinsfabriken», »Afrodite och sliparen», »Den
tjänande brödren». Det var med anledning
af denna diktsamling Viktor Rydberg skref
i ett bref till skalden: »Din fåtölj vid svenska
akademiens högtidsdag stod tom, men ditt
ljus brann klarare än de andra, ty det bästa
som under det förflutna året kommit ur
akademiens krets, har kommit från dig.»
Så följde 1887 den fjärde samlingen, i
hvilken liksom i en gemensam blå-gul-röd
tråd voro hoptvinnade äkta fosterländskhet
utan skymt af chauvinism samt liflig
medkänsla för tidens allfolkliga sträfvanden. Där
voro dikter som »Hvita frun», »En afton hos
fru Lenngren», »Laibach», »Rebell» och den
känsliga minnesdikten öfver N. S., det
sån-garförbund, där Snoilskys skaldskap först slog
ut i blom.
Ännu ett årtionde svann hän, och år 1897
bragte i ett knippe de dikter, som Carl
Snoilsky därunder alstrat, åter »Svenska bilder»
med klang och ståt; stämningsdikter med
äkta lokalton från svenska nejder, liksom
skalden förut förmått skildra Italiens
solskens-himmel, Spaniens bärgstrakter och Afrikas
ökenstämning, slutligen ståtliga festdikter och
varma minnessånger, där Snoilsky trädt fram
som tolk för hela sitt folk. Innerligast var
kanske dock den dikt han skref till förmån
för Göteborgs skollofskolonier med den
inne-bördsrika socialpoetiska strofen:
»Lifvets lösen är att bördor bära —
Fast på skilda sätt — för litet hvar;
Lycklig den som får till vägkost tära
Ljusa minnen från sin barndoms dar!
Låt de små få se ett skönhets skimmer
Öfver fosterjordens allvarsdag,
Innan stadens slöjd och varfvets timmer
Kalla hän till lifslång arbetsdag.»
I öfrigt bar denna diktsamlings
tillägnings-dikt prägeln af en viss resignerad stämning.
Skalden antydde att detta möjligen vore
afskedsklangen från den stråle, som sprang ur hans
diktnings källa, »de sista dropparnes fall.»
Vänner af ädel svensk diktkonst hoppas, att
den spådomen icke må gå i fullbordan. Ty
skalden har själf en gång sjungit:
»Obotlig och outtröttlig
är ungdomen visst hos den
som sprakar gnistor och toner
hvar gång det våras igen.
Så ofta som uppför backen
ånyo det böljar hvitt
Han känner, att Valborgselden
den varder han aldrig kvitt.»
Och för öfrigt — höstaftonen bjuder sin
poesi, om än mera dämpad, stilla och mildare
än vårlossningens frambrusande flod eller
sommarens ljusa solskensdag. K. W—g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
