Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OTTER
innehåll, allt eftersom han lade upp dem på
bordet framför mr Wade, Major White såg på de
stora folianterna under högtidlig och vördnadfull
tystnad. Mr Wade hade tagit fram ett blyersstift
af guld, hilket han höll på att skrufva i ordning.
Han kastade en belåten blick på de tillslutna
böckerna — liksom en anförare mönstrar fiendens
stridsfärdiga skvadroner.
»Det faller af sig själf, att denna granskning
sker i strängaste förtroende?» sade Holzen.
»Uteslutande till herrarnes egen upplysning och på
inga vilkor för allmänheten. Det är fråga om en
yrkeshemlighet.»
»Naturligtvis», svarade Cornish till hvilken
frågan hade ställts.
»Vi lita således på herrarnes hedersord».
Cornish såg upp och mötte professorns
allvarliga blick.
»Ja», sade han.
Roden som nu tömt kassakistan på dess
innehåll lutade sig mot spiselkanten och betraktade de
personer, som sutto omkring bordet — isynnerhet
mr Wade. Han höll händerna i fickorna under
det ett likgiltigt leende lekte på hans läppar. Han
var ännu utan rock, och de rena och väl hållna
böckerna skvallrade om att han alltid arbetade i
skjortärmarna, hvarför han inte behöfde ursäkta
sig.
Mr Wade tog de stora liggarne, öppnade dem,
bläddrade i dem och lade undan dem den ena
efter den andra. Då tycktes Roden erinra sig något.
Han gick till en låda och framtog en bunt
omsorgsfullt hopvikta papper sammanhållna af
kautschuksringar. Han lösgjorde det öfversta och lade
det på bordet framför mr Wade.
»Balansöfverslag för den 31 mars», sade han.
Mr Wade såg uppför och nedför de tätskrifna
sifferkolumnerna, hvilka sågo ut som en
koppar-sticksplatta — en häpnadsväckande massa siffror.
Summorna i slutkolummen stego till sexsiffriga tal.
Bankiren vek ihop papperet och lade det åt sidan.
Därpå vände han sig till de smala kassaböckerna,
hvilka han tittade i som hastigast. Journalerna
lade han undan utan att öppna dem. Han
handskades med böckerna med ett slags skicklighet,
som visade att han förstod, huru man borde lyfta
dem med minsta ansträngning samt huru man
bäst skulle öppna och lägga ihop dem samt vända
på deras styfva blad. Den väldiga massan siffror
tycktes på intet sätt afskräcka honom. Till sist
vände han sig till en mindre, igenläst bok, till
hvilken nyckeln var fäst vid Rodens urkedja,
hvarför denne kom fram och öppnade låset. Mr Wade
genomsåg registret i början af boken, fann ett
visst konto och slog upp detsamm. Vid åsynen
af dess siffra höjde han på ögonbrynen och såg
på Roden.
»Hm!» utropade han med dämpad röst. Han
hade kommit dit han ville — hade lyckats nå till
själfva hjärtat i alla dessa väldiga böcker. Alla
närvarande hade blicken fäst på hans lugna,
skarpsinniga gamla ansikte. Han studerade böckerna
ännu en stund och tog därpå ett ark papper från
skrifbordet. Han funderade ett par minuter, under
det han satt och tankfullt sköt den rörliga delen
af sitt guldstift upp och ned. Därpå upptecknade
han ett antal siffror på pappersarket, hvilket han
räckte åt Cornish. Sedan tillslöt han med en smäll
den sist genomsedda boken. Revisionen af
mal-gamiträkenskaperna var afslutad.
»Ett beundransvärdt bokföringsarbete utaf en
ensam person», sade han till Roden.
Cornish höll på att studera det papper,
bankiren lämnat honom. Tillvägagåendet tycktes vara
på förhand aftalat, ty intet ord växlades. Ingen
öfverläggning å någondera hållet ägde rum.
Slutligen vek Cornish ihop papperet och ref det i bitar,
i noggrann öfverenstämmelse med Holzens vilkor.
Mr Wade lutade sig tillbaka i stolen och lekte
tankspridd med sitt guldstift. Cornish såg på
honom ett ögonblick och sade sedan, vändande sig
till Holzen:
»Vi hafva kommit hit i afsikt att göra er ett
sista förslag —att framställa vårt ultimatum. Med
andra ord vi vilja ej dölja för er, att vi äro
angelägna att undvika all offentlighet och all skandal.
Men om ni drifva oss därtill, skola vi utan tvekan
utsätta oss för bådadera för att stänga fabriken.
Vi vilja ej att malgamitaffären i sin egenskap af
välgörenhetssak skall dragas i smutsen, emedan
den då oundvikligen kommer att draga andra
barm-härtighetsföretag med sig. Dessutom äro vissa
personer inblandade i denna affär, hvilkas namn
vi ogärna vilja se i den billiga demokratprässen.
Vi äro fullt medvetna om svagheten i vår
ställning».
»Och vi äro fullt medvetna om styrkan i vår»,
yttrade Holzen lugnt.
»Ja. Vi veta äfven det. Ni ha hittills vetat
att skickligt lotsa er fram under skydd af
internationella lagar. Lagligen skulle detta erbjuda
vissa svårigheter att komma åt eder, men det är
likväl icke omöjligt. Finansiellt—» han tystnade
och såg på mr Wade.
»I finansiellt afseende», sade bankiren utan
att lyfta ögonen från stiftet, »skola vi i längden
ovilkorligen störta er, fast böckerna är fullkomligt
i ordning».
Roden log, och tvinnade mustascherna med
sina långa hvita fingrar.
»Af de siffror, mr Wade delgifvit mig»,
fortsatte Cornish »ser jag, att kolossala summor ligga
obrukade, en vinst så oerhörd, att det är bäst ej
nämna dess belopp ens oss emellan. Det finns i
dag — eller det fanns åtminstone i går — två
hundra nittiotvå malgamitarbetare i arbete».
Holzen gjorde en ofrivillig rörelse, och
Cornish såg på honom tvärs öfver bokhögen.
»Ja», sade han, »jag vet det, Jag känner
äfven antalet dödsfall. Kanhända ni ej hållit
räkning på dem, men det har jag. Af de siffror, mr
Wade meddelat mig, ser jag, att vi hafva
tillräckligt att gifva hvar och en af dessa två hundra
nittio två män och deras familjer en
lifstidspen-sion på två tusen kronor om året. Med den summa,
jag ämnar föreslå att vi afdraga från vinsten,
kunna vi äfven draga försorg om änkorna och de
faderlösa. Sedan återstår i och för sig två stora
förmögenheter om ■— låt oss säga — sextio å
sjuttio tusen kronor om året hvardera. Vill ni och
mr Roden mottaga denna summa och dela den
efter godtfinnande samt öfverlämna fabriken åt
mig? Vi bedja er taga alltsammans — utan vidare
— och försvinna».
»Och lord Ferriby?» framkastade Holzen.
Major White gjorde en häftig rörelse, men
Cornish lade snabbt sin hand på soldatens arm.
»Jag sköter lord Ferriby. Hvad är ert svar?»
»Nej», svarade Holzen ögonblickligen, som om
han länge vetat, hvilket deras ultimatum skulle
blifva.
Cornish vände sig frågande till Roden. Hans
blick bönföll denne om ett samtycke.
»Nej», blef svaret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
