Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
inföll nu åter med sin behagliga röst, lugnande
och dock med full myndighet.
»Mr Cornish har någon tid», sade han, »legat
i brefväxling med flera af oss. Det torde vara
onödigt att för de närvarande antyda, att det i
fråga om en stor industri — då det, så att säga,
gäller lifvet för ett stort antal människor — är
omöjligt att handla med för stor försiktighet. Man
måste se framåt, så långt som mänskligt
förutseende kan nå — man måste djupt och allvarligt
betänka hvarje möjligt resultat af hvad man gör
eller icke gör. Mina herrar, vi hafva gjort vårt
bästa. Vi äro nu i stånd att säga till förvaltarne
af malgamitfonden: »Lägg ner er fabrik, och vi
skola göra det öfriga.» Och detta betyder, att vi
vilja sörja för dem, som sluppit med lifvet från
denna bedröfliga industriella katastrof, att vi skola
draga försorg om änkorna och de faderlösa, som
efterlämnats af offren för densamma, att vi
hädanefter skola själfva tillverka vår malgamit enligt en
metod, som är erkändt ofarlig, samt att vi skola
omöjliggöra ett nytt monopol på denna vara. Vi
hafva, så långt det stått i vår förmåga, sökt
förutse hvarje eventualitet. Vi hafva satt oss i
förbindelse med de båda män, som från sin vrå på
Scheveningens dyner behärskat en af världens
största industrier. Vi hafva erbjudit dem en
förmögenhet. Vi hafva försökt hot och pänningar,
men vi ha icke lyckats stänga malgamitverken.
Det återstår endast ett alternativ, och det är —
krig. Vi äro beredda i alla afseenden. Vi kunna
i morgon öfvertaga hela världsmarknadens behof
af malgamit — men vi måste vara i besittning af
verken på Scheveningens dyner. Vi måste hafva
oinskränkt kontroll öfver malgamitfonden samt
fabriken. Vi föreslå, mina herrar, att vi bemäktiga
oss denna kontroll och uppdraga högsta ledningen
af det hela åt en person, som är därtill fullt
skickad — åt mr Anthony Cornish.»
Fransmannen satte sig ned och såg tvärs öfver
bordet med en otålig ryckning på axlarna, ty den
omöjlige mr Thompson var redan åter uppe. Man
måste taga i betraktande, att han uppträdde å
andras vägnar samt att han blifvit hårdt träffad.
»Då», skrek han och skakade sitt pekfinger
rakt framför ansiktet på lord Ferriby — »har den
där herrn ingenting vidare här att göra. Här äro
vi hederligt folk — om vi icke äro något annat.
Vi känna nog till er historia, min fine herre. Vi
veta också, att ni inte kan utplåna ert förflutna,
huru vackert ni än söker stryka öfver det med
goda gärningar. Det är ett gammalt knep, men
det går icke i oss. Tror ni inte, att vi se rakt
igenom er och ert tomma prat? Hvarför nekade
ni att göra sak mot Roden och Holzen? Därför
att de betalat er. Se på honom, mina herrar ! Han
har mottagit pänningar af de där uslingarne i
Scheveningen —blodspänningar! Han har fått sin
andel. Jag föreslår, att lord Ferriby ålägges att
redogöra för sin ståndpunkt.»
Mr Thompson slog sin knytnäfve i bordet men
satte sig i detsamma med utomordentlig hastighet,
tvungen därtill genom major Whites kraftiga tag
i hans krage.
»Det här är ingen sockenstämma», sade
majoren strängt.
Lord Ferriby hade rest sig upp.
»Min ställning, mina herrar», började han, men
vacklade därpå med handen på klockkedjan. »Min
ståndpunkt...» Han tystnade med ett gurglande
ljud. Hans ansikte hade blifvit askgrått. Han
vände sig hufvudyr mot sin brorson, ty vid lifvets
början och slut visar det sig, att blodet är tjockare
än vattnet. — »Anthony» ... sade lorden och satte
sig tungt ned.
Alla sprungo bestörta upp. Huru det nu kom
sig, visade major White sig raskare i
vändnin-garne än de andra och mottog lord Ferriby i sina
armar — men lord Ferriby var död.
Alla sprungo bestörta upp.
TjuguÅttonde Kapitlet.
Försiktigt.
“En person tiger, emedan han
inte har något att svara, en
annan därför att han vill vänta
till rätta tidpunkten.“
UJersoner, som lefva ensamma, hafva
åtminstone den trösten, att när
de dö, så finns ingen, som länge sörjer
dem. Ty det är sagdt, att den, som
icke bryr sig om andra, honom skall
heller ingen bry sig om. Vi lära oss
snart att hjälpa oss utan dem, som
äro likgiltiga för oss och ej äro oss
till någon nytta. Lord Ferriby hade
så länge och så omsorgsfullt dyrkat
sitt eget jag, att till och med hans
närmaste hade upphört att ägna
honom någon synnerlig omtanke, fullt
medvetna om att han på bästa sätt
sörjde för sig själf samt alltid skulle
veta att begära allt, hvad han önskade.
Det återstod för lord Ferriby att göra
den upptäckt (hvilken alla själf viska
personer förr eller senare måste göra),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
