Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN »SOMMARSAGA».
För HVAR 8 DAG.
let blef brådska nere i i ungdomens flygel, då
Lova tidigt en härlig junimorgon utan att
knacka rusade in i fröknarnas rum och ropade:
»Fröken Eva, fröken Eva! Skynda sej opp,
för det har kommit en nu.»
»Hvad menar du?» frågade Eva — husets
äldsta dotter — yrvaken, »har »Spräcklan» fått
kycklingar? Det är ju två dagar för tidigt!»
»Jag menar en student, vet jag!»
»Så här dags? Har han haft skjuts då?»
»Nej, han har gått hela vägen från Upsala,
och satt på verandan, när jag kom ut för att
städa», svarade Lova.
»Bulta då genast på hos gossarne och bed
dem skynda sig, så skall jag strax komma upp
och styra med kaffet.»
Da Lova efter en försvarlig trumhvirfvel på
dörren midt emot i förstugan åter begifvit sig till
hufvudbyggningen, bad Eva sin rumkamrat och
yngre systers lärarinna, Märta Forsberg, att hon,
som ej hade någon lugg att krusa, skulle gå upp
och välkomna gästen.
Och Märta gick nätt och prydlig i sin
bomulls-klädning att representera familjen.
Vid sitt inträde i salen möttes hon af en
ung man med särdeles sympatiskt, utseende. Det
blonda hufvudet var lätt tillbakakastadt, under den
höga pannan framblickade ett par frimodiga blå
ögon, som gåfvo ansiktet ett uttryck af
barnslighet, näsan var välbildad och munnen liten, nästan
kvinnligt uttrycksfull. Presentationen försiggick
utan missöde, och Märta tyckte, att hans namn,
Nordensson, passade förträffligt till personen.
När efter en stund de öfriga
familjemedlem-marne så småningom infunno sig voro Märta och
unge Nordensson redan helt bekanta.
»Se där ha vi Hjalmar Nordensson», utropade
patron Karlberg, då han fick syn på den unge
studenten, »välkommen till tant och farbror på
Berga! Jag känner igen dig på ögonen och
hållningen. Just så såg far din ut för fyrtio år sedan.
Än en gång välkommen! Du känner väl flickorna?»
»Ja, jag »har haft det nöjet hälsa på
fröknarna.»
»Frökna mig hit, och frökna mig dit. Här är
Eva och Ninni och Märta, och de säga Hjalmar
och därmed punktum. Men låt oss nu få kaffe,
ty frukosten är väl ej färdig än.»
»Trefligt utseende på pojke, eller hur, mor?»
frågade patron Karlberg, då ynglingarne efter
frukosten gått ut på ströftåg och flickorna gått till
sina sysslor.
»Jo, mycket», svarade fru Karlberg, »bara inte
flickorna tycka detsamma».
»Jämt se ni fruntimmer spöken! När de andra
två kamraterna kommit hit, få de nög så mycket
att välja på, att de stanna i valet och kvalet.»
»Ja ja, bara inte mina flickor få stanna i
kvalet. Jag var just inte med om att taga ut så
mycket ungdom i sommar. Går det bra, så är
det väl-»
»Nu skall mutter inte puttra. Gossarne skulle
väl någon belöning ha, för att de tagit sin examen
med heder, och när vi nu få höra deras vackra,
hurtiga studentsånger skall du se, att vi själfva bli
unga på nytt!»
Efter ett par dagar kommo ännu två nybakade
studenter, och alla dessa unga människor fyllde
huset .med glädje och skämt. Om aftnarne, då
allt arbete var slut, då alla matbestyr voro
undanstökade och Ninnis korta sommarläxor voro
förhörda, samlades man till gemensamma promenader.
Då klingade den ena sången efter den andra. Eller
var man bjuden till grannarne, som täflade om att
få rå om dem. Stundom dansades äfven — allt
med lif och lust.
En dag efter midsommar hade fru Karlberg
fått en idé! Man skulle hålla konsert, hvaraf
behållningen skulle användas som grundplåt till en
orgel för folkskolan. Förslaget mottogs med
allmän hänförelse, och programmet uppsattes genast.
Först en ouverture för fyra händer på piano,
därefter ett par kvartetter, så solosång.
De dagar som följde på detta beslut upptogos
helt och hållet af tillredelser och öfningar till
konserten. En deputation afsändes till kyrkoherden
för att erhålla hans tillstånd att använda skolsalen
för ändamålet, hvilket med glädje beviljades.
Flickorna repeterade sin ouverture och dessemellan
ackompagnerade Märta Hjalmars sånger, och det
gick mycket bra.
Slutligen randades den stora dagen. Biljetterna
hade haft strykande åtgång, och allt tydde på, att
tillställningen skulle bli lyckad. Då tiden var inne
att man borde begynna, var skolsalen fullsatt af
åhörare, idel bekanta. Där sågos alla ståndspersoner
i socknen och dessutom en mängd bönder. Kring
väggarne stodo skolbarnen; de hade fritt tillträde.
Ouverturen gick med glans, och sedan följde
nummer på nummer raskt efter hvarann och
applåderades välvilligt. Sedan ännu ett par extra
sånger sjungits och åhörarne började skingras,
till-bragtes återstoden af aftonen i prästgården hvarvid
inkomsten af konserten öfverlämnades till
kyrkoherden, som med hjärtliga ord tackade å skolans
vägnar för den vackra gåfvan.
Denna dag hade de unga länge i kärt minne.
Under den angenämaste samvaro förgingo
dagarne snabbt och sommaren led mot sitt slut.
Hjalmar Nordensson skulle resa eller rättare
gå. Han skulle göra sällskap med en af
kamraterna. Midt i natten, så snart den första
ljusstrimman syntes i öster, skulle de begifva sig på väg.
Efter aftonmåltiden togo de båda resenärerna
afsked af värdfolket och hela ungdomsskaran följdes
åt ner till flygelbyggningen under glam och skratt.
Dagen hade varit ovanligt kvaf, och aftonen skänkte
ingen svalka. Man kände att åska låg i luften.
I förstugan togs afsked — sist mellan Märta
och Hjalmar.
»Farväl Märta, tack för i sommar», sade han
med en röst, som han förgäfves sökte göra stadig.
I detsamma upplyste en skarp blixt deras
ansikten. Hjalmar var helt blek, men såg fast med
sin trofasta blick på Märta, som hade ett spändt
drag öfver sitt ansikte.
Det blef så tyst med ens.
»Få se om vi träffas igen», sade Hjalmar
slutligen.
»Ja, få se», svarade Märta allvarligt.
Han tryckte sakta hennes hand och släppte
den. Så slötos dörrarne efter dem.
, »God natt, lilla kära Märta», sade Eva och
kramade hårdt vännens hand. Märta nickade och
sväljde sin tår.
Därute började regnet falla i tunga droppar.
Elbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
