Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
och stod nu vid dess j’ttersta rand. Han kunde
känna lukten från densamma men ej se
vattnet och vågade ej vända på hufvudet. Det fanns
ingen barrier här.
I ett ögonblick var Holzen åter på benen.
Mörkret utjämnade visserligen något deras chancer
— men Holzen hade en dolk. Cornish, som
ingenting hade i handen, visste, att hans ställning var
olyckligt underlägsen.
Återigen rusade Holzen på honom, svängande
dolken i sin upplyfta hand. Blixtsnabbt såg
Cornish, att han ej kunde parera detta angrepp. Han
hoppade hastigt åt sidan. Holzen sökte hejda sig
— snafvade — reste sig till hälften och föll
hufvud-stupa i kanalen.
Cornish och Roden rusade fram till kanten och
stirrade ned i det mörka vattnet. Cornish skrattade,
ännu andfådd efter striden.
»Nu få vi väl fiska upp honom» sade han.
Och han lade sig på knä, färdig att räcka
Holzen handen. Men vattnet hade åter jämnat ut sig
igen och man såg icke den minsta krusning på ytan.
»Hoppas han kan simma?» mumlade Roden
oroligt.
Och de väntade under andlös spänning. Det
var någonting förfärligt i detta enda plaskande
ljud och den därpå följande ljudlösa tystnaden.
»Gud!» hviskade Cornish. »Hvar är han?»
Roden strök eld på en sticka och höll den
innanför sin hatt för att däraf göra ett slags lykta.
Cornish gjorde detsamma, och de höllo ut ljuset
öfver vattnet, så att dess svaga strålar kastades
rakt ut öfver kanalen.
»Han kan icke hafva simmat sin väg», sade
Cornish. »Holzen», ropade han försiktigt och därpå
efter en paus ännu en gång, »Holzen •— hvar är ni?»
Intet svar.
Kanalen var åter stilla och spegelblänk på de
ställen, där den ej var tätt bevuxen med andmat.
Det gyttjiga vattnet gled hemlighetsfullt fram på
sin tysta väg mot hafvet.
De båda männen höllo andan och väntade.
Cornish knäböjde ännu på kanalkanten och stirrade
ut i mörkret.
»Hvar är han?» upprepade han. »Min Gud,
Roden, hvar är han?»
Roden svarade slutligen med hes röst:
»I gyttjan på botten — med hufvudet nedåt.»
Trettioförsta Kapitlet.
Nära målet.
De två männen på kanalbanken väntade och
lyssnade omigen. De tycktes fortfarande
tro det vara möjligt att Holzen simmat undan i
mörkret och kanske helt obemärkt stigit i land på
andra sidan.
»Det här», sade Cornish slutligen, »är en sak,
som rör polisen. Vill ni vänta här, skall jag gå
efter en konstapel.»
Men Roden svarade ej, och i den plötsliga
tystnaden hörde Cornish det hemska ljudet af
skall-rande tänder. Percy Roden var fullkomligt bruten.
Alla hans nerver hade länge befunnit sig i oerhörd
spänning, och detta slag hade kommit alla strängar
att brista. Cornish fattade honom i armen och
stödde honom, enär han skakade som ett löf och
tungt vacklade hit och dit.
»Seså, käre vän», sade Cornish vänligt, »seså,
försök att hämta er!»
Han höll stadigt i honom, tills nervskakningen
upphörde.
»Låt mig gå i stället», sade Roden slutligen.
»Det skulle vara omöjligt för mig att stanna här
ensam.»
Och han vacklade så iväg mot staden. För
Cornish dröjde det timmar, innan han kom tillbaka.
En vagn rasslade förbi, och två fotgängare
stannade ett ögonblick och betraktade honom
misstänksamt.
Slutligen återvände Roden, åtföljd af en
polistjänstemän -— en trög holländare — som åhörde
deras berättelse under tystnad. Han skakade på
hufvudet åt Cornish’s antagande — framställdt på
bruten hollänska, uppblandad med tyska — att
Holzen simmat undan i mörkret.
»Nej», sade poliskonstapeln, »jag känner till de
här kanalerna — och i synnerhet den här. Man
kommer att finna honom i gyttjan med hufvudet
nedåt som en tulpan. Hufvudet kör fast, och med
händerna kan man ingenting uträtta, ty man får
endast tag i den mjuka gyttjan, som genast ger
efter.» Han drog sin korta sabel ur baljan och
ristade några djupa märken i gruset. Därpå gick
han till närmaste träd och gjorde en skåra i
barken med sabelspetsen. »Vi kunna ingenting vidare
göra i afton», sade han lugnt. »Det finns folk, som
hafva att muddra i kanalerna. Jag skall sätta dem
i arbete redan i daggryningen, innan någon är i
rörelse. Emellertid» — han gjorde ett uppehåll,
medan han åter stack sabeln i skidan —
»emellertid måste jag bedja att få veta herrarnes namn och
adress. Det är inte min sak att döma om hur
sannolik eller osannolik er berättelse är.»
»Kan ni gå hem ensam? Är ni återställd nu?»
frågade Cornish, sedan han följt Roden ett stycke
på vägen till Villa des dunes.
»Ja, jag kan gå ensam», svarade han och gick
ensam ett stycke framåt med osäkra steg.
Cornish stod och såg efter honom, men innan
Roden gått tjugo meter, stannade han.
»Cornish!» ropade han.
»Ja.»
Och de gingo åter mot hvarandra.
»Jag visste icke om att Holzen var där. Jag
hoppas, ni tror mig?»
»Ja, jag vill tro er>, sade Cornish.
Och de skildes åt ännu en gång. Cornish gick
långsamt tillbaka till hotellet. Han haltade litet,
ty Holzen hade under striden sparkat honom på
fotleden. Han kände sig trött men var ej vidare
upprörd. Tvärtom kände han en lättnad, såsom
om en tyngande börda plötsligt blifvit aflyftad och
öfvertagits af en högre makt, på hvilken allt
ansvar nu hvilade. Han gick mekaniskt beslutsamt
till sängs och somnade genast. Dagsljuset
strömmade in genom fönstret, när han vaknade med
tankarna genast klara, då dörren plötsligt öppnades.
Roden steg in och gick fram till sängen. Hans
ögon sågo utvakade ut, och han gjorde intryck af
att hafva varit uppe hela natten och nyss hafva
tagit sig ett bad.
»Stig upp», sade han med ihålig röst, »stig upp.
Man har funnit honom och väntar nu på oss. Han
måste identifieras — och allt sådant där.»
Medan Cornish klädde sig, satte Roden sig
tungt på en stol nära fönstret.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
