Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSRÅDET K. S. HUSBERG.
V/ ngre män än den fyrtiosexårige
Norrbottens-höfdingen K. S. Husberg ha visserligen setat
i konungens råd — Hans Forsell var icke mer än
trettiotvå, när han 1875 öfvertog
finansministerportföljen — fnen ändå kan Husberg sägas ha
gjort en snabb karriär. De, som kommit snabbare
fram, ha gjort något höjdsprång, som besparat
dem besväret att ta ett trappsteg i sender.
Husberg har passerat de byråkratiska graderna upp
till posten som expeditionschef (i
ecklesiastikdepartementet) och sedan via landshöfdingsstolen i
Luleå fram till rådsbordet, där han också börjar
i böljan, som konsultativ, för att utan tvifvel
fortsätta till ännu högre värdigheter,
Denna jämna, säkra karriär utan hvarje
effektfull hasard är betecknande för Husbergs läggning.
Lugnt och säkert studerar han sig in i de stycken,
med hviika han har att taga befattning. Halfgjordt
arbete är honom en styggelse, och att affärda med
en fras, hvad han icke kan bedöma i sak, faller
honom icke in. Men hans begåfning och
arbetsförmåga är stor nog att ändå rädda honom från
att fastna i detaljernas mångfald. Planmässigt och
raskt reder han ut härfvorna. Sådan lär han ha
varit i sina studier, sådan var han som man i
verken och sedan som chef för länsstyrelsen i
Norrbotten. Den insats, han gjort i den norrländska
frågan under de år, han haft särskild anledning att
sysselsätta sig därmed, bestyrker, att han bibehållit
sin gamla bepröfvade arbetsmetod. De initiativ
han tagit ha visserligen icke varit af beskaffenhet
att tillvinna honom hela landets uppmärksamhet.
Men de, som följt hans verksamhet på nära håll,
försäkra, att hans arbete varit både energiskt och
fruktbart. Det har talats mycket om
Hernösands-biskopens oerhörda embetsbörda. Om
Norrbottens-höfdingens världsliga omsorger har däremot icke
funnits någon särskild anledning att orda. Men i
själfva verket torde dessa båda sysslor — så som
landshöfding Husberg fattat sin uppgift — icke
vara ojämförliga hvad arbetskvantiteten angår. Den
administrativa ledningen af en bygd, där odlingen
håller på att bryta sig väg som i Norrbotten,
alltjämt sprängande gamla, för ej länge sedan nya
former, ställer höga anspråk på sin man. Det är
annat att vara landshöfding där än att vara det i
ett gammalt kulturlän, där allt går sin gamla gång,
och representationsplikterna äro de, som vålla
största bekymret.
Samma drag, som gifvit prägeln åt Husbergs
verksamhet som embetsman, som organisator och
administrator, ha också utmärkt hans uppträdande
som politiker. Anspråkslöst och stilla, utan alla
effektnummer, har han arbetat sig in i kammarens
förtroende. I år bevistade han sin elfte riksdag.
För hvarje riksdag, som gått, har den meningen
stadgat sig säkrare inom alla läger, att hans
parlamentariska kraft är af allra första rang. Han har
aldrig haft något parti bakom sig — partipolitiken
har antagligen för honom tett sig som fraspolitik
— men genom sin personliga duglighet har han
kunnat utan hjälp göra sig gällande, och under de
tre senaste riksdagarna har andra kammaren
anförtrott honom sin ordförandepost i
lagutskottet.
Därigenom har han kommit att flitigare än
förut deltaga i debatterna till oomtvistlig fromma
för desamma. Det fins i andra kammaren ingen
mer än Adolf Hedin, till hvars ord man lyssnar
med mera andlös uppmärksamhet än till hans. Och
det fins ingen, hvilken är honom öfverlägsen som
vältalare — få som äro honom vuxna. Denna
vältalighet är också ett troget uttryck för hans
skaplynne : enkel, klar, värdig, saklig och frasfri. Den
är så himmelsvidt olik den gamla vältalighet, som
gerna urartade till att bli sitt eget mål, som
blomstrade och sprakade och bländade, så att man —
visserligen ofta till lycka för talaren — glömde,
hvad som skulle i sak bevisas, för de oratoriska
blommornas doft och fyrverkeriernas prakt.
Husbergs vältalighet återigen består i den kristallklara
sakframställningen, hvilken aldrig en linje viker ur
sin logiska bana för att plocka oratoriska blomster,
men väl tar vara på de, som råka växa i dess väg
och kunna ge färg utan att distrahera. Men äfven
de plockas sparsamt och fästas aldrig ihop till
buketter.
Sådan är hans vältalighet — förenad med en
ögonblicklig slagfärdighet, när det gäller att
parera — och sådan är han själf i sitt enskilda
uppträdande liksom i sitt offentliga: enkel, flärdlös
och älskvärd, utan alla »högfärdiga fasoner».
Af alla de kandidater, som nämts till den nu
besatta statsrådsposten och alla, som skulle ha
kunnat nämnas, fins ingen, som kunnat påräkna
ett mera enstämmigt erkännande från alla läger
än landshöfding Husberg.
HUR MAN BLIR BANKDIREKTÖR.
Af Ernest Harry New fi eld.
öfvers. för HVAR 8 DAG.
Det var i Newyork, kl. 5 e. m. Jag var just
hemkommn från redaktionen och hade
uttröttad af dagens arbete, kastat mig på soffan för
att få en liten lur, då det knackade och Jack, min
uppassare, kom in med ett visitkort.
»Sir», anmälde han, »det är en herre därute
som önskar tala med er.»
»Det var sjutton, att man inte kan få ett
ögonblicks hvila i dag», utbrast jag. »Säg att jag inte
är hemma, eller att jag är sjuk eller hvad du vill!
Han kan komma igen i morgon.»
Men Jack — egentligen hette han Franz och
hade från Berlin kommit till Amerika för att göra
sin lycka — räckte fram kortet och anmärkte i
diskret ton:
»Sir, vill ni inte först läsa namnet?»
Otåligt ryckte jag till mig visitkortet.
»L. v. B. Direktör för The Anglo-American
Trade-promoting and Finance Corporation.»
I ett nu var jag på benen. En bankdirektör?
Chefen för ett finans- och grundarebolag — en
pänningkarl! Hvad ville väl denne Mammons man
i min ringa boning?!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
