Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR MAN BLIR BANKDIREKTÖR
Fort tog jag på mig väst och bonjour, kastade
ett par böcker och manuskript på skrifbordet som
om jag öfverraskats i mitt arbete, och befallde
Jack att föra in den främmande.
När dörren öppnades, måste jag ge upp ett
gapskratt. Det var ju Ludvig! Den gentile
Ludvig v. B., tillsammans med hvilken jag under ett
besök haft så skämtsamt i hans forna hemort,
kejsarstaden vid den »schönen, blauen Donau».
Nu återsågo vi hvarandra helt oväntadt i
New-york. Efter en hjärtlig hälsning slogo vi oss ner
vid en cigarr och ett glas vin för att språka om
gamla tider och den nya.
L. v. B. hade brännt sina skepp och sedan han
förlorat sin förmögenhet, förlitande sig på sin egen
kraft, modigt tagit upp kampen för tillvaron samt
sålunda kommit till Newyork för att arbeta sig upp.
Det hade också lyckats honom, tack vare hans
grundliga kunskaper, hans praktiska sinne och för
öfrigt präktiga karaktär.
Och dock skulle han kanske ha gått under,
gått under af svält, om icke ett gynnsamt öde i
nödens ögonblick räckt honom handen och lyft upp
honom på samhällsstegens första pinne.
»Jag hade, berättade v. B., farit hemifrån helt
plötsligt med mycket små tillgångar, just jämt hvad
som räckte till öfverfarten plus ett par dollars för
de första dagarne i det nya landet.
Min tunna kassa hade snart smält all världens
väg och så befann jag mig en dag med tom
portmonnä vis-a-vis de rien. Att tänka på något visst
yrke eller systematiskt bygga upp en karrier kunde
det under sådana omständigheter ej vara tal om.
Jag hade icke ens en bit torrt bröd, icke tak öfver
hufvudet. Bäst som jag »flanerade» genom gatorna
begrundande min sorgliga ställning, föll det mig in
att jag kunde bli gatuförsäljare lika väl som någon
annan. Jag pantsatte min vinterrock — klocka
och ringar hade redan för länge sedan hittat till
onkel — skaffade mig en »disk», köpte för de
återstående slantarne så många apelsiner jag kunde
få af partiförsäljaren och ställde mig vid första
bästa gathörn.»
»Du har ingen aning om», fortfor han, »hvad
det vill säga att vara utsatt för hvarje
väderväxling, ute i regn och snö, i solhetta och cyklon, på
gatorna från tidigt på morgonen till sent på natten.
Men från det värsta blef jag ju förskonad. Och
så till slut — det dröjde icke alltför länge — tog
man hand om mig.»
»På hvad sätt?» afbröt jag honom.
»Det hände så här», svarade B. och fortsatte
att berätta.
»En dag, när det var bitande kallt och
nordanvinden tycktes finna ett särskildt nöje i att blasa
igenom mina icke vidare värmande paltor, stod
jag i närheten af Oxford Hotel vid »River Side
Drive» och försökte slumpa bort mina apelsiner,
skosnören, tändstickor m. m. Men det såg ut som
om folk plötsligt kunnat undvara dessa nyttiga
saker och middagen kom, utan att jag sålt för en cent.
Jag blef misslynt och ämnade just söka upp
en bättre plats, då jag fick se en äldre herre komma
emot mig.
»Har ni skoband?» frågade han.
»Yes sir, hur många?
»Ge mig två par.»
Han betalade och gick.
När han redan hunnit på hundra stegs afstånd,
märkte jag först att jag gifvit honom för litet
växel. Jag skyndade efter honom och hann till slut
i fatt honom alldeles andtruten.
»Förlåt, sir, här är er växel, jag har gifvit er
för litet tillbaka.»
»För litet!»
Yankeen såg på mig, först förvånad, sedan med
skarp blick. Jag kände hur blodet rusade mig åt
hufvudet och glömsk af hvar jag befann mig
ropade jag på tyska:
»Ja, herrn, det är edra pängar, tag dem.»
Yankeens ögon öfverforo min tvifvelsutan mer
än tarfliga dräkt, han fixerade mig skarpt än en
gång och sade blott:
■»Come on!>
Jag följde med.
I hans salong i andra våningen i Oxford
Hotel måste jag därpå bikta mig. Jag talade länge
och med eftertryck — som advokat i egen sak.
Yankeens anletsdrag blefvo oförändrade under
min utförliga berättelse. Icke en muskel rörde sig
i hans känslolösa slätrakade ansikte. Med
orubbligt lugn och kalla genomträngande ögon
betraktade han mig, som om han velat tränga ned i mitt
hjärtas djupaste skrymslen. När jag, sväfvande
mellan hopp och fruktan, slutat hvad jag hade att
säga skulle jag gärna velat läsa hans tankar. Men
han förblef stum, orörlig, orubblig.
Plötsligt for han upp, ställde sig alldeles
framför näsan på mig och såg mig i ögonen.
»All right, man, gå och rigga upp er!» Med
dessa ord drog han upp en femtidollarsedel och
räckte mig.
När jag kom ut från Universal ProvideRs
jätte-etablissement, skulle ingen i den elegante
gentlemannen kunnat känna igen den fattige
apelsinförsäljaren. Jag var splitter ny från topp till tå, från
cylindern till blankläderskorna, från kravatten till
strumporna.
Besjälad af nya förhoppningar tog jag en droska
och for till yankeens hotell. Snart stod jag för
andra gången inför honom.
Han satt och blåste tigande ut cigarröken
framför sig. När jag väntat en stund, lät han benen
som han låtit hvila på bordet långsamt falla ned.
Därpå vände han sig i sin stol och började:
»All right, mister! Nu ser ni ut som en
medborgare. Jag tycker om er. Ni är inte något
dum-hufvud. Sådant folk har man användning för.»
Därpå började han gå af och an i rummet,
utan ett ord, under det jag stod där med hatten
i hand och såg på honom.
Plötsligt upphörde han med sin promenad och
utan någon som helst inledning slungade han till
mig frågan:
»Vet ni hvad en direktör är — en direktör för
ett bolag — vet ni hvad det är?»
Jag log. Med min fullkomliga okunnighet om
finansier och affärer och utan en aning om hvart
han egentligen ville hän, ansåg jag klokast att ej
svara någonting.
»En direktör», fortsatte han, »en direktör —
det är en person som förstår att höra, en person
som förstår att se — och som för öfrigt förstår att
tiga. En sådan direktör har jag användning för.
Förstår ni nu?»
Jag förstod.
»Uppgjordt!» svarade jag skrattande och
skakade hans framsträckta hand — —.»
Så slutade min vän sin berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
