Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»GUSTAFVAS PÅ LUND» OCH HOFJUNKARE GUDMUNDS BRÖLLOP.
Herrgårdshistoria från 1820-talet af Gösta Gei/er.
För HVAR 8 DAG.
JH å personer —- åtminstone bland de gamla
adels-fröknarna — åtnjöto på sin tid så mycken
popularitet i Värmland som fröken Gustafva —
tillnamnet gör ju detsamma, då hon allmänt rätt och
slätt kallades »Gustafva på Lund».
Hon var liten och rund som ett klot, men trots
det digra hullet vig och lätt, alltid vid full vigör,
men barsk, och rullade i flygande fläng emellan
skafferi och källare, kök och mjölkkammare, stall
och ladugård från morgon till kväll. Och dess
emellan var hon ute pa ägorna, skrek och
kommenderade där med stentorsstämma som en riktig
general, ty hon hade ingen inspektor, utan skötte
själf sin gård.
Men oaktadt det »karlavulna» hos henne var
hon dock innerst alltid — kvinna.
Utför de feta kinderna kunde ibland tillra en
tår direkt från hjärtat, lika varm som den örfil,
hvilken understundom brände på köksans kinder,
aldrig dock så eftertryckligt som då denna i
hennes frånvaro försummat gåssteken, ty — nu komma
vi till historiens brännpunkt: fröken Gustafva
excellerade i konsten att laga gåsstek på ett sätt, som
ställde alla hennes öfriga eminenta egenskaper i
skuggan.
Gourmander på många mils omkrets kände oset
af dessa gåsstekar i långa, långa tider efteråt,
sedan de gästat Lund pa »Mårtens gås». För
dem blef begreppet om »Gustafva på Lund» trots
hennes fulhet synonymt med det skönaste som
fanns på jorden, och däraf kom det sig, att hon på
gamla dagar, då hennes ålder redan öfverskridit
50-talet, fick en friare.
Hennes berömmelse som slutligen gått ända
öfver Vänern, nådde nämligen där den gamle
ungkarlen hofjunkaren Gudmund — nå ja, hans
tillnamn gör ju också detsamma — på Kållandsö,
hvarest han vegeterade i flegmatisk ro på sitt
ställe ej låpgt från Leckö slott. Han var lika
frisk som hans aptit, hvilken var ganska försvarlig,
hade en embonpoint, som ej det minsta stod efter
fröken Gustafvas, ägde en själ, hvars verksamhet
förhöll sig till dess materiella omhöljes som ett
till hundra. Men då den sällan anlitades,
förorsakade denna disproportion ingen väsentlig rubbning
i hans tillvaro, annat än när hans gastronomiska
studier — de enda gedigna han bedrifvit — ej
bestodo profvet vid teoriernas omsättning i
praktiken.
Hvad som härvidlag i synnerhet vållade den
hedervärde Gudmund mycken förtret var
skåningarnes dumma påstående, »att gåsen var en underlig
fågel, därför att den var för liten för två och för
stor för en». Enligt hans mening borde den vara
lagom för en, för honom åtminstone. Och för att
bevisa detta i handling hade han under åratal, flere
gånger med risk att sätta lifvet till, anställt en hel
mängd gastronomiska experiment, som dock städse
misslyckats, och hvarje gång de förfelades,
af-skedades alltid en hushållerska, emedan han
till-skref sin oförmåga deras bristande kännedom i
matlagning.
Så nådde honom, som sagdt, en dag ryktet om
fröken Gustafvas förmåga inom
köksdepartemen-tet, och han lät henne genast med en fin invit —
om ock på omvägar — förstå, att han ingenting
hade emot få göra hennes närmare bekantskap.
Fröken Gustafva i sin tur betogs då af en
jublande hjärtats aning, ty med respekt för sanningen
kan ej förnekas, att »Gustafva på Lund» trots sin
mogenhet var mycket giftaslysten. Hennes
fiska-fängen efter friare hade i likhet med gubben
Gud-munds experiment alltid blifvit utan
tillfredsställande resultat, och detta hade varit hennes lifs
enda verkliga sorg.
Den första tribut, Gustafva nu kom att
offra på en blifvande kärleks altare, var ej en
krans af välluktande rosor, utan den allra som
skönast doftande gåsstek, för hvars lyckade
anrättning hon uppbjudit hela kraften af sin
kokkonst och som nu tillsändes den gode Gudmund
som present på hans 75:te födelsedag.
När Gudmund afprofvat hennes mästerstycke,
blef han så »betuttad», att han ögonblickligen skref
till Gustafva och friade rent ut, hvarpå han från
henne fick ja med omgående post.
Han hade varit så nära att fullständigt
expediera den älskliga gåfvan, att endast ett lårben
återstod, då han maste ge tappt. Så nära hade
han aldrig varit sitt högsta mål, och han var
alldeles öfvertygad om, att ett förnyadt försök skulle
krönas med absolut framgång.
Han var öfverförtjust och hon likaså.
Visserligen var han litet gammal, det måste hon medge,
men det gjorde ingenting, ty det var något som
jämnade ut sig med åren, mente Gustafva.
Hennes fästman hade föreslagit, då han »ej vågade
en färd öfver Sveriges största inhaf>, att hon
skulle sälja sin gård och genast resa till hans hem,
ty under tillrustningarne till bröllopet, som skulle
försiggå så snart som möjligt, hade hans syster
»Syster Jetta» och kusin »Britt-Sofi», båda
respektabla och fullmogna ungmör, lofvat komma till
honom som förkläden för att allt skulle vara
riktigt comme il faut. Äfven häruti hade de
förlof-vade blifvit fullkomligt ense, ehuru det
naturligtvis kändes påkostande för henne att skiljas från
sitt kära Lund. Skiljsmässan underlättades dock
af den tryggande vissheten, att köpeskillingen
hvilade i hennes ficka, garanterad i de finaste
papper.
Det var klart, att med en sådan entrée hon
mottogs i sitt nya hem med mycken välkomst,
som inträffade samtidigt med den sista
hushållerskans afsked på »grått papper», den tolfte i
ordningen under lika många månader. Så stökades
flitigt till bröllop, och vigseln skulle förrättas i
Leckö slottskyrka. Som marskalkar hade inbjudits
ungdomsvänner till brudgummen, de flesta
af-skedade och pensionerade majorer och kaptener,
duktiga och friska viljor förutom gamle fänrik
Silfverlås, som led af obotlig astma, hade
glappande löständer och lösperuk och gick på träben.
Tärnor blefvo de båda kontrahenternas intimaste
väninnor och närmaste släktingar, fröknar och
mamseller, snälla och rara flickor och alla
jämnåriga med bruden.
Så randades bröllopsdagen.
De gamle sade, att det var riktigt ståtligt se
när brudföljet öfver den fordna vindbryggan —
den samma som Ebba Brahe och de la Gardie
under en liknande ceremoni passerat — närmade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
