Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig slottet under de gamla, kvarglömda
artillerikanonernas salut från vallen.
Kanonernas eld lyste i kapp med den dalande
sommarkvällsolens glöd, hvilket gaf den
vigselför-rättande prästen anledning att efter den
högtidliga aktens slut i det sedvanliga talet orda om
»solens guldgula klot som • en sinnebild af det
Värda brudparet, då de tu voro ett», och vidare
uttala en förhoppning, »att solens nedkomst i guld
och purpur, som gjuter en silfverstig i Vänerns
azurblåa böljor, måtte blifva betecknande för deras
lyckostig vid lifvets slut.»
Både biud och brudgum voro mycket rörda,
den senare dock mest för att talet var så långt,
då — supén väntade.
Vid denna slogos rekord af brudparet, hvilka
säkert icke blifvit öfverträffade vid någon
bröllops-måltid: hon hade satt kronan på sin lukulliska
talang i vedermälen, som gått till eftervärlden;
han lyckades ändtligen till full evidens bevisa att
gåsen var lagom för en. Han var stolt som en
kung och såg i sin hustru idealet för en maka.
Strax efter supén vidtog en synnerligen
animerad bal, till hvilken endast marskalkar och
tärnor blifvit inviterade. Hvem som varit balens
drottning lärer varit ganska omtvistadt, enär
åsikterna härom oafgjorda vacklade emellan
»Syster-Jetta» och »Britt-Sofi». De skulle båda,
hvar och en i sitt slag, varit bedårande och hade
med ett raffineradt koketteri så förbryllat
kavaljererna, att desse kände sig alldeles som unga på nytt.
Men också hade de féterade damerna ej lämnat
någon möda obepröfvad för att så mycket som
möjligt presentera sig till sin fördel, på samma
gång de med en utsökt intelligent smak i sina
toiletter förstått framhäfva hvad som för deras
olika individualiteter var särskildt betecknande.
Så uppträdde »Syster-Jetta», ett diskret, inåtvändt,
drömmande och svärmiskt anlagdt väsende, blott
med en liten enkel sensitiva i haret och i en
höghalsad, crémefärgad bombasinklädning, då däremot
»Britt-Sofi», som mera var ett världens barn,
praktälskande, men yster som ett glittrande
solsken, briljerade med en solros i sin väl ordnade
coiffure, och ståtade i en pionröd
cachemirskläd-ning, var för öfrigt »djupt deköllterad å mä en
färsk mört* i bröste», efter hvad den gamla
hushållerskan hos kammarherr’n på Brogård ville
minnas. Naturligtvis glunkades det på detta
bröllop, som på alla andra, om partier emellan tärnor
och marskalkar. Innan kvällen var förliden hade
man profeterat förlofning emellan »Syster-Jetta» och
fänrik Silfverlås, men som alla andra profetior i
senare tider slog den ej in.––-—
»Men nämn en sällhet som varar beständigt!»
Sedan dansen var slut och gästerna gått till
hvila, väcktes de midt i natten af den förfärligaste
olåt — och den kom från själfvaste brudgemaket
i lång ihållande utdragenhet, så intensiv, att den
kunnat jaga en hel legion af de mäst älskvärda
amoriner från hvilken äktenskaplig paulun som
* myrten.
hälst. Till sin hade Gudmund aldrig hunnit. Han
låg i en ganska lätt dräkt i en liggstol midt på
golfvet, med utsträckta ben och armarne slappt
nedhängande på ömse sidor om stolkarmarne,
utan möjlighet att ens kunna vicka på ett finger.
Ögonen voro slutna, och hufvudet hängde långt
ner på bröstet.
Vår Gudmund hade förätit sig, däraf dessa
uppskakande klagoljud!
Och rundt omkring honom sprungo brud och
tärnor som yra höns, på hvilka höken varit och
hackat i nacken, ty i häpenheten hade de glömt
sina chignonger, så att nattmössorna guppade
opp och ner på en naken skröplighet, och för
samma bestörta glömska hade de förbisett all
kvinnlig modesti och uppträdde endast i
underkjolar och kamkoftor.
Bruden var otröstlig.
»Gudmund, Gudmund, älskade make», skrek
hon, då brudgummen under en lång paus var
alldeles stum som en fisk, »säg om du hör mig, säg
om du hör?»
»Jag dör, jag dör», rimmade han, som annars
inte hade smak för något rimmadt annat än det
som stod i »Kajsa Varg», hvilken han nu innerligt
önskade så långt som pepparn växer.
Därefter molteg Gudmund och låg orörlig som
en strandad hval, allt under det den ena
parfymflaskan efter den andra brj-nte hans näsa som om
den varit en strigel. Men när »Syster-Jetta» i ifrig
omsorg råkade snubbla på hans ömmaste liktorn,
for vilddjuret i Gudmund, och blixtsnabbt höjde
han benet i en rörelse, som tydligen angaf en allt
utom vänlig afsikt. Men — den blef dock
af-görande för hans lifs räddning, ty denna
ansträngning satte hans matsmältningsorgan i rörelse och
han var snart utom fara — — —
Så kom morgondagen och med den ändas
historien om detta bröllop, som hotat med ett så
sorgligt slut. Om den ej är omgifven af någon så
synnerligen poetisk fläkt, så är den åtminstone
sann,, och det är ej mycket här i världen man kan
tillmäta den egenskapen.
Hvad för öfrigt Gudmunds och Gustafvas
äktenskap beträffar, blef det af kort varaktighet.
Gudmund, allt djärfvare och djärfvare i sin
gastronomiska träning, fick blott några månader efter
bröllopet på fulla allvaret »en gås oplockad» med
döden, och både knall och fall lämnade han detta
jordiska.
Men hans sörjande änka lämnade endast
Kål-landsö, drog tillbaka till sitt land igen, tog sitt
gamla, kära ställe ånyo i besittning och blef —
om möjligt med mera popularitet än förut — åter
»Gustafva på Lund». Att hon städse bevarade
sin make i en oförgätlig hågkomst var påtagligt,
ty när hon någon gång skulle datera en märklig
tilldragelse, hette det alltid med en viss stolthet:
»Jag vill minnas, att det var så och så många
år före, eller så och så många år efter samma år
som jag firade mitt bröllop med Gudmund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
