Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL DAVID af WIRSÉN.
» I vå vänner har jag i min boning», sjunger
J- Fröding, och det skulle äfven Wirsén kunna
göra. Men under det Frödings »vänner» voro
sångare båda två, fast den ene valt guitarren och
den andre dragharmonikan, ha Wirséns båda
»vänner» intet annat gemensamt än öfvertygelsen, som
den ene omsätter i vek känslolyrik, medan den
andre med bister uppsyn svingar svärdet i
krigarens »lofliga uppsåt att såra och döda »
Skalden Wirsén är blid och älsklig. »Hans
diktning», skrifver en hans biograf, »äger en mild
vek grundstämning och ett själfullt eftersinnande
tycke samt utmynnar mycket ofta i en religiös
vändning, en trånfull utsikt mot en andevärld, vid
hvars ingång Kristusbarnet vinkar de försonades
själar. Med förkärlek besjunger han
människosjälens helgdagsstämningar, barndomstrons
uppehållande kraft i lifvets frestelser, barnaålderns frid
och oskuld, som han anser böra genomtränga all
mänsklig sträfvan.» Sådan var grundtonen i hans
diktning, redan när den för fyrtio år sedan tog
sitt första ungdomliga uttryck i studentkalendern
»Isblomman» och ett par år senare i de »nio
signaturernas» sånger och berättelser. När han efter
en tio-årig sångarhvila frampå sjuttiotalet ånyo
sökte upp lyran, voro strängarne oförändrade.
Endast greppet var säkrare. Och i de dikter han
— efter offentliggörandet 1876 af sin första
diktsamling — strött omkring sig, har han förblifvit
sin ungdoms sångmö trogen. 1880-talets realism
och 1890-talets ungromantik ha icke satt några
märken i hans alstring. Han är den han var.
Uttrycken vexla, men tonen är densamma, vare
sig han såsom andlig sångare söker sina ämnen
på vägen »Från Betlehem till Golgata», som
psal-mist besjunger »Kristna högtids- och helgdagar»,
som konstförfattare manar fram minnen af Upsala
möte eller väljer sina .motiv på de historiska
skuggornas Capri eller på den nordiskt leende
Vetterstranden. Hans innehålls omkväde så att säga är
ett och samma, liksom hans formgifning i
allmänhet präglats af samma enkla plastik, som stundom
höjt sig till klassisk värdighet, men visserligen
också någon gång sjunkit till andefattig banalitet.
Någon slående originalitet har han aldrig
ådagalagt, men han har dock lyckats framkalla toner,
som klingat starkt och vida, och inom stora
kretsar har hans diktning gällt som samtidens
yppersta i detta land.
Men ändå kan det sägas — äfven af dem,
som icke tillerkänna den någon dylik rang — att
hans skaldskap icke alltid uppskattats så, som det
förtjänat, därför att han genom sin kritiska
krigs-mannagerning ådragit sig så bittra vedersakare,
att omdömena om hans diktning icke kunnat bli
fullt opartiska. Det ligger i fejdens natur, att
revanchen icke alltid kan bli fullt rättvis. Och en
så gammal stridsman som Carl David af Wirsén
vet nog af personlig erfarenhet, hur lätt det går
att göra sig skyldig till ett orättvist hugg. Den
fejd, i hvilken han såsom den ena sidans genom
sin slagfärdighet och lärdom själfskrifne
öfver-befälhafvare sedan ett par årtionden tillbaka vaiit
invecklad, har för öfrigt förts på ett så vidsträckt
fält, att man haft bra litet utrymme kvar till
neutral mark. Det har icke varit endast estetiska
principer den gällt, utan hela världsåskådningar.
Ända sedan 1870- och 1880-talens litterära,
religiösa och sociala brytningstid ingick, har Wirsén
oafbrutet varit i elden. För sin ungdoms
litterära romantik, för evangelisk-luthersk kristendom
och för social och praktisk konservatism, för
traditionens rätt har ban svingat sitt svärd, som
stundom haft starkt tycke af en skolmästares karbas.
Men kraft i arm och mod i barm har han haft.
Den blide lyrikern har i sin kritiska militärrustning
ådagalagt storartade krigsmannaegenskaper. »En
krigare, som förenar tapperhet med religiositet, är
en skön syn», skrifver han själf i ett i dagarne
utkommet arbete* och erinrar om att Luther gifvit
anvisning på en god krigsmannabön, till hvilken
han (Luther) lagt följande maning: »Vill du här-
till foga trosbekännelsen och Fader vår, då kan det
vara nog. Befall sedan själ och kropp i Guds
händer, drag svärdet och slå till i Guds namn.»
Så går han äfven själf till väga, och det bekymrar
honom lika litet som en gammal karolin, om han
råkar stå ensam mot tio. På sin post stannar
han i alla fall, så länge han orkar föra svärdet.
Och ännu spåras, trots hans femtioåtta år,
ingen afmattning i hans krafter. Utom
sekretariatet i Svenska akademien, som han förvaltat ända
sedan 1883 — dittills hade han efter att 1870 ha
lämnat sin docentur i litteratur-historia vid
universitetet i Upsala verkat först som lektor vid
där-varande läroverk och sedan som bibliotekarie i
Göteborg — och ägnat rätt mycket arbete ej blott
som författare af de traditionella litterära
minnesteckningarna, utan äfven i anledning af akademiens
ordlistupplagor och dess stora ordbok, har han,
vid sidan af sin diktareverksamhet, skrifvit
regelbundna litteraturanmälningar i Post- och Inrikes
Tidningar sedan 1880 och därjämte i Vårt Land
sedan 1886. Det är i dessa litteraturanmälningar
han fört sin ofvannämda litterära, religiösa och
politiska fejd med »de unga.» Nu kommer hans
arbetskraft äfven att tagas i anspråk för ledningen
af Nobelinstitutet, en uppgift, som helt säkert
kommer att sysselsätta sin man.
Men hvarken trycket af den växlande
arbetsbördan eller det stridshumör, som den alltjämt
pågående litterära spjutkastningen håller vid makt,
kommer nog att rubba den personliga älskvärdhet,
hvarmed han lär ha afväpnat bittra motståndare,
en älskvärdhet, hvarom meningarna äro lika ense
som om hans oförskräckthet, hans konsekvens och
hans lärdom, hur delade de än kunna vara om
valören af hans skaldskap och framför allt om
betydelsen af hans litterära domaregerning, i
hvilken han mera låtit bestämma sig af etiskt-religiösa
än af konstnärliga principer.
* Ellen Keys lifsåskådning och verksamhet som författarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
