Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RINGEN.
EN HISTORIA FRÅN UPPSALA.
För HVAR 8 DAG.
Under det jag satt och läste i gamla papper från
tiden före århundradets midt, fann jag äfven
en hel del anteckningar från studentlifvet i Uppsala
på 30- och 40-talet. Ett par af dem äro nästan
som noveller i August Blanches stil, typiska och
karaktäriserande för studentlifvet på den tiden och
jag vill återberätta åtminstone en af dem, en liten
episod af nog så egendomligt slag.
Det var en vacker april-afton på 40-talet. Ett
lag studenter hade suttit på Åkersteins schweitzeri
och druckit kaffe och punsch, men brutit upp
tämligen tidigt och begifvit sig ut på en liten
promenad i staden. De drogo långsamt Agatan nedför
under prat om ditt och.datt.
De stannade i ett gathörn och diskussionen
var rätt liflig. Den gälde ett så lockande ämne
som vackra flickor, och åsikterna bröto sig mot
hvarann med en både humoristisk och allvarlig
nyansering. Voro vackra flickor i allmänhet dumma
eller inte? Brydde man sig egentligen om skönhet,
då man tog sin fru? Var inte skönhet i stället en
mycket osolid, fastän angenäm egenskap? Men å
andra sidan, hade kvinnan något värde annat än
såsom skönhet?
Samtalet afbröts af en dalkulla, som kom fram
till den lilla gruppen och höll fram en korg med
små arbeten, bland annat små ringar af tagel.
»Ska herrarna int’ köpa ringar af mej?» frågade
hon.
Men ingen var hågad för köpenskap, och
kullan fick idel nekande svar, somliga till och med
litet gäckande. Men hon lät inte afvisa sig, hon var
envis och höll i sig och ville nödvändigt truga
bort sina ringar. Hon var öfvertygad om att de
unga herrarna nog hade sina hemliga kärestor, som
de kunde ge ringarna åt. Och hade de inte det,
så kunde de köpa hvar sin ring i alla fall och ge
åt en vacker flicka bland deras bekanta, hon skulle
nog bli glad öfver gåfvan.
Envisheten hade framgång. Sällskapet salade
ihop sex skilling riksgälds och inköpte en ring af
svart tagel, som var bland de prydligaste af
kullans artiklar, och så fick man ändtligen fred.
Men nu gälde det också att bli af med ringen.
Förslagen jagade hvarandra och ett vad blef
slutresultatet. Den som lifligast demonstrerat de vackra
flickornas förtjänster slog vad med kamraterna om,
att han skulle ge bort klenoden åt första vackra
flicka som han kunde få tag uti ute på gatan
samma kväll. Vadet gälde en bättre sexa och gafs
och antogs under jubel.
Så styrde flocken iväg för att spåra upp en
vacker flicka. Man tog vägen uppför
Drottninggatan ända till Karolinabackens fot genom en
ganska liflig folkträngsel. Det hade varit en större
begrafning på eftermiddagen, det vackra vädret
hade lockat ut mycket folk, isynnerhet fruntimmer,
och största delen återvände nu från kyrkogården
neråt staden.
Alla granskades på det noggrannaste och
åtskilliga ögonbryn rynkades trotsigt vid det
sorg-fälliga ^beskådande, som de mötande studenterna
egnade hvarje ung flicka de mötte. Men sökandet
var fruktlöst. En hel mängd små pensionsflickor
med hängande fläta förklarades ej kunna tagas
med i räkningen, och visade sig något täckt ansikte
under något hattbrätte, kunde ringen i alla fall
inte öfverlämnas till dess ägarinna, ty alla hade
sällskap af bekanta, studenter, flickor eller äldre —
förargliga hinder, på hvilka den annars säkra
utmärkelsen för skönhet måste vägras henne.
Sökarna vände och gingo öfver Nybron och
Torget ned på Vaksalagatan, men där var istället
folktomt, och man var nära att uppge försöket.
Men just i detsamma steg en ung dam ut ur en
portgång bredvid, gick förbi det genast
uppmärksamma och beundrande sällskapet och riktade sina
steg mot torget. Han som slagit vad, utropade
dämpadt: »hon ska’ ha ringen!» och med honom i
spetsen följdes kamraterna åt efter den okända
sköna.
Det hastiga mötet hade låtit se ett intagande,
blekt ansikte, mörka, melankoliska ögon och ett
rikt svart hår. Den unga damen var lång och
smärt, klädd i en åtsittande grå vårkappa och en
enkel hatt. Vadhållaren försäkrade, att hon var det
stiligaste han sett i Uppsala på hela terminen och
kände äfventyrets munterhet lifva sig.
I hörnet af torget och Kungsängsgatan
stannade den unga flickan, köpte en bukett liljekonvaljer
af en liten pojke, som stod där och bjöd ut
blommor, och fortsatte sin vandring med samma snabba,
lätta gång som förut. Kungsängsgatan låg alldeles
öde, himlen stod pärlemorskimrande blek öfver de
låga taken och fönsterrutorna glimmade i
kvällsljuset. Med ringen i handen skyndade studenten
före sina vänner, som saktade stegen, och just som
den okända var framme vid sitt mål stod han vid
hennes sida och hälsade ödmjukt.
»Tillåt mig, min fröken, att öfverlämna åt
er en anspråkslös ring som tecken till beundran
för er!»
Den unga flickan hejdade sig förvånad, kanske
litet rädd. Hon såg på ringens ägare med en
allvarlig, litet förvirrad blick och svarade:
»Visst inte — det kan ni aldrig mena —
hvar-för säger ni så?»
En djup rodnad färgade de bleka kinderna, ja,
spred sig öfver panna och hals. Den var så stark
att ögonen tårades.
Men studenten, som nu såg hvilket ovanligt
fint och tilldragande utseende som slumpen fört i
hans väg, han ville inte låta afvisa sig.
»Ni skall förlåta mig min påflugenhet», sade
han, »jag känner er inte och har aldrig sett er
förr, kan ni då inte tro att min hyllning är
uppriktig. Ni gick förbi mig nyss och ert vackra
ansikte fängslade mig. Jag hade alldeles nyss köpt
en ring af en dalkulla som jag inte kunde bli kvitt,
förrän jag gjorde någon handel med henne. Jag
hade ingen att ge den åt, jag -beslöt att skänka
bort den åt den första vackra flicka jag mötte —
är det något ondt i det? Vill ni inte göra mig
den glädjen att ta emot den lilla gåfvan af en
obekant, som alltid skall minnas er med beundran?»
Han talade så allvarligt, som hade det hela
inte alls varit ett skämt och ett vad, och han
lyckades. Rodnande som förut, lät flickan beveka sig
efter ytterligare några enträgna böner och sträckte
fram sin hand. Utanpå handsken trädde studenten
så på ringen, hälsade sin artigaste hälsning och
återvände till kamraterna, som på afstånd tagit del
i öfvertalningen och nu i triumf förde
segervinnaren med sig till Schylla — källarmästaren
Mylan-ders berömda värdshus — där vadsexan af åts under
jubel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
