Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD GAMLE HOFJUNKAREN FORTALDE.
Skizz af —st—st—,
Jag minnes honom godt från min barndom,
gamle Bruno von Spangen. Han var ett
bräckligt kuriosum från flydda tider, den ende
bäraren af en titel som försvann med honom.
Han var Sveriges siste hofjunkare och hade
fått sin fullmakt utfärdad af högtsalig konung
Karl XIII. Barn var han alldeles särskildt
svag för den gamle ungkarlen, och under de
långa vinterkvällarna kunde han sitta och
berätta oss otaliga historier ur sin långa
lefnad. En af dem antecknar jag och låter
gå vidare, gifvande ordet åt farbror Bruno
själf:
»Aldrig glömmer jag ett tillfälle då jag
var lifpage hos Gustaf IV Adolf. Det var
en större bankett på hofvet, och vid dylika
tillfällen skulle ju alltid vi pager passa upp
på de kungliga. Dessa tillställningar voro
horribelt långtrådiga och ceremoniösa,
hvar-för så många af hofstaten, som rimligen
kunde det, drogo sig därifrån, förebärande
migräner.
Rätterna serverades på stora, öfvertäckta
siffverfat, och man bar dem alltid på en
hopviken servet för att inte bränna fingrarna på
det heta fatet. Men den dagen hade jag,
glömsk som vanligt, förgätit serveten. Det
sved därföre alldeles rysligt i handen, så att
jag omöjligt kunde maskera en grimace då
jag serverade hans majestät.
’Hvarfor grimacerar von Spangen’,
frågade hans majestät tvärt med sin torra
stämma i det han spände sina stora ögon
rakt i mig.
’Jag har glömt serveten, Eders Kongl.
Majestät’, svarade jag trovärdigt och bjöd
till att se lika glad ut.
Då stötte han ned gaffeln midt i fatet,
så att min stackars frökenhand blef grymt
klämd mellan bordet och den heta
silfver-plåten.
’Jag skall lära von Spangen att
negligera sina sysslor, sade han. Händer detta
en gång till, så envoyerar jag von Spangen
å chez soi ofördröjligen, och då får han amu-
För HVAR 8 DAG.
sera sig att vakta getter bland sina
småländi-ska herrknallar’.
Elfva dagar därefter gingo Hack
Rosen-stjerna och jag nere i Logården och lärde
hvarandra bons mots att berätta för Miss
Bohun vid nästa assemblé.
Bäst vi gingo där kommer jägmästare
von Greiff nedspringande och ryter åt oss:
’Håll er undan pojkvalpar och våga inte
att sticka in era förbannade små synamenter
på slottet. I dag är det inte fråga om
page-tjänst, inte’.
Så försvann han.
Nå Hack och jag vi sutto där en stund
och tittade på hvarandra och visste inte hvad
vi skulle taga oss till. Men när vi så tyckte
att det drog för långt om, blef nyfikenheten
så stark att vi dristade oss in på borggården.
Där blottade vi genast våra hufvuden
för grefve Adlercreutz, hvilken hastigt begaf
sig ned mot högvakten. Han gick rak som
ett ljus som vanligt med det lilla
örnhufvu-det starkt tillbakakastadt. Men han var blek
som ett afhugget hufvud och kommandostafven
skälfde i hans hand, då han höjde den till
hufvudet för att besvara vår hälsning. Han
hade dansat på Amaranten hela natten, och
nu, endast några minuter förut, hade han
ryckt kronan från tredje Gustafs son.
Jag hade hatat hans majestät alltsedan
den dagen med silfverfatet, men nu, när de
sade mig, att hans stjärna var bleknad och
hans kungasaga all, då smälte mitt barnsliga
hat. och jag sjönk ned på en trappafsats i
södra hvalfvet och grät, grät häjdlöst öfver
min stackars kung . . ..»
»Ja, slöt gamle Bruno von Spangen,
och stirrade in i den falnande brasan med
en blick som ingenting såg, »ja de äro borta
nu alla de där och det förflutna är dödt för
mig, eller också.... eller också är det jag
som är död».
Och kung Gustafs lifpage, den siste
hof-junkaren, förde handen till ögat och torkade
bort något som ej funnits där förut. . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
