Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA UTAN SLUT.
Af RICHARD HARD ING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
» I ag är alldeles säker på», sade Gordon
allvar-J samt, »att den historia, som Phillips skall
skrifva, är sann, men han kommer icke attskrifva den,
emedan folk skulle säga, att det vore omöjligt,
precis som ni alla ibland ha sett en solnedgång,
som ni visste att man skulle skratta åt om någon
försökte måla den. Vi känna alla till någon sådan
historia, någonting ur vårt eget lif eller någon
väns. Inte spökhistorier eller fantasier, utan om
sträfvanden, som gått om intet, om människor, som
blifvit belönade eller straffade i denna världen i
stället för i en kommande, och kärlekshistorier.»
Phillips betraktade den unge mannen och log.
»I synnerhet kärlekshistorier», sade han.
Gordon kastade till honom en blick, som om
han icke förstått.
»Berätta den Gordon!» sade mr Trevelyan.
»Ja», sade Gordon, nickande bifall, »jag tänkte
just på en särskild historia. Den är enligt min
åsikt så fullständig och så dramatisk som någon
af dem vi få läsa. Den handlar om en man, som
jag träffade i Afrika. Det är ingen lång berättelse»,
sade han med en blick rundt bordet, »men den
slutar illa.»
>Vi voro på återmarsch från Tchad-sjön till
Mobangi», började Gordon. »Vi hade rest öfver
en månads tid, dels öfver vatten och dels genom
skogarna, och vi väntade icke att träffa på några
andra hvita på åtskilliga månader. Midt i en
djungel funno vi en afton en man liggande vid
foten af ett träd. Han hade blifvit misshandlad
och slagen och öfvergifven såsom död. Det var
en lika stor öfverraskning för mig, kan ni förstå,
som det skulle vara för er om ett afrikanskt lejon
hoppade upp på er häst, när ni for genom Trafalgar
Square. Vi trodde ju att vi voro de enda hvita,
som lyckats komma så långt söder. Löjtnant
Royce började behandla honom och vi slogo här
läger för natten. Om en timme rörde mannen på
sig och öppnade ögonen, Han tittade upp på oss
och sade: »Gudskelof» — förmodligen därför att
vi voro hvita — och förlorade så medvetandet
igen. När han härnäst kom till sans, frågade han
med en hviskning, hur länge han hade kvar att
lefva.
»Han var inte den sortens karl, som man behöfde
ljuga för om en sådan sak, och Royce sade honom,
att han inte trodde, att han kunde lefva mera än
ett par timmar. Mannen rörde på hufvudet till
tecken att han förstod, hvarpå han förde handen
till sin hals och började draga i sin skjorta, men
af ansträngningen föll han i en ny svimning. Jag
knäppte upp hans krage så varsamt jag kunde och
fann hans fingrar knutna om en kedja af silfver,
vid hvilken hängde en medaljong af guld i form
af ett hjärta.»
Gordon lyfte långsamt blicken från bordskanten
till den amerikanska flickan, som satt midt emot.
Hon hade hittills åhört hans berättelse utan någon
vidare uppmärksamhet, men nu vid Gordons sista
ord betraktade hon honom med ögon fulla af förfärlig
harm, som, när hon mötte hans lugnt frågande
blick, gaf vika för fruktan och ett nästan
bönfallande uttryck.
»När mannen åter hämtade sig», fortsatte
Gordon i samma konventionella berättareton, »bad han
att jag skulle taga kedjan och medaljongen och
lämna dem till en flicka, som jag skulle finna
antingen i London eller i Newyork. Han gaf mig
(Forts, och slut från föreg. n:r).
adressen på hennes bankir. Därpå yttrade han:
’Tag den af mig innan ni begrafver mig, och säg
henne, att jag burit den alltsedan hon gaf mig
den. Det har varit min amulett. När medaljongen
slog emot mitt bröst var det som om hennes hjärta
hade tryckts mot mitt och besvarat mina egna
pulsslag’.
Gordon gjorde en paus och synade åter
tankfullt sina fingerspetsar.
»Karlen dog inte», sade han. »Royce gjorde
honom så pass kry, att vi om en vecka kunde taga
honom med oss på en bår. Men han var mycket
svag och kunde i timtals ligga i feberyra. Af
enstaka yttranden erforo vi, att han hade försökt
komma fram till Tchad-sjön, det vill säga att göra
hvad vi hade gjort, utan att han hade några
resurser. Han hade icke mer än ett par dussin
bärare och ett par soldater från Senegal. Han var
den ende hvite mannen i sällskapet, och hans folk
hade gjort myteri och lämnat honom i det tillstånd
vi funnit honom, hvarjämte de tagit med sig hans
proviant och vapen. Han hade företagit
expeditionen efter ett löfte af franska regeringen att få
bli guvernör för det territorium han lyckades
utforska, men han hade icke haft någon hjälp af
staten. Om han misslyckades fick han ingenting,
och om han lyckades gjorde han det på egen
bekostnad och genom egen företagsamhet. Han
tycktes icke bry sig om, att hans expedition slagit
fel. All tanke på detta hade försvunnit vid den
lyckliga känslan att få komma lefvande tillbaka
till denna kvinna, som han älskade. Han hade
legat tre dagar ensam innan vi påträffade honom,
och medan han under denna tid väntade på döden,
hade han endast tänkt på, att han aldrig skulle
återse henne.
»Han hade resignerat, hade gifvit upp allt hopp,
och vår ankomst föreföll honom som ett underverk.
Jag har läst om förälskade män, jag har sett dem
på scenen, jag har sett dem i lifvet, men jag har
aldrig sett en man så tacksam mot Gud, så lycklig
och så utom sig för en kvinnas skull som denne.
Han yrade om henne, när han låg i feber och han
talade oupphörligt om henne, när han var vid sans.
Han berättade om och om igen historien för mig,
när jag gick bredvid båren eller när vi sutto vid
elden nattetid.
»Hon måste ha varit en märkvärdig flicka.
Han hade träffat henne först året förut på en af
de italienska oceanångarna från Newyork till
Gibraltar. Hon reste med sin far, som för sin hälsa
var på väg till Tanger. Därifrån skulle de fara
upp till Rivieran, tillbringa våren i Paris och därpå
säsongen i London. Mannen ifråga reste från
Gibraltar till Zanzibar och begaf sig härifrån in i
Congo. De hade varit tillsammans ett par veckor,
och när de skulle skiljas vid Gibraltar hade flickan
blifvit förälskad i honom och hade lofvat gifta sig
med honom om han ville. Ty han var mycket
stolt — och det måste han vara, eftersom han icke
hade någonting att bjuda henne. Hon är af mycket
känd släkt. De ha alltid bott i Newyork och äro
mycket rika. Hennes lif hade varit så olika hans
som en flickas ur societeten en vagabonds.
Han hade varit ingeniör, tidningskorrespondent,
officer i kinesiska armén, byggt broar i Sydamerika
samt stått i spetsen för små revolutioner där och
äfven tjänstgjort i franska främlingslegionen. Han
hade intet hem eller ens nationalitet, ty han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
