Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA UTAN SLUT
lämnat Amerika vid 16 års ålder; han hade ingen
släkt, hade icke sparat några pangar och litade
nu uteslutande på att han genom denna expedition
in i Afrika skulle göra sig känd och skapa sig en
ställning. Han hade i själfva verket lefvat ett lif,
som han icke hade någon större orsak att vara
stolt öfver. Ingenting af hvad han uträttat var
något vidare värdt, utom hans broar, ty de stodo
ju ännu. Hvad han skrifvit hade drunknat i de
dagliga tidningarnas spalter. Soldater, vid hvilkas
sida han kämpat, hade i honom endast sett en
man, som mera frågade efter att slåss än hvad
striden gällde, och han hade varit lika färdig att
skrifva för den ena parten som att strida för den
andra. Han var nu 30 år; ni kan dock förstå, hur
en sådan man skulle göra intryck på en ung känslig
flicka, hvilken endast träffat sådana män, hvilkas
verksamhetskrets är inskränkt till domstolarne eller
börsen, eller de yngre, som köra sina spann och
föra klubblif. Hon hade gått genom lifvet som
många människor gå genom muséerna med märken
i katalogerna vid de bästa taflorna. Hon kände
icke till någonting om de obetydlige, som sökte
göra sig kända, som arbetade och hoppades att
göra sig ett namn. Denne man grep plötsligt in
i hennes lif med sina berättelser om upplefda
äfven-,tyr, om främmande människor och främmande
platser, om saker som man gör endast därför att det
roar en, och icke för ersättning eller ryktbarhet. Och
först förmodar jag att han väckte hennes förvåning,
därpå hennes förtjusning, och så vann han hennes
hjärta. Jag kan tänka mig dem promenerande på
däck tillsammans om dagen eller sittande vid
hvarandras sida när kvällen föll på.
»Det vågsamma i hans närvarande företag,
det trollskimmer som kastas öfver dem, hvilka
be-gifvit sig till detta märkvärdiga land, från hvilket
några stycken återvända, hans äfventyrliga förflutna
— intet under att flickan gjorde alltför mycket af
honom! Jag tror inte att han visste hvad som var
på färde. Jag tror i själfva verket, att han
kämpade emot desto mera, ju mera intresse hon började
visa för honom. Han var nog den sortens karl,
som kvinnor bry sig om, men det hade icke varit
kvinnor sådana som denna. Hon kom till honom
som ett tecken från himlen. Han sade henne, när
de skildes åt, att om han hade framgång — om han
lyckades intränga i detta okända land, om han
blefve belönad som man lofvat honom — då skulle
han våga komma till henne. Och hon kallade
honom sin vandrande riddare och gaf honom sitt
halsband och medaljong att bära och sade honom,
att det betydde ingenting för henne vare sig han
lyckades eller icke och att hon var hans till lif
och själ, så länge hennes hjärta slog.
»Jag tror», sade Gordon, och tystnade plötsligt,
»att detta var hennes ord, så som han upprepade
dem för mig.»
Han lyfte tankfullt blicken mot flickan midt
emot. Den unga kvinnans vackra, fina ansikte
var blekt och läpparne fast slutna och hon sände
sin värdinna en hastig, vädjande blick, som om
hon ville be att få gå sin väg. Men mrs Trevelyan
och hennes gäster betraktade Gordon eller lekte
med sakerna framför dem.
»Tänk er denne man», fortsatte Gordon,
»drif-vande på oss alla att skynda på, när vi voro i
hjärtat af Afrika, med sex månaders resa framför
oss, innan vi kunde nå civilisationens råmärken.
När han låg på sin bår brukade han vända och
vrida sig, samt okväda såväl bärarne som mig
emedan det gick för långsamt. När vi stannade
för natthvilan, brukade han knota och jämra sig
öfver dröjsmålet. Om morgonen var han först
vaken — om han sofvit alls — för att drifva på
oss. När han till slut själf orkade gå, ådrog han
sig feber igen och det var endast Royce’s varning
för att han skulle döda sig, om han fortsatte på
det viset, som kunde förmå honom att låta bära
sig och tvinga honom att ha tålamod. Och hela
tiden höll den stackarn på med att upprepa hur
ovärdig han var henne, hur uselt han användt sina
år och huru litet han förtjänade den lycka som
vederfarits honom. Jag förmodar att alla karlar
prata så när de äro förälskade — och det är ju
på sin plats! Men det ledsamma med denne man
var att det i detta fall var så fullkomligt sannt.
Han var ej värd henne annat än för sin kärleks
skull.
»Nå, vi kommo till slut fram till Alexandria
och sågo än en gång hvita ansikten och hörde
kvinnoröster, spänningen och fruktan för fiasko
voro öfver och vi kunde åter andas. Vi måste
emellertid vänta en vecka på ångaren till London
och under denna tid sannerligen förbittrade denne
man mitt lif. Han kunde inte förmås att deltaga
i mottagningarne eller fästerna för oss, utan ville
endast tillbaka till henne. Hela dagarne tillbragte
han på kajen vid ångaren, och räknade timmarne
tills den skulle afgå. Och till och med om
natten brukade han gå upp ur sängen — den första
han legat i på sex månader — och komma in till
mig för att få sitta och prata tills dagen grytt.
Sedan han gifvit upp alla tankar på henne, och
trott att han skulle dö utan att återse henne, var
hon honom ännu kärare, kan jag förstå, och desto
mera fruktade han att förlora henne.
»Han blef mycket lugn så snart vi kommo i
väg, och vi kände knappast igen honom. Han
kunde sitta i sin stol timtals under tystnad,
blickande utåt hafvet och småleende för sig själf,
och han var ännu så svag, att ibland tårarne brukade
komma i ögonen på honom och rinna nedför
kinderna. ’Så här sutto vi’, sade han till mig en
afton, ’med den purpurfärgade himlen och södra
korset öfver oss. Och jag kan höra hennes röst
och föreställa mig att hon ännu sitter här, som
hon gjorde sista aftonen när jag höll hennes
händer i mina’.»
Efter ett ögonblicks paus fortsatte Gordon:
»Jag vet inte, om det var spänningen under färden
till lands som uppehållit honom eller ej, men under
sjöresan blef han mycket svagare och sof mera,
tills slutligen Royce blef allvarsamt orolig för honom.
Men han visste ingenting själf därom. Han hade
blifvit så säker på sitt tillfrisknande att han icke
förstod hvad denna svaghet betydde. Han föll i
långa dvalor, sofvande eller medvetslös, och
vaknade endast för att få någon mat, hvarpå han föll
i sömn igen. Under en af dessa dvalor dog han
— två dagar, innan vi nått land. Han hade
hvar-ken hem eller familj och vi begrofvo honom i
hafvet. Han lämnade ingenting efter sig, ty själfva
kläderna som han bar hade vi gifvit honom —
ingenting utom medaljongen och kedjan som han
bedt mig taga af hans hals när han dog.»
Gordons röst hade blifvit kall och hård. Han
tystnade, körde ned fingrarne i fickan och drog
upp en liten läderpåse. Alla betraktade honom
under tystnad, när han öppnade den och tog fram
en silfverkedja, vid hvilken hängde en
guldmedaljong.
»Här är den», sade han sakta. Han lutade sig
öfver bordet, med ögonen fästade på den amerikan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
