Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ TAFLOR.
Af S. Barinkay. Öfvers. för HVAR 8 DAG.
En vindskupa, genom hvilkens enda fönster
vintersolens matta strålar tränga in. Kring det
tomma träbordet sitta fem barn i ålder efter
hvarandra — det äldsta endast nio år. På golfvet krypa
två barbenta små och leka med gamla skor och
läderbitar. De äro tvillingar. I en utsliten
korgvagn, som står i hörnet, slumrar ett årsgammalt
barn. Framför spisen står en mager, blek och
utarbetad kvinna med ett lindebarn på armen.
Hon ställer en stor skål med rykande soppa på
bordet, räcker barnen hvar sin tennsked och kallar,
på mannen i halfbög, knotande ton.
Bender slår med raska slag några pligg i sulan,
kastar så bort hammaren och stiger upp från sin
skomakarestol.
De båda makarna äta utan att säga ett ord.
Under det mannen doppar skeden tvä gånger i
skålen, nöjer hustrun sig med en. Men hon låter
barnen taga före henne och de svälja glupskt sin
soppa.
Till tre fjärdedelar är den förtärd, då modern
tager skålen till sig. »För tvillingarne och den
lilla säger hon kort.»
Med en suck lägger mannen bort skeden. »Är
det allt i dag?» frågar han missnöjd.
»Allt! Jag har ingenting mer hemma och inga
pängar. Har du, så skall jag hämta ett glas öl
at dig!»
Med en skakning på hufvudet stiger han upp
och återvänder till sitt arbete.
Dröjande och med blickar som hungrigt glida
öfver bordet samt stanna vid moderns resignerade
ansikte lämna äfven barnen bordet. Ett par rusa
mot dörren.
»Stanna här!» ropar modern häftigt. »Ingen
går ut! De komma snart och de skola minsann
få se, att vi inte göra det af öfvermod!»
Knotande lyda de, fadern befaller dem vara
tysta och de krypa ihop i spiselvrån under
hviskningar och fnissningar.
Under tiden tvättar modern med
förklädssnibben lindebarnets ansikte och tar på den lille en
ren mössa. Med en sidoblick på hennes
förehaf-vande mumlar mannen: »Det där kunde du låta
bli! De tro annars . . .»
»Barnet skall vara’snyggt!» afbryter hon honom
vresigt. »Se hällre efter hvad klockan är!»
Han böjer sig framåt och ser genom den mörka
halft tillfrusna rutan på tornuret.
»Om en kvart kunna de vara här!» Nu börjar
kvinnan med spända öron lyssna åt dörren.
Om en stund hör man steg komma uppför
trappan. Hustrun öppnar. Ett äkta par i sina
bästa år stiger in, han i pels och cylinder, hon i
frasande siden.
En tjock lukt af läder, mat och tvätt slår emot
dem. Damens fot stannar på tröskeln. »Du ville
själf gå, kom nu bara!» säger mannen och skjuter
henne framför sig.
Med en känsla af obehag och förstämning se
de allas blickar riktade mot sig, framför allt den
bleka kvinnans stora, ängsliga ögon, hvilken står
med lindebarnet på armen framför dem.
»Ah, det är väl den lilla!» säger damen, när hon
märker byltet, och går närmare.
Utan ett ord räcker den stackars hustrun fram
kudden mot damen, och denna betraktar med
lysande, giriga ögon ansiktet som hvilar på den.
»O se, så söt, så vacker hon är, Oscar!»
hviskar hon förtjust.
»Vi skulle gärna vilja se det helt och hållet!»
menar han.
Hustrun rullar tigande upp den tunna,
uttvät-tade lindan, och midt i detta kaos af nöd, elände
och smuts ligger det lilla rosenröda, runda, friska
barnet där som ett vårblomster, en förtjusande,
dyrbar och ren skatt af skönhet. Det sträcker
makligt på de små tjocka benen, det lilla med
svarta lockar betäckta hufvudet vänder sig
behändigt hit och dit och ögonen titta gladt fram — stora,
vackra, mörkblå ögon.
Den förnäma damen är hänryckt vid denna
anblick.
Nu kommer äfven fadern fram. »Hon är
fullkomligt normal och alldeles frisk!» säger han.
»Och det är inte något barn af dåliga föräldrar!
Vi äro hederliga, arbetsamma och ärliga i allt, men
så genomfattiga! Alla barnen och olycka och
sjukdom — — »
»Jag tror er», säger damen mildt. »Barnet
skall få det mycket bra hos oss. Jag skall hålla
det så kärt som vore det mitt eget!»
Moderns ångestfyllda blick blir så småningom
hatfull. Och hon vänder sig bort, när den
främmande varsamt tar den lilla i sina armar.
»Ja, men som vi aftalat», vänder herrn sig till
Bender, »ni måste afstå hvarje anspråk! Det måste
helt och hållet bli vårt eget. Därtill knyter jag
det bestämda vilkoret, att vi inte bli föremål för
någon påflugenhet när barnet blir stort! Den
summa, ni får, är ett för allt. Förstår ni?»
»Ja!» svarar Bender. »Inte sant?» vänder han
sig till sin hustru.
Denna ger blott en half nick till svar. Med
gapande munnar stå barnen omkring.
»Jag vill gärna taga det med mig genast! Jag
kan inte låta det vara här, Oscar! Jag vill ha henne
med», hviskar damen upprörd och trycker den lilla
varelsen till sitt bröst.
»Ja, om ni — om ni inte har något emot det?»
frågar han de båda makarne.
Mannen skakar på hufvudet. »Vi äro så
nödvändigt i behof af pängarne», mumlar han och
sväljer någonting.
»Då göra vi genast upp det skriftligt! Eva,
om du vill åka hem med — med barnet, så
kommer jag strax efter!»
Ett af barnen skickas att hämta ett täcke nere i
vagnen. I detta sveper hon med darrande händer
in den lilla, under det att modern ser på med
apatisk blick och slappt hängande armar.
I en öfversvallning af ädelmod eller medlidande
eller kvinlig förståelse räcker hon barnet mot
modern. »Kanske ni vill kyssa det till afsked!»
säger hon sakta.
»Vi fattiga ha inte ondt af några känslor!
Behåll det bara!» svarar denna i bitter ton och
vänder sig om.
Upprörd öfver kvinnans köld och hjärtlöshet
— för sådan tager hon hennes beteende -— trycker
hon barnet, nu sitt barn, till sitt bröst, slår
kappan om det och går sin väg.
Öfver den fattiga söndertrampade tröskeln
släpar sidentäcket, i hvilket armodets barn föres in i
rikemans sfär. Den smärtfyllda blicken från en
förkrossad moder, härdad och nästan förfrusen af
ödet, stirrar efter dem . . .
$ *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
