Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sexton år ha förflutit. En elegant skobutik
vid en af storstadens mest trafikerade gator håller
på att stängas, tidigare än vanligt. Affärens
inne-hafvare har brådtom hem; det stundar en stor
familjehögtid.
På några minuter är han i sitt hem, i sitt eget
snygga och komfortabla hem. Han hustru, vuxna
söner och döttrar vänta honom.
Det är familjen Bender.
Jublande rusa flickorna emot honom. I sina
hvita klädningar fladdra de som fjärilar kring fadern.
I morgon är det hans silfverbröllopsdag.
Tjugofem år sedan var det han tog henne till sin brud,
förlitande på sina händers arbete. Nöd och elände
ha de båda kämpat igenom, tills de voro utslitna
och förtviflade, men sedan flere år har det gått
dem väl och lyckan ler emot dem. Ja, visserligen
ha de köpt den på ett märkvärdigt sätt, med ett
offer som tungt trycker hans hjärta. Och han får
icke visa det!
Han stiger in, och en flod af ljus strömmar
emot honom. Han är nu typen för en hederlig
och arbetsam affärsman. Hans hustru hälsar på
honom, en enkel sympatisk kvinna, öfver hvars
drag hvilar ett omisskännligt drag af svårmod.
Det regnar välgångsönskningar, verser och
kärleksbetvgelser från barnen, hvilka stråla af hälsa
och glädje.
Föräldrarnes hjärtan klappa af lycksalighet.
Det är icke litet, att kunna blicka tillbaka på en
så lång tidrymd, tillryggalagd sida vid sida i nöd
och lust, och på jubelaftonen se sig omgifven af
friska, glada och välartade barn! Bender är
strålande, men ur hustruns ögon vill svårmodet icke
fullt vika.
»Det fattas ett, Petter», säger hon plötsligt
tyst till sin man. »Vårt minsta, vårt sista, var
Betty, som vi så hjärtlöst och syndigt gåfvo bort
för att göra vår egen lott lättare. Vårt kött och
blod för pängar . . .»
»Var lugn, mor», ber han henne. »Var icke
så bitter! Utan pängarne hade vi förblifvit i vårt
elände och våra barn skulle i följd af nöd och
hunger ha blifvit allt annat än goda människor,
kanske till och med brottslingar! Och Betty också!
Du har hunnit glömma vår förfärliga ställning, vår
gräsliga fattigdom och min svaga hälsa. Vi skulle
alla ha gått under, på ett eller annat sätt. Men i
stället fick Betty ett godt hem och har uppfostrats
till en ärbar flicka, som är så lycklig vi människor
kunna vara! Och se på dina andra barn! Vi ha
åtta kvar! Skulle de haft detta utseende och skulle
de ha varit så glada på denna afton, om vi handlat
annorlunda? Och vi själfva? Vi äro nu folk som
tål att se på!»
»Ja, du har rätt i allt, Petter! Men det var
ändå synd, himlen skall straffa oss för det. Och
jag kan inte glömma henne, den lilla! Dag och
natt tänker jag på henne. Moderskärlek får hon
ju inte, om hon också blifvit klädd i siden och
sammet. Och till sin själ kan hon också bli
för-därfvad, Petter! Kanske bon redan är död. Ack,
jag kan inte våra riktigt glad, käre man!»
»Men i kväll på var högtidsafton får du lägga
band på dig!» svarade han, ehuru i något nedslagen
ton. »Jag skall redan i morgon börja forska efter,
hvart vår flicka tagit vägen. Då blir det lugnare
— fast jag lofvade ju att jag icke skulle . . .»
Då ringer det. En af flickorna går för att
öppna och återvänder med en smärt halfvuxen
flicka, som personligen vill framlämna ett bref till
herr Bender.
Modern har rest sig upp och ser den ankomna
stå på tröskeln. Hennes hjärta stannar, för att
sedan slå desto häftigare. Detta ansikte! Hvad det
liknar tvillingarne! Samma drag, samma ögon,
samma mörka hår, som krusar sig kring pannan.
Äfven barnen stå med förvånade blickar och
börja hviska till hvarandra.
Det går rundt för fru Benders ögon. Den
främmande flickan betraktar henne så sällsamt,
ömt och oroligt. Tankarne flyga genom hjärnan,
det svindlar för henne och halft medvetslös glider
hon ned på en stol.
Då störtar den främmande fram emot henne
med ropet »Mamma, o mamma, o min mor!»
Sönerna och döttrarne stå som förlamade.
Fadern är nära att tappa den öppnade skrifvelsen —
det är det kontrakt som han för femton år sedan
undertecknade när han öfverlät sitt barn åt det
barnlösa paret — han rifver uti det och skyndar
fram.
»Är du mitt barn? Är du Betty?» stammar
modern.
»Ja, lilla mor, det är jag! Och jag vet allt.
Min fostermor, som alltsedan sin mans död varit
nedslagen och sjuklig, berättade hela sanningen
för ett par veckor sedan. Hon talade om mitt
rätta namn och visade mig på mina föräldrar, och
jag såg hur ledsen du var! Ack, hvad mitt hjärta
suckade efter dig, hur jag längtade att få trösta
och smeka dig. Jag är ju ditt barn! Men min
fostermor, som visste att hon ej skulle lefva länge,
ville dock behålla mig hos sig den korta tiden.
Först efter hennes död skulle jag komma till dig,
till er. Och jag höll henne också kär, den snälla,
goda! I dag har hennes begrafning ägt rum. Nu
kommer jag till dig, min mor — får jag stanna —
vill du ha mig tillbaka — och du far, min far?»
Hon faller gråtande till moderns bröst. Fadern
böjer sig skakande af rörelse ned öfver dem.
»Förlåter du oss, barn? Men vi hade det så
fattigt och eländigt — du skulle kanske ej ha lefvat
idag, om vi behållit dig. Betty, är du ond på oss?»
»O, säg icke så, far! Jag har ju varit lycklig,
och nu när himlen tog mina föräldrar, gaf han mig
nya, gaf mig åter de rätta! Och jag är åter
lycklig, om I hafven mig kär, och jag vill bli en god
och duktig dotter!»
Och så går Betty ur den ena famnen efter den
andra, sedan hon först länge, länge hvilat vid
faderns bröst. De äldsta syskonen komma ännu
väl ihåg den lilla flickan med lockarne, som på en
gång försvann och hvilken de, som föräldrarne då
sade, hade att tacka för att de åter kunde äta sig
mätta.
»Och låt mig nu ge er en annan present!»
säger Betty strålande af lycka, i det hon tager upp
ett papper.
»Den förmögenhet som min fostermor lämnat
mig i arf, den vill jag dela med er alla. Du får
räkna ut det, far!»
Men hon faller åter till moderns bröst, till
hvilket den gamla kvinnan trycker henne under
snyftningar af glädje och vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
