Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE VAN BIBBERS LIF.
vade högre. Han ville ha den ytterligare
tillfredsställelsen, att njuta af de delikata rätter som han
beställt, att sitta som jämnlike till de personer, för
hvilka han hållit platsen, att drifva upp sitt »alias»
till den punkt då det skulle bli högst intressant.
Det var ju också påkostande att nödgas stiga
upp med en underdånig bugning och glida sin väg,
utan att de verkliga gästerna skulle observera
honom, när de anlände, och att öfvergifva bordet
just när fästligheten skulle börja. Det kunde
förvisso inte vara vidare behagligt, att sitta en timmes
tid vid ett stort tomt bord samt beställa rätter för
epikuréer och därefter, just som vaktmästarne
kommo med ostronen och den andra härligheten,
vara tvungen stiga upp och gå ut och äta sin
table d’hote på ett anspråkslösare ställe på nästa
gata.
Det var härpå Walters tänkte, när nu van
Bibber för väl hundrade gången tillsade honom
att gå och reservera ett bord för tre hos
Delmo-nico. Walters omgjordade sin värdigå gestalt med
en redingote och borstade sitt hår.
Så gick han bort till Delmonicos och tog ett
bord via fönstret och sade att de andre herrarne
skulle komma senare. Därpå tittade han på
klockan och beställde middagen. Just en sådan middag
skulle han ha beställt, om han beställt den för sig
själf på någon annans bekostnad. Han föreslog
först »Little Neck»-ostron, med Chablis, klar soppa
med grönsaker, kaviar på rosta dt bröd, före
hummern med Johannisberger, därpå en entree af
kalf-hjärna med ris, ingen stek utan fågel, kall sparris
med fransk »garnering», Camembert och turkiskt
kaffe. Efter som inga damer skulle vara med,
strök han desserten och satte upp tre viner efter
det hvita. Det var enligt hans åsikt en
synnerligen väl vald middag, och ju längre han satt och
tänkte på den, desto mera önskade han att själf
pröfva hur utmärkt den var. Och alla människor
omkring honom voro så glada och lyckliga och
njöto så raffineradt af hvad de beställt, att han
kände på sig att han ville betala ganska mycket,
om han vore en af dem blott för en kort timma.
Just då räckte vaktmästaren honom ett bref,
som ett bud aflämnat. Det innehöll följande:
»Middagen uppskjuten. Tvungen bortresa, sänd
kläder o. s. v. efter mig till Youngs hotel, Boston.
Van Bibber. »
Walters reste sig ofrivilligt och satte sig därpå
att tänka öfver situationen. Han vore tvungen
att kontramandera middagen, som han beställt för
öfver en half timme sedan, och han skulle nödgas
förklara hvem han var för de andra uppassarne,
hvilka alltid i honom sett en sådan hög herre.
Det var mycket hårdt.
Och då blef Walters frestad. Han var en
mycket god betjent och han visste sin plats så
väl som endast en engelsk sådan kan, men i kväll
blef frestelsen honom för stark — och han föll.
Han besvarade vaktmästarens ängsligt frågande
blick med ett allvarligt leende.
»De andra herrarne komma icke i afton», sade
han med en blick på brefvet. »Men jag äter här
som jag ämnade. Ni kan servera för en!»
Detta var kanhända den stoltaste afton i
Walters’ historia. Han hade alltid kännt, att han icke
blifvit född i sin rätta ställning, och denna afton
blef han fullt säker därpå. Han var i början litet
nervös af fruktan att någon af van Bibbers
vänner skulle komma in och känna igen honom. Men
allt eftersom middagen skred framåt och vinet
strömmade genom hans ådror och kvinnorna
omkring honom logo och kråmade sig som vackra
fåglar, kände han sig tillfredsställd, högligen
tillfredsställd. Han slöt ögonen till hälften och
inbillade sig, att han gaf middag för alla de
närvarande, och han kände att om han efteråt skulle få
betala för detta ögonblick, så var det värdt att
betala.
Därpå gaf han vaktmästaren ett par dollars
ur sin egen ficka och skref van Bibbers namn på
notan och skred värdigt in i kaféet, där han vid
en likör och en dyr svart cigarr satte sig vid
fönstret, och han kände att han alltid skulle ha suttit
där om ödet varit rättvist. Röken stod i ljusa moln
omkring honom och ljusen strålade och blänkte
på de gentila unga männens stora skjortbröst samt
på distingerade äldre herrar vid de omgifvande
borden.
Midt i sina drömmar får han då höra sin
husbondes milda släpande röst, hvilken denna gång
och på detta ställe lät som en domares hotfulla
stämma. Van Bibber drog fram en stol och sjönk
ner i den. Han vände ena sidan åt Walters så
att han ej såg denne. Han hade några personer
i sällskap, för hvilka han förklarade att han
kommit för sent till tåget och därpå till Delmonico för
att få veta, att en af middagssällskapet ätit middag
utan honom och han undrade, hvem det kunde
vara. Samtidigt vände han sig en smula och fick
då se Walters med likören och cigarren, darrande
bakom en stor London »Graphic».
»Walters!» sade van Bibber, »hvad gör ni här?»
Walters insåg sitt brott och reste sig stolt.
Han började med ett svagt »Förlåt, sir —»
»Gå hem, och vänta på mig där», afbröt
honom van Bibber.
Walters lämnade den halfrökta cigarren och
likören på bordet. Hans enda stora afton var förbi
och han gick sin väg, skyggande för sin unge
husbondes sidoblick och dennes vänners leenden.
När van Bibber kom hem, fann han på sitt
bord en biljett från Walters, som sade att han
naturligtvis ej längre kunde vänta att stanna i hans
tjänst och att han lämnade kvar de 28 dollars som
middagen kostat.
»Om han bara gått sin väg med alla mina
västar och kråsnålar, skulle jag tyckt bättre om
det», sade van Bibber, »än att han skulle
betala mig för en fördömd middag. En betjent som
Walters är värd 28-dollars-middagar — två gånger
om dagen!»
Han fick sitt mål.
Van Bibber gjorde en dag ett undantag från
en af sina lefnadsregler och kom ner till City.
Denna ovanliga resa in i handelns och finansens
värld var föranledd af en kallelse från hans jurist,
som önskade hans namnteckning på några papper.
Det var fem år, sedan van Bibber varit »nere i
stan» vidare än som genomresande på den upphöjda
järnvägen. Och när han gick genom City Hall
Square, tittade han sig omkring på de nya
byggnaderna i luften och på det jäktande gatulifvet med
lika mycket intresse som en nyanländ emigrant.
Han formligen njöt af det ovanliga i
situationen, och sedan han uträttat sitt ärende hos juristen
försökte han flanera på nedre Broadway som han
brukade på Fifth Avenue. Men folk stötte emot
honom, och vagnar och fordon försökte köra öfver
honom när han gick öfver gatan, och till slut
beslöt han att taga sig tillbaka till sitt klubbfönster
och dess lugn så fort som möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
