Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han höll just på att leta sig fram till en
station för den upphöjda järnvägen, då en smutsig
och rödögd individ ställde sig i hans väg och bad
om några cents för att köpa mat. »Jag har
kommit hit ända från Chicago», sade mannen, »och
jag har icke smakat en bit på tjugofyra timmar».
Van Bibber flyttade sig, som om individen
haft en smittosam sjukdom i sina trasor, och gaf
honom en kvartsdollar utan att vänta på mannens
välsignelser.
»Stackars krake!» sade van Bibber för sig själf.
»Att tänka sig att gå utan middag hela dagen!»
Han kunde icke tänka sig något sådant, ehuru han
försökte, och orimligheten däri gjorde ett sådant
intryck på honom, att han i vänlig sinnesstämning
beslöt att gå tillbaka och få fatt i karlen och ge
honom mera pängar. Van Bibbers föreställning
om en middag var ganska hög. Han kände inte
till ställen, där en kvarts dollar räckte till ett
»grof-mål» med »stek, tre slags grönsaker och paj».
Han ansåg icke ens en kvarts dollar vara nog
drickspängar åt vaktmästaren, som serverade
middagen.
Först fick han inte ögon på karlen och sedan
såg ej karlen honom. Van Bibber såg honom
tilltala tre herrar, af hvilka två gåfvo honom pängar,
och därpå närmade han sig van Bibber och
upprepade sin sorgliga historia med monoton röst.
Han kände tydligen inte igen van Bibber, och
klubbmannen gaf honom en half dollar samt gick sin
väg, öfverfygad om att karlen nu måste ha fått
nog för att kunna skaffa sig åtminstone en lunch.
Van Bibber hade emtllertid hunnit gå
kvarteret rundt, innan han observerade att han gått
miste och nu stod just där han börjat sin gång.
I samma ögonblick hörde han igen det förfallna
subjektets bekanta röst.
När van Bibber såg på bettlaren, syntes denne
något osäker. Han hade ej klart för sig, huruvida
han anfallit denne särskilde herre förut, men van
Bibber fick en god idé och lurade karlen genom
att åter köra handen i fickan.
»Inte ätit en bit på tjugofyra timmar! Bevare
mig!» ömkade klubbmannen. »Har ni inga pängar
heller?»
»Inte en cent», jämrade sig individen. »Jag
håller på att svimma af brist på mat. Hjälp mig,
jag afskyr att tigga! Det är inte pängar jag vill
ha, bara mat. Jag svälter ihjäl, herrn!»
»Well», sade van Bibber plötsligt, »om det
bara är någonting att äta som ni vill ha, så kom
in här med mig sa skall jag ge er frukost.» Men
mannen dröjde och började gnälla och beklaga
sig, att de inte släppte in sådana personer som
honom på ett så fint ställe.
»Jo, vars!» sade van Bibber och tittade på
matsedeln som hängde vid ingången. »Det tycks
vara ett ytterst billigt ställe. Biffstek 15 cents
t. ex. Gå in» tillade han, och det var någonting
i tonen som dref karlen att ehuru motvilligt
förflytta sig in restauranten.
Det var ett mycket märkvärdigt ställe, tyckte
van Bibber, och människorna stirrade skarpt på
honom, hans handskar och hans blomma i
knapphålet och på »kolingen», som var i hans sällskap.
»Tänker ni äta två frukostar, kanske?» frågade
en af de allt annat än trefliga kyparne denne.
Karlen såg osäker ut, och van Bibber, som stod
bakom hans stol, log ett triumferande leende.
»Ni tar miste», sade han till kyparen. »Den
här herrn är utsvulten. Han har inte smakat en
bit på tjugofyra timmar. Gif honom hvad som hälst
som han rekvirerar!»
Individen mumlade något och beställde därpå
ett glas mjölk, men van Bibber protesterade och
sade till om två biffstekar, franska bröd, två
omeletter, kaffe och skinka.
»Herre Je, hvem tar ni mig för?» skrek karlen
i förtviflan.
»En hungrig», svarar van Bibber mildt. »Eller
också en bedragare. Och om ni skulle vara det
senare, förstår ni, så måste jag öfverlämna er till
polisen».
Van Bibber lutade sig vårdslöst mot väggen
och höll ett öga på poliskonstapeln på andra sidan
gatan. Den utsvultne mannen arbetade, svor och
pustade vid sin frukost. Hvarje gång han sökte
göra en paus, pekade van Bibber med käppen på
en rätt som ej var uppäten och efter en dof
protest åt mannen upp det, som om det varit gift.
Gästerna omkring skrattade belåtet och
restaurant-ägaren bakom disken log grymt.
»Så där, fördöme mig!» sade den ätande till
slut. »Nu har jag ätit allt hvad jag kan få i mig
på ett år. Nu tycker ni att ni gjorde det bra, eh?
Jag förmodar ni har råd att betala kalaset också.
Men låt mig bara inte träffa er ute, se’n det är
mörkt!»
Därmed ville han gå sin väg, knytande näfven.
»Vänta en minut», sade van Bibber. »Ni har
inte betalat er frukost».
»Hvad har jag inte?» skrek individen. »Betalt!
Hvarför skulle jag betala? Det var ni som bjöd
mig in att äta. Jag ville inte ha någon frukost.
Ni får betala nöjet själf, annars blir ni utkastad.
Försök inte att vara för smart!»
»Jag gaf er 75 cents», sade van Bibber
långsamt, »för att ni skulle kunna skaffa er frukost.
Den här notan går på 85 cents, och det är mycket
billigt», tillade han med en bugning för den fete
restauratoren. »Åtskilliga andra herrar gåfvo er
också pängar till frukost på eder förklaring att ni
vore utsvulten. Ni har pängarne på er, och
betala hvad ni är skyldig nu genast, annars kallar
jag på konstapeln därute och säger honom hvart
ni rättvisligen hör hän!»
»Nej sa, för—»
Van Bibber vände sig till kyparen. »Var god
vinka på poliskonstapeln», sade han. Kyparen
skyndade till dörren och individen sprang också,
men kyparen högg honom i kragen och höll honom.
»Låt mig gå», skrek han. »Låt mig gå, jag
ska’ betala!»
Alla närvarande kommo fram nu och bildade
en cirkel kring gruppen för att få se bettlaren
räkna upp 85 cents. ’Sedan hade han 10 cents
kvar.
»Ni glömde kyparen som serverat er», sade
van Bibber och pekade med käppen på
10-cents-stycket.
»Nej, försök —!»
»Jo, var så god», sade van Bibber, »bara var
gentil nu, annars —»
Karlen släppte myntet i kyparens hand, och
van Bibber banade sig leende och nonchalant väg
genom den beundrande hopen ut på gatan.
»Jag misstänker», sade van Bibber, när han
berättade sitt äfventyr på klubben, »att han
försökte få igen drickespängarne af kyparen, ty jag
såg honom komma ut helt plötsligt utan att
vidröra gatan, förrän han stod på hufvudet i
rännstenen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
