Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Cipriano Castro, Venezuelas president, besöker f. n.
Europa, uuder officiell förevändning att i Paris eller
Berlin undergå en operation, men realiter för att söka
komma på god fot med Frankrike och än mer med
Holland — hvilket emellertid efter krigsryktena att
döma har fullkomligt misslyckats — samt äfven öfriga
europeiska makter, som den märklige lille mannen haft
råd att hittills vara ovän med, och reda upp sina
många besvärliga mellanhafvanden med enskilda
europeiska affärsmän. Hvad framgång hans nya
Europapolitik skall ha får framtiden utvisa — f. n. synes han
ha lyckats blott med Tyskland.
Den energiske presidenten, om hvilken så mågna
ej just så fördelaktiga historier gärna berättas, synes
ej frukta för sin ställning i sitt eget oroliga land, då
han nu vågat lämna det på denna långtur — han
ämnar nämligen ej vända åter förrän den 26 febr.
Min mor och jag samt gamla Titti bodde i den lilla
småstaden N. Så långt jag minnes tillbaka, hade vi bott
i den lilla tvårumslägenheten, i stadens utkant. Utom
värden och hans hushållerska voro vi de enda i huset.
Min mor var änka efter en officer och umgicks ej
med någon. Titti brukade till min förtjusning tala
om min far, om "kapten, den vackre, ståtlige kapten,
som hade lagts i en så förtidig graf." Af mors lilla
pension och renskrifning, som Titti hämtade och
aflämnade, lefde vi tre, ytterst enkelt och sparsamt.
Min mor, en vacker medelålders dam, minnes jag
knappast annat än klädd i svart, håret mörkt men nu
starkt grånadt och ögon stora, mörka, alltid vemodigt
blickande ut i rymden. Jag såg upp till henne med
den djupaste vördnad och respekt. Ibland kunde jag
komma in och finna henne skakande af snyftningar.
Huru gärna skulle jag ej då velat gå fram, slå armarna
om hennes hals och hviskar — Gråt ej, mamma lilla,
jag är ju hos dig! men detta vågade jag aldrig utan
smög mig rädd och tyst ut i köket till Titti, min
enda tröst i lifvet.
För min mor var det, som om jag aldrig funnes
till. Jag förevisades af Titti blott då något nytt
skulle anskaffas till min toilett och det bristfälliga
Revolutionernas ö. Oroligheter och revolutioner af
allehanda slag höra till alldagligheterna å Haiti,
hvarifrån vi närmast med anledning af dess nuvarande
aktualitet meddela några bilder å föreg. sida. Många
presidenter har ön haft, men endast en har fått dö
en naturlig död. Och någon reda i öns förhållanden
torde väl knappast blifva, förrän den — som redan
har skett med dess grannrepublik San Domingo —
kommer under amerikansk kontroll, hvilket bi. a. torde
medföra en smula rättigheter för de hvita i republiken
— sådana sakna de nämligen t. v. så godt som
fullkomligt.
Haiti har två partier: mulatternas och negrernas.
De senares despotiske öfverhufvud, Alexis Nord, har
nu måst fly från presidentskapet och ön, och ett otal
af mulatternas generaler äro f.-n. härskare och täfla
oinjnakten.
skulle läggas i dagen för min mors kritiska blickar.
Dessa ögonblick voro bland mina största lidanden.
Gamla Titti, alltid klädd i sin gråa "filtråsklädning",
sitt nystärkta hvita förkläde och dito spetsprydda
hufvudduk, var mina ögons fröjd, min lekkamrat och
min tröst i all bedröfvelse. Hon hade sina små
egenheter. "Nådig frun" och hennes hvita förkläde voro
något, som aldrig på minsta sätt fingo röras vid.
En dag hade brevbäraren aflämnat ett bref, som
Titti med stor vördnad tycktes betrakta; länge vägde
hon det i sin hand, men så gick hon slutligen in till
min mor med det. Jag smög mig efter och kröp
tyst ned vid en stol. Jag såg huru mor bleknade,
kastade brefvet ifrån sig, tog upp det igen och åter
kastade det under ständigt kvidande.
Stolen, vid hvilken jag låg, gled undan mig och
mor ryckte häftigt till, fick syn på mig, och aldrig
glömmer jag den blick, hon gaf mig, blott pekande
på dörren, sägande: Gå, gå.
Jag störtade ut och kastade mig rakt på Tittis
nystärkta förkläde, snyftande, som om mitt lilla hjärta
ville brista, och kunde blott säga: — Mamma är så
ond, så ond på mig. — Olyckliga barn, hvad har du
nu gjort och varit? — Bara hos mamma. — Barn,.
Den stora utställning som till
sommaren kommer att hållas i Seattle,
Washington, i Förenta Staterna, har sitt
alldeles speciella intresse för oss, då
hufvud-kontingenten af nämnda stads invånare
är svenskar.
Bfter foHxtrafl. KlirJt*: Bengt
SOMMARENS STORA.UTSTÄLLNING I SEATTLE. 1 Maskinpalatset. 2. Åkerbrukspalatset. 3. Industripalatset.
ETT JULMINNE.
FÖR HVAR 8 DAG AF NO NÄME.
— 203 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
