Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
barn, du vet ej, huru hon lider just nu — och alltid
för resten. Gråt ej, min lilla pulla, min egen lilla
Ella. Glömmande förkläde och allt, slöt hon mig i
sin famn och till sitt hjärta och talade lugnande ord
till mig.
Snart somnade jag från mitt bekymmer och glömde
för tillfället hvad som passerat. Men huru det var,
rann det mig i minnet, att mamma en lång tid varit
tystare än vanligt. Förgäfves frågade jag Titti,
hvarför mor var så ledsen, men fick endast till svar: —
Tyst, tyst, barn lilla, du förstår inte detta.
Tiden gick och en dag sade Titti: Du är nu
gamla flickan, Ella min, du måste i skola och lära dig
läsa. Först gick en rysning af glädje genom mig,
jag skulle få komma ’ut, ut bland andra barn, få leka
och springa, ja kanske — skrika, om jag ville, men
— då måste jag ju också bort från Titti och mor,
och vid den tanken brast jag i gråt.
– Ella, Ella, sade Titti, låt mig inte få skämmas
öfver stora gamla tösen. Nu går du med mig till
"nådig frun", och så gå vi sedan till skolan, om hon
så vill.
Tårarne torkades bort, Tittis rena näsduk for öfver
mitt ansikte, och så gingo vi till mor.
Titti knackade helt sakta och efter ett "stig in"
öppnade hon, och vi gingo in.
Titti neg sirligt, jag likaså, och jag fick gå fram
och kyssa mor på handen. Titti framförde sitt ärende,
slutande så här:
— Hon är gamla flickan, snart åtta år och kan inte
läsa ännu.
— Åtta år, säger du, Titti, är det så längesen;
dessa sista år ha varit som en evighet, och så hördes
en kväfd snyftning från mor.
Nu beslöts att Titti och jag skulle följas åt till
skolan följande dag, och så fick jag åter kyssa mors hand,
hvarefter vi aflägsnade oss. Titti och jag dryftade
den stora, märkvärdiga saken, och jag brann af
längtan efter morgondagen.
Tidigt vaknade jag, sprang upp ur bädden,
tvättade mig i hast och klädde mig samt skyndade glad
ut till Titti i köket under ropet:
— Nu är jag färdig, nu gå vi!
Titti synade mig noga. Efter allt att döma var jag
ej till belåtenhet. Jag fördes åter in i hennes och
mitt gemensamma rum och undergick en ny tvagning.
Mina lockar i pannan vättes ordentligt och kammades
slätt efter hufvudet, håret flätades, ett blått band knöts
om flätan, och min söndägsklädning kom på.
Så voro vi då ändtligen färdiga, min mor ville ej
bli störd, sade Titti, och så gingo vi. Jag hoppade
och dansade af fröjd och skulle fallit omkull, om jag
ej fått fatt i Tittis nystärkta, finaste förkläde som
räddningsplanka. Med fasa märkte jag mitt missgrepp,
men Titti märkte det ej, så upptagen var hon af sina
tankar.
Så voro vi då i skolan. Lärarinnan kom vänligt
emot oss. Titti framförde sitt ärende, och visade upp
mig, hvarefter jag fördes in i en stor sal, där fullt
af barn sutto i bänkarna. Enligt Tittis uttryckliga
befallning, innan vi gingo hemifrån, neg jag, och så
sattes jag i en bänk, och Titti klappade mig på
hufvudet, kallade mig "sin rara duktiga flicka", lofvade
hämta mig, och så gick hon hem.
Många och stora missräkningar hade ju skolan i
sitt sköte; men åren gingo, och jag var nu tretton år,
läste flitigt och fick beröm, till Tittis stora glädje.
Mamma tog alltjämt föga notis om mig; bara en
gång då jag visade mitt betyg, och det var bland de
bästa i klassen, strök hon lockarna ur min panna och
klappade mig.
. Det var på våren och snön höll just på att gå bort.
Solen strålade och fåglarne sjöngo i jubel öfver alt
vinterns makt var bruten.
Karin Ehn och jag voro på hemväg från skolan,
— Ella du, sade Karin, vet du, hit till staden har
kommit ett teatersällskap, och mor och far skola i
kväll gå på teatern och kanske, du, får jag följa med.
> — Teater, å, om jag finge följa med, Karin.
— Jag skall be mamma, sade Karin, som var en
snäll flicka, och så skiljdes vi åt.
Frampå aftonen kom Karin och omtalade den stora,
glädjande nyheten, att jag fick följa med henne hem,
och att vi alla fyra sedan skulle gå på teatern. Men
huru skulle jag våga gå? Titti var ej hemma för
tillfället, och till mamma tordes jag ej vända mig.
Men Karin ville hem, och det fanns ej annan råd än
taga mod till sig och gå till mamma och bedja. Jag
knackade som vanligt, och ett "stig in" följde. Mot
vanligheten ilade jag fram till bordet, där mor satt
och skref, och, glömmande handkyssen och allt, ropade
jag blott:
— Mor, mor, lilla rara mor, får jag gå med Karin
Ehn på teatern? Om åskan slagit ned vid mina
fötter, kunde jag ej kännt större fasa än den, jag nu
erfor. Min mor sprang upp från bordet så häftigt, att
stolen föll omkull och bordet var i fara att följa med.
Mig tog hon i båda armarne och ruskade så, att jag
tyckte, mina tänder skallrade, såg på mig, sojn om
hennes ögon ville tränga till mitt hjärtas botten, och
ropade högt:
— Du också, du också, gå, jag vill ej se dig, gå,
så har jag ingen, det är bäst så! :;
Jag uppgaf ett vildt skrik, och mamma släppte sitt
tag och tycktes kasta bort mig som en giftig orm. I
samma ögonblick visade sig Titti i dörren.
— Hvad är det, hvad är det, nådig fru?
Mamma svarade:
— Hon där vill också på teatern, och så skrattade
hon, och det lät som undertryckt gråt.
Titti fick mig i hast ut, Karin afskedades, och jag
togs i förhör. Jag berättade allt, och Titti jämrade
sig som en sjuk under klagan:
— Hvad har du gjort, hvarför gjorde du henne
detta, stackars barn?
Hvad ondt jag gjort, visste jag ej, men att det
måtte varit något gräsligt, förstod jag. Jag grät,
tilldess jag ej orkade längre, fick svår hufvudvärk, men
med Tittis goda hjälp, smekningar och vård om "sin
lilla flicka" somnade jag till slut och drömde hemska
drömmar.
Tilli hade försökt komma in till min mor, men
dörren var reglad, och då hviskade hon blott:
— Stackars, stackars.
Dagen därpå tiggde och bad jag Titti säga,
hvarför mamma gjort så med mig, men åter och åter
samma svar:
— Fråga inte, fråga inte, jag får inte säga dig
något. Kanske får du veta det en gång, kanske inte.
Sommaren gick, hösten likaså, och nu voro vi vid
julen. Någon annan julgran hade aldrig funnits än
en liten på Tittis köksbord. Den snöhvita duken
därunder, ljusen i granen, pappersstjärnor och den lilla
ängeln i toppen hade alltid varit mig en stor glädje.
Huru många julaftnar hade jag ej, sedan vi,
högtiden till ära, druckit kaffe i mammas rum, och hon
läst julbönen, suttit i Tittis knä och lyssnat till
hennes berättelse om det lilla Jesusbarnet, som blef födt
till änglars och alla människors fröjd, blef lagdt i
krubba på hö och strå, men ändå var högre och större
än andra människor.
Nu var julafton igen. Titti hade dukat sirligt i
köket, lutfisken, hennes stolthet, hvit och ångande,
stod på bordet, och vi njöto i fulla drag, där-vi båda
- 204 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
