Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 27 december 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
sutto till bords. Min mor åt alltid inne hos sig, ej
ens julafton var hon med oss.
Titti dukade af, och jag hade nu fått börja bli
hennes hjälpreda, jag skulle torka disken, och sen skulle
vi gå in till mor.
Kaffepannan ångade och puttrade på spisen och
doftade så godt. Titti ordnade brickan och lade upp
kakor, många och goda. Så tågade vi iväg till mor;
hon hade idag for ovanlighetens skull tagit en hvit
krage om halsen och på hufvudet en liten hvit mössa.
Då Titti såg detta, ryckte hon till, så kopparne
skramlade på brickan. För mig var allt en gåta.
Så drucko vi kaffet, och mor hade börjat läsa om
att vi sko.la öppna våra hjärtan för Honom, som
kommer, förlåta och glömma för Hans skull — då det
ringer på tamburklockan.
Titti såg frågande på min mor, men denna sade:
— Gå, gå du Titti, jag väntar.
Titti gick men återkom ej. I hennes ställe stod vid
dörren en stor, lång dam i fotsid kappa, med flor för
ansiktet. Hastigt drog hon floret tillbaka, lät kappan
falla och ilade fram till min mor, kastade sig på knä
för henne, knäppte sina händer och, bad, bad som det
tycktes ur hjärtats djup:
— Moder, moder, älskade moder, förskjut mig ej,
förlåt mig, förlåt ditt barn all den sorg det gjort dig,
glöm det, mamma lilla, och låt mig åter vara din lilla
flicka, din Inga.
Allt hade gått så fort. Min mor höll afvärjande
upp sina händer, men Inga tog dem, Öfverhöljde dem
med kyssar och tryckte dem mot sitt ansikte. "Mor,
lilla mor", hörde jag blott. Mor var onaturligt blek
och satt som om hon varit af sten. Till slut skakade
hon som af köld, och stora tårar runno utför kinderna.
Så såg hon på pappas stora porträtt på väggen, och
jag tyckte det liksom nickade mot henne, och så slog
hon armarne om den knäböjandes hals och hviskade:
— Inga, min lilla Inga, mitt hjärtebarn, så har jag
då dig åter, åter i min längtade famn.
Jag grät tyst, ingen saknade mig, ingen behöfde
mig, men då jag lyfte upp mitt hufvud, stod Titti i
dörren. Hon vinkade och grät, och hennes hvita
förkläde hade underliga, mörka fläckar. Utkommen
slöt hon mig i sin famn och sade:"
— Därinne behöfvas inte du och jag, inte nu, vi
få komma, sedan. Kom nu, hjärtegrynet mitt, så ska
du få en liten .julklapp, litet varmt kaffe att stärka
djg med och vete:,,, hvem som är därinne.
Jag kunde inte^tala, inte svara. Titti gaf mig kaffe,
som man ger ett småbarn, satte sig sen hos mig och
berättade:
— Damen, som är därinne, är din stora syster,
henne som din mamma älskat och älskar än med en
afgudisk kärlek. Hon var hennes stolthet, hennes
hopp. Vacker som en dag också, din mors afbild,
med de långa, mörka lockarne, de vackra ögonen och
munnen som alltid skrattade, sjöng, och drillade så
lång dagen var.
Du var bara ett år, då din far dog, Inga hade
konfirmerats. Strax efter flyttade din mor och vi hit.
Inga var glad och älsklig, alla tyckte om henne. Hon
var med ute på tillställningar och nöjen, en och
annan gång din mor också.
Så kom olyckan i skepnad af ett teatersällskap.
Inga var på teatern hvar kväll där spelades, och när
hon sen var hemma, spelade hon också och sjöng.
Din mor skrattade åt det, och Inga skrattade med.
Sällskapet for till slut, och Inga blef ej så glad,
sedan de rest. Helt plötsligt kommo de åter och
gåfvo nya föreställningar, men då började eländet och
sorgen. Inga bad att få gå in vid teatern — hon
hade af direktören blifvit uppmanad därtill — men
din mor var obeveklig. Hon ansåg den kvinna
förtappad som blef aktris. Inga grät, smekte och bad,
men alltid samma nej och åter nej. Ingas tårar
upphörde, och jag hoppades att allt blef godt igen: men
då just var det, som olyckan fått fotfäste här i huset.
En morgon var Inga borta, spårlöst försvunnen och,
på bordet i hennes rum låg ett bref till din mor.
Hvad som stod däruti vet ingen. Din mor reglade
in sig, och först efter två dagar bad hon mig komma
till sig och sade:
— Inga är död för mig, Titti, hon har syndat inför
Gud och mig, olydnad blir ej ostraffad.
Jag hade gråtit så mycket dessa dagar, att mina
ögon nu voro tårlösa. Ätt lilla Inga rymt i nattens
mörker från mor och hem, kunde hon ej förlåta,
Dig hade stackars mamma glömt. Flera dar efteråt
sade hon:
— Titti, Ella har jag glömt, må Gud förlåta det,
vill du vårda henne åt mig. >
Detta vet hon, att jag ärligt velat och gjort.
Snyftande kastade jag mig om- älskade gamla Tittis
hals och grät vid hennes trofasta hjärta.
Titti fortsatte sin berättelse:
— Tiden gick, vi flyttade hit, din mor förmådde
inte se Ingas rum. Flera bref kommo från Inga, men
de brändes alltid, olästa. Hvarje lördag har jag köpt
Stockholmstidningar för att se, om det stod något om
Inga, och många, många gånger har jag läst om, huru
vackert hon sjungit, huru hon spelat, så att människor
skrattat och gråtit, men aldrig har jag vågat nämna
hennes namn för din mor. I mitt hjärta har jag dock
gladt mig åt, att vår lilla Inga gjort oss heder.
Tätt slutna till hvarandra sutto Titti och jag, i
förbidan på hvad som komma skulle.
Länge hade vi inte suttit, förrän den ståtliga damen,
min syster, kom ur mammas rum och ut till oss och
ropade:
— Ella, min lilla syster, hvar har jag dig? Där!
och där också dig, gamla älskade Titti. Har du glömt
Inga? Så slöt hon oss båda i sin famn och tog oss
med till mor. Min mor var som förklarad, hennes
ögon liksom omstrålade Inga, och kunde inte få nog
af att se på henne. Så steg min mor upp och kom
emot oss och slöt mig i sin famn. Bäfvande af lycka
låg jag i hennes armar och hörde henne säga:
— Kan du förlåta mig, älskade barn, din glädjelösa
barndom, mig som förgätit dig och gjort ditt lif så
fattigt på kärlek?
Till svar slog jag blott armarna om hennes hals
och tryckte den så länge efterlängtade kyssen på
hennes kind. Så gick hon till Titti, slöt också henne
i sin famn och sade: — Du goda och trogna Titti,
Gud löne dig för all din kärlek mot min lilla Ella
och mig.
Mor var som bedöfvad, såg trött och medtagen ut
och sjönk ned i sin stol.
Inga föll åter på knä framför henne, smekte och
kysste henne och sade: — Ser du, lilla mor, då min
egen lilla flicka låg så rosig och ljuf i mina armar,
då först kände jag ännu mera, huru illa och*djupt
jag sårat dig, och då bad jag min make få resa, och
han sade: — Ja, res min älskade och kom åter med
ännu mera lycka och solljus, än vi äga, din mors
välsignelse. Nu kommer jag åter med er alla. I
teten går du lilla mor, och så kysste hon henne.
Mor kunde blott le. Lyckans förklarade leende gjorde
henne så underbart vacker och knäppande samman
sina händer sade hon: — Gud därofvan, dig tackar jag
ur mitt hjärtas djup för din kärlek och din julgåfva.
Titti neg ödmjukt, och nu ljödo i kvällens stillhet
kyrkklockorna försonande öfver all världen och öfver
dessa fyra, lyckliga människor, som funnit hvarandra.
— 205 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
