Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 23 Oktober 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL LANGENSKIÖLD.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE S/DA.
Under den utrensningsperiod i vårt ekonomiska
lif, som tog sin början på försommaren 1907,
därefter nådde sin höjdpunkt i sammanhang med
världskrisen på hösten samma år och ännu ger sig
tillkänna i afvecklingen af de skånska
landtmanna-banksaffärerna och Stockholm—Öfre
Norrlands-bankens rekonstruktion såsom en efter hvad man bör
kunna hoppas ändtlig afslutning, har en mer än
vanligt stor uppgift ålegat landets sedelutgifvande
institut och ett mer än vanligt drygt ansvar varit
förenadt med ställningen som Sveriges Riksbanks ledande
man. Denna ställning har, allt sedan Riksbanken
öfvertog landets hela sedelutgifning och sålunda blef
en verklig centralbank i modern mening, intagits af
bankofullmäktiges förste deputerade, friherre Karl
Langenskiöld. Naturligtvis har Riksbanken icke gått
helt fri från kritik för den politik, den under i
ekonomiskt hänseende så svåra tider som de senaste
åren följt, och man erinrar sig, att tämligen skarpa
angrepp riktats mot densamma både strax före och
ännu mera efter 1907 års kris. Men inom verkligt
sakkunniga kretsar ha dessa angrepp icke kunnat
tillmätas något större sakligt berättigande, och just
bland dem, som starkast kännt situationens allvar
vid vissa tidpunkter, torde tacksamheten icke vara
minst mot den man, som med ovanlig
insiktsfullhet och aldrig spard, outtröttlig möda lotsat vår
ekonomiska farkost genom bränningarna på ett sätt,
som lämnat hardt när hvart enda ett verkligt sundt
affärsföretag oskadt åt den nya blomstringsperiod,
hvilken inom kort åter bör kunna påräknas.
Frih. Bror Karl Johan Langenskiöld är född i
Pau, det Bernadotteska husets stamstad, i
Sydfrankrike den 26 januari 1857 och son till finländska
föräldrar: dåvarande guvernören öfver Åbo och
Björneborgs län, sedermera senatorn och chefen för
finländska senatens ekonomidepartements finansexpedition
Carl Fabian Theodor Langenskiöld, som 1860
upphöjdes i friherrligt stånd, och hans maka Maria
Magdalena af Björksten. Släkten-är sannolikt också
af finländskt ursprung; dess äldste kände medlem
var en i svensk tjänst anställd infanterikapten Lang,
hvilken omtalas från Carl X Qustafs ryska krig, och
dennes sonsons sonsöner, bröderna stabskaptenen
Johan Henrik och löjtnanten Lars Adam Lang,
upphöjdes af Gustaf III i adligt stånd med namnet
Langenskiöld i sammanhang med 1772 års
statshvälfning: båda voro anställda vid Nylands och
Tavastehus läns dragonregemente, för "hvilket
konungens bekante medhjälpare vid revolutionsföretaget
Jakob Magnus Sprengtporten var öfverste.
Student i Helsingfors redan vid sjutton års ålder
förskaffade sig Karl Langenskiöld en synnerligen
omfattande akademisk utbildning. Efter att 1877 ha
aflagt fil. kandidatexamen promoverades han samma
år till filosofie magister, hvarefter han slog in på
den juridiska studievägen. 1881 aflade han juris
kand.-examen och 1886 förvärfvade han sig juris
doktorsgrad. Följande år erhöll han förordnande att
föreläsa vid Alexanders-universitetet. Vid denna tid
deltog han äfven i det politiska lifvet. Vid landtdagen
1882 var han borgarståndets sekreterare och 1885
och 1888 deltog han i landtdagarna som ledamot af
ridderskapet och adeln. I motsats mot sin äldre
broder, friherre Gustaf Adolf Langenskiöld, hvilken
slutligen blef ledamot af senatens
justitiedepartement, Finlands högsta domstol, inträdde han
emellertid icke på ämbetsmannabanan, utan valde i stället
att ägna sig åt näringslifvets tjänst, i det han 1890
öfvertog ställningen som verkställande direktör i
Nordiska aktiebanken för handel och industri i
Viborg. Här ådrog han sig den svenska bankvärldens
uppmärksamhet genom sin initiativkraft och
duglighet och då Skandinaviska Kreditaktiebolagets främste
styresman i Stockholm vid denna tid, generalkonsul
H. Davidsson, önskade tillförsäkra sig bistånd af en
framstående, yngre kraft, föll hans val på den
finländske bankmannen. Det visade sig snart att han
härvid icke misstagit sig. Langenskiöld vann i
Sverige allmänt erkännande och förstod att i sin mån
bidraga till häfdandet af Skandinaviska
Kreditaktiebolagets anseende som ett af vårt lands främsta och
mest oklanderligt skötta bankinstitut. Han
förvärfvade sig svenskt medborgarskap och togs af
regeringen i anspråk för den kommitté, som år 1900
tillsattes för utarbetande af förslag till de förändrade
bestämmelser om Riksbankens sedelutgifningsrätt,
till hvilka upphörandet af de enskilda bankernas
sedelutgifning borde föranleda. Denna kommittés
utlåtande gaf upphof till åtgärder, afsedda att
befordra Riksbankens successiva öfvertagande af
sedel-utgifningsmonopolet till förekommande af
rubbningar, som annars svårligen läte sig undvika. I
sammanhang härmed framträdde med ökad styrka
behofvet af en förstärkning af den banktekniska
sakkunskapen inom Riksbankens styrelse äfvensom
af en enhetligare ledning af bankens förvaltning. 1
enlighet härmed antog riksdagen ett förslag till
omorganisation af bankstyrelsen, enligt hvilket
bankofullmäktige visserligen som dittills skulle hafva att
inom sig utse två deputerade för bankens närmaste
ledning men att dessa skulle benämnas förste och
andre deputeraden samt den förre omhänderhafva bl. a.
växelrörelsen — såväl den inrikes som den utrikes —
och lånerörelsen i dess helhet, medan den andre i
främsta rummet skulle ägna sin uppmärksamhet åt
bankens inre förvaltning och ekonomi och i öfrigt vara
förste deputeradens biträde och suppleant. I
sammanhang härmed reglerades lönen för förste deputeraden
på ett sätt, som bragte den i bättre öfverensstämmelse
med det inom den privata bankrörelsen vanliga.
Det var en offentlig hemlighet, att detta
omorganisationsförslag antogs af riksdagen icke minst
därför, att man hade grundad förhoppning att därigenom
för Riksbanken och den viktiga ställningen som
förste deputerad tillförsäkra sig frih. Langenskiölds
profvade förmåga. Så skedde ock; den 20 februari
1901 valdes denne enhälligt till bankofullmäktig å
den genom d:r J. W. Arnbergs frånfälle lediga
platsen, och därefter har hans mandat hvarje gång den
treåriga valperioden utgått åter förnyats.
Om Riksbankens utveckling under frih.
Langenskiölds ledning lämna de numera årligen utgifna
årsredogörelserna god föreställning. Öfvertagandet
af de enskilda bankernas sedelutgifning har
försiggått lugnt och säkert, och under krisens pröfvande
dagar var bankens ställning visserligen hårdt
medtagen, det skall icke förnekas, men hvad som är
hufvudsaken — den svek icke ett ögonblick sina
förpliktelser gent emot allmänheten vare sig i
afseende på tillhandahållande af valuta eller i andra
hänseenden. Att fordra mera har man ju i verkligheten
icke rätt, hälst sedan frih. Langenskiöld ådagalagt,
att allt varit noga förutsedt och planlagdt.
Frih. Langenskiöld har utanför bankvärlden föga
framträdt. Af regeringen har han tagits i anspråk
för kommittéarbeten rörande banklagstiftningen och
den finansiella utredningen i afseende på försvarets
utveckling. Han har därjämte säte i Stockholms
handels- och sjöfartsnämnd. Åt sina åligganden i
Riksbanken har han i öfrigt ägnat hela sin tid.
Sedan 1893 är han i äktenskap förenad med Alba
Maria Ekman, dotter till framlidne konsul O. Ekman.
- 50 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
