Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 23 Oktober 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN RÖDA ELDEN.
. s d„ sTüCKHOLMsroTooRAr SESSIONSSALEN I SVERIGES RIKSBANK. sefmpr*
BERÄTTELSE FÖR H. 8. D. AF BO BERGMAN.
Diktaren satt undanstucken i ett hörn på tredje
raden och såg på en af sina gamla ungdomspjäser
som man tagit upp igen. Han undvek annars
sorgfälligt sitt eget på teatern. Men den här pjäsen var
så förfärligt gammal; det var som han inte hade
skrifvit den själf. Stycket hade för längesedan fått
sitt dop och blifvit upptaget i församlingen, och det
var äradt och älskadt. Ett par decenniers publik
och skådespelare hade tröskat igenom det, men det
räckte ännu. Han brydde sig inte om att grubbla på
■faktum.
Litet frånvarande såg han människorna röra sig
nere på scenen — dockor som hans ord satt i gång
■och som förmodligen skulle fortsätta att sprattla
långt sedan han själf var borta. Hvad de sade var
mycket vackert ibland, men det angick honom inte.
Den man det angått hade varit trettio år och haft
•det både svårare och roligare än nu i en liten dublett
på gamla Ladugårdslandet med punsch och
flick-historier och framtiden oviss som ett banklån.
Lånet hade emellertid gått, och nu var det uppätet.
Framtiden var uppäten. Hvad menade då alla de
gamla replikerna? Det hängde ju i luften
alltsammans.
Han ryckte till när ridån gick. Ljuset skrufvades
upp; salongen applåderade. En herre kom
insläpande med en dam, sedan ridån hifvats i höjden på
nytt. Mera applåder. Det tycktes verkligen angå
några — han såg sig omkring med en nyfiken blick.
Bänkraden framför honom satt ett ungt par med
Tiufvudena inpå hvarandra och studerade programmet.
Han såg en varm och dunig kind i farligt grannskap
till en spetsig mustasch, ett ljust hårburr, en
tyllrosett, ett finger som lekte med halskedjan. Det
stod som en imma af kärlek och ungdom kring det
"hela. Han lutade sig fram för att söka uppfånga
något ord. De tycktes tala om de uppträdande, men
"han visste att de bara talade om sig själfva. Det
fanns ingenting annat än de två. Det var de som
skrifvit pjäsen, de som spelade den, de som
applåderade den. När hjälten kysste sin älskade, kysste
de två i salongen hvarandra fast läpparna aldrig
berördes. Deras kärlek växte med kärleken på
scenen, och den gaf större värde åt skådespelet i
diktarens egna ögon. Han började få ett visst intresse
för det. Och han kände en tacksamhetsskuld till
paret framför honom.
När han kom ut från teatern, var han upplifvad
som i gamla dar. Han visste att det inte skulle
räcka länge, men nu bar det i alla fall hans steg
genom den skyiga oktoberkvällen och blåsten sköt på
och lofven sprungo för fötterna på honom som små
beskäftiga nissar med sitt tissel och tassel. Han
dref utåt Strandvägen. Det hven i skutornas tackel;
vattnet vispade sönder ljusspeglingarna. Biler och
spårvagnar korsade hvarann i kvällens sista feberlif.
I Qrefgatshörnet stötte han plötsligt ihop med en
gammal väninna, Ebet Lang. Fru Lang var några
och fyrtio och änka, hade flickröda kinder, grått hår
och filantropiska intressen som hon skötte efter sitt
eget hufvud. Hon var på språng dagarna i ända och
gaf ut mycket pängar. Hon älskade barn och djur.
Hon hade en katt i hvarannan källarglugg i
kvarteret att se till och en hel hop trasiga ungar, som
kallade henne tant och drogo henne vid näsan. Det
var det roligaste hon visste att bli lurad.
— God dag, Emil, log hon med sin friska, hvita
tandrad. Hvart hän?
— Ingenstans.
— Då tar jag dig med upp på en kopp te, det
var så längesen.
Fru Lang bodde fyra trappor upp i ett hus vid Södra
Blasieholmshamnen med utsikt långt bort öfver
Djur-gårdslandet. Ett litet mjukt och ombonadt
sanktua-rium; smutsen kom inte dit, och Boucherkopian
med sina drufvor och sin herdelek log svalt från
väggen. Medan de nu sutto vid teet och cigarretterna,
hon och diktaren, föll kvällens ro öfver dem och
de voro mycket nöjda och belåtna. Diktaren
kastade sig bakut i fåtöljen, med händerna om
nacken.
— Det här är ändå ett stycke hem, spann
han. Hvarför kunde du inte ha tagit mig, Ebet?
— Jag fick det mycket bättre med Albert,
skrattade hon.
— Det tviflar jag inte på, men i alla fall. Jag
skulle ha blifvit en utmärkt äkta man. Inte? Jag
bedyrar. I den vägen är jag ingen riktig diktare.
Jag är af natur en gammal huskatt. Och nu
får jag hålla till godo med källargluggarna ...
— Pauvre ami.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
