Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 18 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
H. * D.-f STOCKRnt.MRWnTnaRAr KOM: Bengt SUf^errparv*.
SVENSKA DELTAGARE I STRIDERNA OM PARIS 1870,
samlade till 40 àrs minnesfest i Stockholm 8 dec. Sittande fr. v.:
Dekorationsmålare S. W. Rubenson, direktör John Pettersson,
fabrikör Wilh. Lindberg. Stående fr. w: Snickare Knut Edberg,
fabrikör Ax. Möller, major O. S. Svensson, juvelerare I.
Sundström. (Se äfven n:o 1 denna årg.)
rapporterat till förste konsuln att Dumouriez
befinner sig i Ettenheim.
Min gud! Vill man kanske påstå, att den
personen konspirerar tillsammans med mig, med en
Condé? — Min stackars markis, jag beklagar er. Det
måste vara obehagligt att bli förväxlad med en skälm.
Markisen smålog med insugna läppar och
efterhärmade hertigens beklagande gest. Men
Grün-stein fortfor allt mera upprörd:
— Monseigneur, det är lättsinnigt att affärda dessa
varningar med ett skämt. Jag har redan för två
veckor sedan underrättat er om usurpatorns
tänkesätt. Buonaparté är ytterligt uppretad på grund af
grefven af Artois’ stämplingar mot hans person.
Buonaparté vill statuera ett exempel. Och till det
ändamålet behöfver han en prins af Frankrike —
likgiltigt hvilken —.
— Verkligen? Likgiltigt hvilken! — Min käre
baron, ert nit lockar er att uttala fraser, som äro
nästan vanvördiga.
Hertigen skrattade förargad. Han lyfte sitt
grön-hvita, slipade glas och betraktade med kisande ögon
ljusets lek i vinet. Han talade lügnt, men
öfverläppen drogs upp, darrande nervöst.
— Dessutom — det kan ju hända, att ni har en
riktig uppfattning af förste konsulns karaktär. Men
iag tror, att ni underskattar hans klokhet. Att
arrestera mig på en neutral, vänligt sinnad makts
område, skulle vara ett så groft brott mot folkrätten,
att äfven en republikansk despot måste finna det
betänkligt. Och hvem skulle arrestera mig? Några
polisspioner? Dem låter jag Canon, min
kammartjänare. och min trogne Mohiloff förpassa till andra
jaktmarker. Och att franska soldater, franska
officerare skulle låta använda sig till polistjänst, det
tillåter jag mig fortfarande att betvifla.
Prinsessan Charlotte och hennes damer reste sig
upp från bordet. Hertigen reste sig så hastigt, att
kammartjänaren icke hann draga undan stolen. Den
föll skrällande till golfvet. Prinsessan skrattade, ett
förskräckt litet skratt. Och plötsligt brast hon i
gråt. Hertigen rynkade pannan.
— Ni ser, baron, hvad edra olycksprofetior
åstadkomma. Ni gör oss en stor tjänst, om ni behåller
dem för er själf.
Han bjöd prinsessan armen. Men Griinstein gick
etikettlöst nog rakt fram till sin furstlige värd och
sade kort:
— Tillåt, monseigneur, att jag i natt och följande
nätter sofver i rummet utanför ert sofrum?
Hertigen svarade med en axelryckning. Han iörde
prinsessan genom galleriet ut i trädgården. På trap-
pan möttes de af hunden Mohiloff, som gläfsande
kastade sig mot sin herre. Hertigen släppte sin dam —
— Å monseigneur! snyftade Charlotte. Jag
gråter för er skull. Men ni föredrar en hund —
Hertigen skrattade:
Men madame, hvilken jämförelse! Det här
stackars kräket har endast en dygd, som fordrar
respekt: trohet. Men för en Bourbon är det så
sällspordt att möta denna ödmjuka dygd —
De gingo in i orangeriet. Prinsessan stannade
framför en grupp af tulpaner. Röda tulpaner
bildade ett krönt HC, hvita tulpaner bildade franska
liljor. Charlotte sade:
— Se där en olycklig sammanställning. Er släkt
spår er olycka, därför att ni älskar en Rohan.
Ro-han — de kungliga martyrernas fiende. Hvarför flyr
ni icke olyckan, Henri? Hvarför lämnar ni mig icke?
Hertigen drog henne intill sig, hviskade:
— Därför att jag redan lidit nog af det förflutna.
— Men var nu icke orolig, kära! Om också det
otroliga sker, om jag blir arresterad — än sedan?
Mitt samvete är rent. Det hela skulle slutligen
endast resultera i ett möte mellan mig och förste
konsuln. Ett — om icke angenämt — så åtminstone
intressant möte, det måste medges.
Hertiginnan sköt honom ifrån sig, gaf honom en
lekfull liten knuff och sprang in i orangeträdens
mörka allé. De lekte tafatt. Men Mohiloff var för
hjälpsam mot sin herre. Charlotte slog honom
öfver nosen: — Du dumma diur. — Och för att
växla lek började hon leka rädsla. Hon kröp tätt
intill sin gemål, hon såg spioner bakom hvarje träd,
hviskade och jämrade. Mohiloff hetsades och
rusade skällande ut i mörkret. Springande steg. —
Prinsessan bleknade, tog sig åt hjärtat. — En spion?
hviskade hon. Och hertigen svarade i en
skratt-fylld hviskning: Nej, förste konsuln själf, förklädd
till trädgårdsdräng!
Charlotte nöp honom i öronen. — Henri,
hviskade hon, jag är svartsjuk på förste konsuln. När
du tänker, tänker du på honom, när du drömmer,
drömmer du om honom. Bekänn!
Hertigen svarade kort: — Förste konsuln är
onekligen en märklig man.
Mohiloffs skall ljöd aflägset. Henri drog henne
intill sig och hviskade tätt intill hennes kind:
— En vacker scen, min Charlotte, en vacker
idyll: Troheten vakar öfver kärleken.
Strax efter klockan ett återvände hertigen till sitt
sofrum. Han gick till sängs, somnade men väcktes
af Mohiloffs tjut. — Canon! ropade han, släpp in
hunden, annars väcker han prinsessan.
Tyst tassade hunden in i sofrummet, nosade på
bädden och kröp ihop under sängen. Hertigen
somnade på nytt men hörde i sömnen hundens suckar
och morrningar. Vid fyratiden gaf Mohiloff till ett
ilsket skall. Hertigen vaknade ur sin halfslummer.
Han hörde en främmande röst i antichambren: Jag
är general Ordener.
Hertigen rusade ur sängen, slog upp dörren och
stötte emot Griinstein. Han såg markisen och
baronen i nattdräkter, framför dem stod en man i
generalsuniform. Generalen frågade: — Hvem af
herrarne är ex-hertigen af Enghien?
Griinstein tog ett steg emot honom, men
hertigen sköt sin vän åt sidan. Han gick fram till
generalen och sade:
— Jag är Henri af Bourbon, prins af Frankrike
och hertig af Enghien.
Generalen vände sig till hälften om.
— Jag har i uppdrag att arrestera er. Var god
och skynda e’r. Vi måste omedelbart fara härifrån.
- 187 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
