Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12. Den 18 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVENNE AF ÅRETS NOBELPRISTAGARE I STOCKHOLM.
H B Du 1 ?
Och hertigen sade:
— Konung Oustaf Adolf är en af de få, som ännu
vågar visa oss deltagande. —
— O monseigneur, det är icke åt konungen, jag
skrattar. Det är hans olyckliga min —.
— Aha, madame, ni skrattar åt olyckan! Han
kysste hennes hand. Min kära bundsförvandt, jag
tror, att ni uppfattar situationen fullkomligt riktigt.
Olyckan är ett spöke, som grasserat länge nog i
vår släkt. Om vi skulle skratta ut henne? Man
påstår, att ett godt skratt kan jaga det envisaste
spöke på flykten.
Men till bords, kära vänner. Hans majestät af
Sverige har ingen aning om våra enkla vanor. Han
har låtit oss svälta i tu timmar.
Gamle markis de Thumery hade äfven vid
bordet all möda att dölja sin tandlösa mun. Han satt
midt emot hertiginnan, men som hon var helt och
hållet upptagen af sin gemål och bordsgranne, kunde
han utan ohöflighet vända sig mot Grünstein.
— Ni har då ingen aptit, baron? Efter att ha
jagat hela förmiddagen.
Grünstein svarade hviskande:
— Och ni har då inget samvete, markis? I
stället för att genast underrätta hertigen —.
— Baron! prinsessan Charlotte holade med
pek-iingret, inte konspirera vid bordet! Ja, jag vet nog,
att ni vill drifva oss ur paradiset. Men förresten —
Har jag någonsin vägrat att lämna Ettenheim?
Hertigen skjuter skulden på mig. Men det är i själfva
verket icke iag, som håller honom kvar i Ettenheim.
Det är franska gränsen —
— som jag icke kommer att öfverskrida.
— Hvem vet? Er jaktifver kan locka er en dag —
— Nej. madame, ni kan vara lugn. Skall jag
återvända till mitt fädernesland, så blir det icke som en
okänd jägare utan som prins af Frankrike.
— Ske alltså, mumlade markisen andäktigt. Men
Grünstein rodnade under solbrännan, reste sig till
hälften och nästan skrek:
— Monseigneur!
— Baron?
— Jag måste säga er –. Jag har talat med
postmästaren i Offenburg. Och det lider icke något
tvifvel — han har blifvit utfrågad af en fransk
general. Man spionerar på er.
— Ni tar fel, baron. En fransk general spionerar
icke.
Grünstein fortsatte:
— 1 Strassburg vimlar det af franska soldater.
Och jag vet med säkerhet, att generalerna Ordener
och Caulaincourt anlände dit i går afton. Vidare
tycks de franska spionerna ha förväxlat markisens
namn med general Dumoriez’. Man har således in-
- 186 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
