Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34. Den 21 Maj 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
psykologiskt sinne, som gör den till en juvel bland
böcker.
Ty den är icke allenast skrifven virtuosmässigt,
gnistrande af den spiritualitet som är karaktäristisk
för Shaws kryddade penna. Utan den röjer därtill
en förståelse af Ibsens karaktärer icke endast som
"människor" utan ock som norrmän. — Denna race
som drömmer mer och dricker starkare än någon
vanlig engelsman kan få sig själf till att tro — —.
Ibsen, som ännu för mången står i geniets
töcken-slöia, ligger klar, enkel och sann i Bernhard Shaws
starka, bländande belysning.
* *
♦
Bernhard Shaw, det kvickaste hufvudet i England,
några säga i Europa, är naturligtvis — irländare.
Han är född på Irland 1856, i en familj, som blott
var rik på barn.
Som all ungdom som blir till något, var Shaw
bland de allra slöaste–. Hvilket emellertid icke
hindrade honom från att börja skrifva, blott 13 år
gammal.
Som vuxen afslog han till sin familjs indignation
en plats som clerk i en dublinsk firma och
kastade sig i stället öfver socialism och journalistik,
som han dyrkade med lidelsefullhet — om än icke
med vinst — till en början.
Men hans vetgirighet var kolossal — och änskönt
han efter egen utsago är den lataste man i England
och blott skrifver för att han icke duger till annat,
arbetade han sig dock till en konstförståelse som
har en så fast, djup grundval som blott få
konst-kriticis.
Och så grep han på allvar till de intellektuella
vapnen. Han skref om allt — musik, teater,
målare-och bildhuggarkonst. Han blef Wagners banérförare
liksom han blef Ibsens, och han behandlade med
samma vidunderliga klarhet och kunnighet ett
arbete af Botticelli, Corot eller Rodin. Han skref
som en som förstod och kände tonernas harmoni,
linjernas rytm, färgernas rikedom och marmorns
plastiska, rena skönhet.
Och han angrep utan barmhärtighet de konstens
efterliknare som med rätta benämnas "habila
mekanici" och hvars verksammaste verktyg är en blöt
sentimentalitet, som — hélas! — vädjar till de tarf
-liga instinkterna hos den stora publiken och —
hyllas, där den rätteligen borde sparkas ut.
* *
#
År 1895 började Shaw sin namnkunniga kritik af
dramatiska arbeten i "The Saturday Rewiew", som
tack vare honom i tre år var sin tids mest lysande
tidskrift.
Shaw tuktade den dåliga engelska smaken med
piskor. Ty som en pisksnärt verkade hans säkra
penna, som alltid träffade, och hans skarpa, bitande
tunga, som alltid behöll sista ordet.
Ack dessa vidunderliga — dessa till punkt och
pricka träffande saker Bernhard Shaw fick sagda
under denna period — den arbetsammaste i hans
lif, då man såg honom på hvarje premiär och
skådespelarne darrade vid åsynen at hans höga eleganta
uppenbarelse — klädd "med den "förvildade"
non-chalance, som ännu i dag präglar honom.
Shaw verkade som en magnet, mot hvilken alla
skådespelarne ovilkorligen vände sina blickar. De
spelade i hopp och ångest — icke för publiken —
men för denne oböjligt stränge, rättfärdige domare
med det karaktäristiska ansiktet, inramadt i ett stort
skägg och upplyst af ett par strålande, liffulla ögon,
som ingenting undgick. Här äro några
anmärkningar i hast från Shaws kritiker, som i motsats
till de fleste andra komma att lefva — och äro
utgifna i böcker.
Han säger om Arthur Pinero, den mondäne,
populäre dramatikern: "Pinero är ingen skapare af
karaktärer utan rätt och slätt en smart tecknare af
folk sådana en genomsnittsmänniska ser och
bedömer dem".
Oscar Wilde beundrar han ärligt och redligt i
följande kvicka fras: "Oscar Wilde är en ärke-konstnär —
han är så kolossalt lat."
Om den afgudade författaren och dramatikern
Barrie – fader till den odödliga Peter Pall — säger
han: "Barrie förfärdigar en tilltalande karaktär som
en modehandlerska en hatt, genom att välja godt
material; han saknar blick för den mänskliga
karaktären och har blott ett skarpt sinne för —
mänskliga egenskaper".
Shaw föredrager Duse framför Sarah Bernhardt,
af hvilken sistnämnda han kan låta sig ryckas med,
utan att känna sig öfvertygad. "När man ser Sarah
Bernhardts rosenröda läppar och rosenröda öron,
kastanjebruna lockar och lysande ögon, mellan
ögonbrynens djupa svärta, då förstår man att hon icke
ha’r studerat "Möderne Kunst" förgäfves."
För Hall Caine har Shaw en naturlig aversion.
Hur skulle det kunna vara annorlunda? Shaws
sobra klarhet och hela moderna läggning känner sig
sårad af den overkliga och falskt klingande Hall
Caine. Dennes otroliga välbekanta inbilskhet har
ytterligare hvässat Shaws penna emot honom. Ty
ehuru det icke finnes något i Hall Caines arbeten
som tyder på att han lefvat i en tid, som har
räknat en Ibsen, Tolstoj, Anatole France i sin midt,
har denne framgångsrike men obetydlige författare
icke desto mindre tro på sig själf såsom Englands
andre Shakespeare.
Och Shaws satir träffar hufvudet på spiken. Med
sex ord flår han Hall Caine, i det han spörjer —
— — "Hall Caine — hvem är Hall Caine?"
När folk beklagat sig öfver att Shaw är för sträng,
svarar han med ett leende som gnistrar af all hans
iriska humor: "Ni — som finner de saker jag säger
för stränga — ni skulle blott höra de saker, jag
inte säger".
Men detta är ingen utställning af Shaw’s kvickhet,
blott ett försök att gifva läsarne ett begrepp om en
man, hvars namn är bland de största i
världslitteraturen.
Som socialist är Shaw, jämte Sidney Welb och
Edvard Carpenter, bland Englands ifrigaste och
rödaste röda.
Som talare och agitator är han enastående —
kort, klar och magnetisk. Som författare borde han
läsas af hvarje vuxen man och kvinna i Europa...
De många som icke kunna sympatisera med honom
som socialist och agitator, böra icke desto mindre
läsa hans verk.
Hans verk äro framtidens. De bära prägeln af
det geni Shaw är. Det geni som rättar och agar
under leende satir och verkar långt starkare än
våldsamma ord och åthäfvor. Qeniet hos en man
och en människa som ser långt, säkert och utan
fruktan in i de kommande tiderna.
Äfven om han slår ned på de fundamentala
sanningarna genom att visa dem i ett nytt ljus, så
bära dock hans lifssyn och lära sannheténs prägel.
En hänsynslös ärlig sträfvan efter sanning och de
verkliga realiteterna i lifvet präglar enhvar af dem.
Den är nyttig att höra för de många, som lefva
i skuggan af och offra på de gudars altaren, som
själfva endast äro skuggor.
- 540 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
