Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 12 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
foto Lundbäck uddevall x TYSKA ESKADERBESÖKET I UDDEVALLA. (Se texkt ä sid■ 102.) ""’• sw"*™.
ung och frisk, med en oskyldig syndares mest
oemotståndliga leende.
— Välkommen, Charles, sade gubben, glad mot
sin vilja, sitt ned och ta’ dig — ta’ dig!
Tack, Pappa — Jag får nog whisky! — inföll
redaktör Hamson, och kastade en vänlig order till
den tacksamma tjänsteanden. — Redan innan whiskyn
med tillbehör hunnit in, voro far och son i lifligt
samspråk — och fullt ense om — kvinnornas
rösträtt. — Den ena stora frågan drog den andra med
sig, och allt gick som smort mellan justitierådet
och redaktörn. Den gamle hade lagom skarpa ord,
den unge lagom milda, om tidens tecken och om
Viva och fru Qeorge, född von Hiwen. — Karl
Hamson vågade redan småle i sitt lätta skägg, viss
om framgång i sina planer. Då fadern röt:
— Hvad flinar du ät, pojke?
— Flinar?
— Ja! Jag ser välan, att du sitter och flinar!
— Det är misstag, pappa! Men, uppriktigt sagdt,
så är jag mycket lycklig.
Sonens ton af allvar inverkade på fadern. Qubben
Hamson rätade sig i karmstolen, nästan som harmsen.
Jaså, — stötte han fram: — jaså, — du är —
lycklig. —
— Ja. 1 det allra närmaste. Ser pappa, jag är
— lyckligt kär.
Justitierådet försökte skratta. Han anade en hel del:
— Så! Så! - Du är - lyckligt - kär! - Såh!
— Redaktören betraktade en rätt lång stund sin
far. Han iakttog, huru dessa ursprungligen manligt
fina, väl ordnade drag härjats af onödiga bekymmer,
missvridits af falska, oäkta afsikter, som ej varit
hans. Han tänkte för sig själf:
— Här sitter jag på tu man hand med min egen
gamle far, som innerst i sitt hjärta intet högre önskar,
än att få falla mig om halsen och ge’ mig allt, hvad
jag begär! Men — han vågar inte, — vågar inte
för de andra, och för sin auktoritet, som de andra
ändå inte i verkligheten vörda.
— Tänker du gifta dig? — undrade justitierådet.
— Ja.
— Också - lyckligt?
— Ja. Det beror — delvis — på — pappa! —
Karl såg sin far rakt i
ögonen. Den gamle
blinkade.
— Hur så? — sporde
han med någon möda.
— Hur så? - Min
fästmö har ingenting,
i den vägen, och jag —
— Ja, du kan ju nätt
ochiämtredadigsjälf! —
Justitierådets ton var skorrande torr. Sonen log
ännu.
— Tycker pappa, oss emellan sagt, att Viva och
George", äro så värst lyckliga hvar på sitt håll?
Unge Hamson hade knäppt händerna och lutat sitt
ansikte fram emot faderns. Denne knyckte på
nacken.
— Hvad skall det innebära? — Är det mitt fel,
har jag kanske lagt två strån i kors?
— Nej! — Nej, kanske inte, lilla pappa! sade
redaktören afvärjande: — men räck mig ett strå,
ett halmstrå! Till hjälp på vägen — till lyckan!
— Lyckan? — Hvad är det för en lycka, du
pladdrar om? — Hvad är det för en flicka, som? —
Redaktör Karl Hamson upphörde plötsligt att
småle. Så reste han sig och gick bort till sin far,
lutade sig ner och hviskade något i hans öra.
— Hva’? — Hur sa’? —
Justitierådet smällde båda de krithvita händerna
mot stolstöden. Och när sonen endast med en
vink bekräftade, hvad han redan tillkännagivit, sprang
fadern upp, hemskt förgrymmad.
— En flicka! — stönade han: — utan pengar, må
vara! — Man har sett slikt förr! — Men, men,
en flicka! — Utan familj! — Utan far och mor!
En flicka!–-Ut! - Ut! - Ut - med dig!
— Lugn i stormen, lilla pappa! — sade Karl, i
det han häjdade den upprörde fad°.rn:
— Ja, en flicka utan far och mor! Och kanske
därför — att gratulera. —
Justitierådet studsade. Han hade aldrig sett sin
son sådan han nu såg ut. Hade aldrig velat se
sina barn annorlunda än som skrämda, smilande,
osannfärdiga varelser. Han hade minsann fått veta
af annat! Just af älsklingsbarnen, Viva och George!
Och funnit sig däri, — därför att han i dem dyrkade
sig själf. Nu kom Karls lugna och fasta vilja honom
till mötes i ett sammanhang och på ett sätt, som
han aldrig kunnat ana Och han såg i blixtljus sitt
bästa jag förnyadt, fulländadt i den förr missaktade
yngre, "förlorade" sonen.
Justitierådet såg redaktören gå, gå mot dörren,
utan att se sig om. Det var honom, den gamle,
som hade han sett sig själf, ung och djärf och stolt.
— Karl! ropade han, liksom rädd att ej bli hörd.
Karl vände sig sakta om, med handen på låsvredet.
— Karl! — Tag henne! — Och räkna på mig!
— Pappa? —
— Ja, — pappa! —
- 106 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
