Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 14 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
bära mångfaldiga
vittnesbörd.
En annan, med
nykterhetsrörelsen nära besläktad
social verksamhet, som haf t
förmånen af fröken
Dicksons aldrig svikande stöd,
är den, som angifves med
bokstäfverna K. F. U. K. —
"Kristliga föreningen tör
unga kvinnor". 1 Göteborg
har den henne att tacka för
eget tak och ett intresse
som aldrig väjt för
uppoffringen af personlig kraft.
Af stor betydelse för den
svenska rörelsen i dess
helhet har varit det
framstående sätt, hvarpå fr. Dickson
representerat den på de
internationella
kongresserna.
Församlingshyddorna är
en annan
religiöst-huma-nitär verksamhet i
Göteborg, som fröken Dick-
Foto. Bourn, (rby. KUcM: Bengt SHfeer^yarre.
FRÖKEN BEATRICE DICKSON.
60 år den 31 mars.
son kraftigt understödt och
som lämnat rika resultat.
Härtill kommer en
omfattande enskild
välgörenhet, utöfvad i det tysta och
aldrig pockande pä
offentligt erkännande, men icke
dess mindre för väl känd
au vid ett tillfälle som detta
helt böra förbigås.
Af Göteborgs
stadsfullmäktige har fröken
Dickson insatts som deras
representant i Aktiebolaget
Göteborgssystemets
styrelse där hon med intresse
deltagit i de reformer i
brän-vinshandteringen, som ut
märkt dettas verksamhet
under de senare åren.
På sextioårsdagen hade
fröken Dickson undanbedt
sig alla uppvaktningar och
personliga hyllningar. En
mängd telegram vittnade
emellertid om minnesgod
hågkomst.
MODELLEN, för hvar s dag af gustaf ullman.
IN VÄN ALRIK, den unge målaren,
släpade tjänstaktigt fram den ena
väldiga portföljen efter den andra,
öppnade dem och utbredde deras
innehåll på golfvet, på bord och
möbler. Hela hans ganska rymliga
atelier fylldes af skisser och
teckningar.
— Du har varit oerhördt flitig, sade jag: — men
hvarför gömma på alla dessa skatter?
— Ah, invände han med den värdiga, fast litet
bittra anspråkslöshet, som var honom egen: — det
är så litet, som verkligen blifvit färdigt. Jag är väl
inte heller färdig själf ännu. —–Jag hade
intet annat svar än att uttrycka min lifliga beundran
för många, många af hans arbeten. Han smålog
och hans friluftsfriska, kraftiga ansikte liksom
lystes upp af sol.
— Det gläder mig, sade han lugnt: — och välj
nu precist, hvad du helst kan vilja ta’! — — Han
hade lofvat mig någon duk som gåfva till tack för
ett par små tjänster, jag haft nöjet göra honom.
Frikostigt lyfte han ett par ganska stora och
mycket vackra landskap i olja upp i mitt knä. Jag
satt i valet och kvalet, men hade efter en stund
så när beslutat mig för en käck kuststudie, då
något helt annat plötsligt föll mig i ögonen. Det var
ett hörn af ett kvinnoporträtt, som stack fram
under högen af en del andra saker.
— Nej, se där! — utbrast jag ofrivilligt och drog
fram den lilla duken.
Alrik gjorde en likaså ofrivillig rörelse, som för
att raskt rycka den ifrån mig. Men han häjdade
sig och sade med underligt tonfall:
— Det där, — det är ingenting.
— Är det ingenting! — Jo, jag tackar, jag. —
Jag såg ett visserligen ofullbordadt, men bedårande
vackert kvinnohufvud, med klar, hvit hy, rikt
guldbrunt hår under en bredskyggig, mossgrön hatt,
mot löst uppstruken, varmt röd bakgrund. I detalj
fattades nog en hel del, ögonen och munnen hade
blott antydts, dock med en uttrycksfullhet i
ansatsen, som måste fängsla.
Detta vill jag ha!
— Hvad skall du med det. Det är inte färdigt.
— Nej, jag ser det, men det gör mindre. Hur
kunde du för resten släppa taget med ett så
präktigt lofvande arbete?
— Hm. Ja, det hade sina särskilda orsaker.
Men som det nu är vill jag inte gärna lämna det
ifrån mig.
— Vill du absolut inte?
— Nej, helst inte.
—1 Det måtte också ha — sina särskilda orsaker.
— Hm. Ja.
Vi tego båda en stund och jag betraktade Alrik,
Alrik porträttet. Han smålog igen, och tillade:
— Men jag kan ju förstås tala om det för dig.
Det är bara en liten historia. —–
Jag upptäckte henne en höstkväll på en enklare
varietérestaurant. Hon satt ensam vid ett bord, men
ett par glas och flaskor visade, att hon åtminstone
haft sällskap. Hon såg sig omkring, halft spejande,
halft utmanande, men ju längre det led, också med
märkbar oro. Hon tycktes mig så egendomligt
o-skyldig och hjälplös i denna minst sagdt brokiga
omgifning, så att man bara därför kände sig frestad
att erbjuda henne sitt beskydd. Men — det var
inte bara därför, som jag slutligen gjorde det.
— Ne], visst —.
— Nej, det slog mig, hur underbart hon skulle
göra sig som modell till en tafla. — Det där
härliga, rika, matt guldskimrande håret! Den där hyn,
som ädelt porslin, men med varm, lefvande glans i
blekheten! De dunkelt blågröna ögonen, litet
ängsligt stora, — och den friska munnen, med sitt
skiftande leende. — Nå, hvad tjänar det till att
beskrifva —! Han ryckte på axlarne. Jag inföll:
— Jag förstår så väl. Jag ser henne.
Och jag pekade på duken framför mig.
— Ah! Där ser du ingenting af detta. Nej. Det
kunde kanske ha blifvit något, — om jag fått
fullborda det. Men jag arbetar ju så sakta, se
bedröfligt långsamt.
— Och du fick inte fortsätta, fast du hunnit så långt?
— Nej. Det satt hårdt åt, innan jag fick börja.
— Alltnog, jag vågade mig fram till henne, strax
före stängnmgsdags och undrade, om hon tillät en
- 451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
