Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 14 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Vid Svenska beskickningen
i Benin har i dagarne
ministerskifte ägt rum, i det
envoyén E. B. Trolle blifvit
utnämnd till landshöfding i
Östergötlands län efter grefve
L. Douglas som afflyttar till
Stockholm såsom
Riksmarskalk. (Se portr, i n:r 14).
Till envoyé i Berlin har blifvit
utnämnd grefve A. F. Taube.
T. v.:
GREFVE A. F. TAUBE.
Nyutnämnd till envoyé extraordinaire
minister och plenipotentiarie i Berlin■
F. 53, minister i Berlin 1900,
utrikesminister 09—11. Bioerafi o.
helsidesporträtt i årg. XII: 38.
T. h.:
E. B. TROLLE.
Ny utnämnd till landshöfding i
Östergötlands län.
F. 63, minister i Köpenhamn 05,
utrikesminister s. à„ envoyé i Berlin
sedan 09. Biografi o.
helsidesporträtt i årg. VII: 11.
m.r portràtt. Klicki: Kt*Qt SOJtortjtirr*
målare att presentera sig. Hon tvekade litet, men
sade, att hon i alla fall skulle gå, så att vi ju kunde
få följe en stund. Hon hade bjudits ut jämte en
väninna, af en herre, en bekant, — och under en
paus hade dessa på oförklarligt sätt försvunnit. Hon
var bara orolig för betalningen. Den bad jag få
åtaga mig. Och så följdes vi åt — —
- Och så börjar historien?
— Hm. — Så fort sig göra lät meddelade jag
henne, att hon först och främst som blifvande
modell väckt mitt intresse. Det tycktes vara henne
rätt likgiltigt, men när jag närmare förklarade, hvad
det var, jag särskildt ville be henne om, röjde hon
stora betänkligheter. Hon trodde visst, att det gällde
några studier i naket. Men äfven sedan jag
försäkrat henne, att just i den hatten, den jaquetten.
m. m., ville jag måla henne, satt bifallet långt inne.
Jag påpekade i artig form, att hon naturligtvis borde
betrakta saken som ren, hygglig affär och själf
bestämma betalningen per timma vid sittning. Och
ärligt sade jag ifrån, att någon snabbmålare är iag
inte. —
— Nå?
— Ja, hon gaf med sig, som du själf ser. Jag
lade upp porträttet, med en konstnärsglädje, som jag
kanske aldrig kännt förut. —
— Det kan jag se. —
— Och nog tror jag, — ja, jag är viss därpå, —
att hon också på sitt sätt blef mån om arbetets lyckliga
resultat. Hon kunde förstås inte undgå att" märka
min ifver, — hon greps af den, — - men tyvärr
kom en dag, då hon missförstod den. —
— Åh! Jag börjar förstå.
— Jag undrar det. —
Alrik tände en cigarrett, sög eftertänksamt ett par
bloss, som för att samla tankarna kring det säregna
minnet.
— Nu var det kanske inte enbart rent måleriskt,
denna lilla varelse fängslade mig. För att hålla
|rennes väsen lefvande, spelande och vaket bad jag
henne oftast prata under sittningarna. Om sig själf,
om sitt umgänge, om hvad som kunde falla henne
in. Det gick litet trögt i förstone, fäst hon hade
både apelsiner, cigaretter och lätta drycker till hands
bredvid sig.
lyUrponrull. ""■*’ SUJMnpmn.
— Jaså, — det syns inte på taflan! — dristade
jag mig att skämta.
— Taflan? — snäste Alrik: — det är ingen tafla.
Och det syns inte. Det behöfdes egentligen inte
heller. Hon fick snart nog målföret i gång — och
jag fick mera till lifs än jag anat. Och rimligtvis
måste jag ju både hysa och visa en smula
deltagande. Något annat, mera, kände jag ej. —
— Jaså. Inte?
— Nej. Dock hade hennes blick och min vid
dessa öppenhjärtiga samspråk något alldeles
särskildt att säga mig just såsom konstnär — och jag
lockade henne kanske längre, än jag bort. 1
uppriktighet, menar jag.
— Jag förstår.
— Hm. — Jag måste se dessa stora barnaögon
lysa och denna otroligt kvinliga mun skälfva i löje
eller nära gråt, — hon hade ju både lustiga och
sorgliga saker på hjärtat. Jag måste det, — för
att åstadkomma det konstverk, hvartill hon
inspirerat mig, bara som företeelse.
Alriks cigarrett hade slocknat. Han tände den på
nytt och bjöd mig en. Jag tackade, utan att tända.
Jag fruktade att med en rörelse slita tråden, som
hans erinring spann.
— Hon var utmärkt tålig som modell. Men, på
samma gång — alltför liflig, ibland. Efter hand
tycktes det mig, att hon glömde, hvarför hon kom
till mig, hvad det var, hon hade hos mig att göra.
Så nödgades jag en gång handgripligen — nå,
mycket mildt, förstås — rätta hennes ställning,
hufvudets lutning, ena armens läge. Då grep hon
plötsligt min hand, hårdt, hett, och kved: — Alrik,
Alrik, se inte på mig så där, tag inte i mig så där.
jag, jag älskar dig för mycket!
— Hm.
— Hm, ja! Hvad skulle jag svara och göra?
Jag sade blott: lilla barn, det var inte alls
meningen. Hon reste sig, helt tyst, skenbart lugn, och
kom inte tillbaka. Jag har aldrig sett henne sedan.
— Jaså, det var historien, sade jag efter en stund:
och därför kan iag inte få den här skissen?
— Som du säger. Sedan hon försvunnit, har jag
icke kunnat göra något så pass bra. Jag vill gärna
ha den kvar — till dess hon kommer tillbaka.
- 452 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
