Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 19 maj 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
med för vår tid osedvanligt mästerskap låter guldet
ingå. Han gör om alla de växlande motiven, djur,
växter och ting efter sina syften så att hvarje sak
får sin innebördsrika egenart men likafullt ingår i
den stora helheten. Han smyckar hvarje hörn och
flik af bildytan så att den blir en fröjd för öga och
själ men icke ropar på att ses utan väntar att
uppsökas.
Så blir hans bild af lifvets träd som en stor
julgran, smyckad af vår Herre med all hans
outtömliga gifmildhet och med den meningen att
alltsamman må bli ganska godt.
Verket är framsprunget ur tro och kärlek, ur en
konstnärspersonlighet i frändskap med en Fra
Angelico och andra fromma medeltidsmästare. Ole
Kruse har velat prisa lifvet ej blott med sin
komposition, sin teckning och sin färg men äfven med
ett ärligt och ingående handtverk för hvilket tiden
ej funnits till och genvägarne med afsikt lämnats
obegagnade. Ej minst därigenom vann arbetet detta
monumentala, aktningsbjudande värde som
aftvin-gar äfven den oförstående en beundran, hvilken lätt
nog går öfver i den stilla och rena glädje man
erfar inför ett den religiösa konstens mästerverk.
Man förstår nog att han som skapat detta verk
ej är någon alldaglig man. Den i Danmark födde
sedan många år i Göteborg bosatte målaren Ole
Kruse har verkat såsom dekoratör och tillika sysslat
med landskaps- och porträttmåleri. Under ett lif
fylldt af arbete, tänkande och dikt har han utformat
en personlig poetiskt skrudad lifsåskådning, en
konstfilosofi stick i stäf mot dagens
modeströmningar. Af allt detta är "Lifsträdet" facit, ett resultat
vittnande om den fulla öfverensstämmelsen i syften
och möjligheter. Ole Kruse har inom sin krets
utöfvat ett ej ringa inflytande — bland annat
påverkade han bestämmande Ivar Arosenius utveckling.
Nu först träder han hel och färdig fram för en större
allmänhet, som af allt att döma mottagit honom
med odelad aktning, där den ej skänkt honom full
och varm förståelse. Lifvets träd är ett konstverk
inför hvilket man stannar i tacksamhet.
Axel L. Romdahl.
KOMIKERN.
FÖR HVAR 8 DAG AF CARL SVENSON-GRANÉR.
OS fru Rignér, som hade pensionat
i en liten småländsk stad, sutto alla
gästerna vid bordet för att äta
middag, då det knackade på dörren. In
steg en liten underlig herre, och alla
gästerna sågo förvånade på honom.
Det var ingen från stån, det såg man
tydligt, det var en främling. Mannen
var liten till växten och klädd i en storrutig ulster.
ögonen sågo så sorgsna ut, men kring munnen
funnos så många roliga linjer, och näsan hade en
så lustig form, att man måste le, då man såg på
honom. Han presenterade sig för fru Rignér. Det
var en skådespelare, och han var medlem af ett
litet sällskap, som just nu skulle gästa stån.
Direktören hade skickat honom att fråga, om han och
ett par af sujetterna kunde få äta på pensionatet.
— Jo, det gick för sig, upplyste fru Rignér efter
en liten paus af tvekan.
Så kommo aktörerna nästa dag med direktören
i spetsen. Bland dem var också han som
föregående dag varit och frågat. Nu fick man veta, att
han var sällskapets komiker.
Det blef med ens ett helt annat lif hos fru Rignér.
Nya ord ljödo och andra stämningar vaknade till
lif än de som dagligdags hördes och lefde i denna
omgifning. De gamla gästerna voro en gammal stam,
de voro alla af lifvets innesittare, och nu kommo
de i beröring med folk af annat slag, fantasiens
ystra folk, resornas folk. De lyssnade till
teaterfolkets berättelser af sina upplefvelser, som om de
hört en saga. Och glada till humöret voro de,
aktörerna. På pensionatet kunde det vara en så grå
och tråkig stämning, men första aktörerna kommo
blef det fröjd och munterhet. De kunde tusen
historier, de hade varit öfverallt, de hade träffat så
många märkliga personer. Direktören var den
lustigaste af dem allesamman. Men egendomligt
nog — han som var sällskapets komiker och som
såg så rolig ut, han satt mest tyst. En gång då
han ej var närvarande kom man att tala om honom.
— Det är en förstklassig komisk förmåga, sade
direktören. På scenen klickar han aldrig — men
i det dagliga lifvet är han förfärligt tungsint af sig.
Ja, han har kanske skäl. Men ändå. Inte ska man
gå och hänga för en kvinnas skull.
Hans ansikte illuminerades af ett stort leende,
som om han vetat bättre.
Det gick ett par dar, sällskapet hade tur med sig,
fru Rignér fick betaldt, och hon fick också ett par
fribiljetter till en föreställning med en populär
folk-pjes på programmet.
Fru Rignér var mycket förtjust i att gå på
teatern. Hon var fattig och hade måst föra ett tungt
och sträfsamt lif. På teatern där fick hon drömma
sig bort från alltsamman. Hon tyckte bäst om
folk-pjeser. "Löjen och tårar" var det bästa, hon visste
i världen.
Nu satt fru Rignér på första raden. Det
elektriska ljuset lyste på all den mörknade förgyllningen
i salongen, ridån vaggade som ett stort, rödt segel,
bak hvilket fantasiens gyllene land väntade.
Publiken samlades. Det klampade i korridorerna, det
sorlade i salongen. Fru Rignér satt på första
raden i spetsschal och med en konfektpåse i knät.
Nu var det fullt med folk i salongen. Musiken
stämde instrumenten. En sekund och en glad
lust-spelsouvertyr började tona.
Så gick ridån upp och i ett grönt landskap
kommo fina människor i gammaldags dräkter. De
pratade stillsamt och allt var så lugnt och
högtidligt — men då kom komikern. Och alla sågo med
ens bara på honom. ■» ,
Han kom in med ett skratt, snodde sig med en
lustig slingrande rörelse rundt alla, som stodo på
scenen, liksom beskrifvande en humorns trollcirkel
omkring dem alla. Och verkligen! I samma stund
skrattade hela sällskapet. Mannen i fadermördaren
och grå cylinder, betjänten i röck med lysande
knappar, matronan i sin äkta schal, den unga flickan i
sin skära, lösa dräkt — alla skrattade af full hals.
Komikern var omöjlig. Han liksom kittlade alla
med sina ord och sina putslustiga miner. Man fick
förnimmelsen af, att det satt en sprittande hand
under hakan. Och publiken var utom sig af skratt.
Männens bullrande skrattåskor blandades med gälla
fruntimmersskratt och fnittrande flickskratt. Man
blef röd i ansiktet, det värkte i magtrakten, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
